Jazzhands

Trevligheter

bakeoff
Ett annat sätt att hantera känningar av någonting som kanske eller kanske inte är ett problem är att ignorera dem.

Jag säger att ikväll lagar vi lasagne, som är hans favoriträtt. Jag preppar medan han är på jobbet och vi sätter igång när han kommer hem. Han sätter på musik och dansar lite medan han ansar spenatbladen.
Jag frågar vilken sorts ost vi ska ha på toppen och ber honom smaka av bechamelsåsen. Medan jag steker svamp med smör och vitlök kramar han mig och pussar min nacke.

Han säger att han kollat ett engelskt matprogram om bakning, det heter Hela England bakar pÃ¥ svenska (fast Skottland ocksÃ¥ är med! Och en kille frÃ¥n Nordirland!). Han säger “Jag tänkte att du kanske gillar den serien, ska vi se ett avsnitt?”.
Jag säger ja och vi kollar medan lasagnen börjar lukta gott ifrån ugnen. Vi hejar på en skotte som heter Norman och jag säger att det är ett bra namn på en hund.

Jag lägger helt enkelt den där oron jag känt under dagen åt sidan. Jag går all in på annat istället, på att det är kul att laga mat ihop för det är det ju.
Han berättar om en kompis som träffat en tjej men som bor i en annan stad och även fast kompisen tyckte hon verkade fantastiskt så orkar han inte med distansen.
“Hur känner du för lÃ¥ngdistans?”, frÃ¥gar jag men han lyckas undvika frÃ¥gan och jag känner att det är väl egentligen inte sÃ¥ mycket att säga om den saken egentligen, nu är det som det är och det är dumt att gÃ¥ händelser i förväg.

När vi lägger oss (han somnar alltid först) tänker jag på det igen. Har jag gett mig in i någonting som kommer svida oerhört, oerhört mycket senare?
Det kan man ju inte veta.
Vilket är alternativet – att som kompisen ge upp innan det ens börjat?
Och igen: det kan man ju inte veta.

  • Postad 2016-08-22
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 5

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen