Jazzhands

Sötebröd

vintage-recipes-1950s-pies-a
Har anmält mig till pajtävlingen, kommer att göra smulpaj (eftersom de andra konkurrenterna antagligen kör amerikansk pajvariant). Jag kör blåbär/kokos med knaprigt havretäcke, den kan jag sedan gammalt. Alla är engagerade nu, fotbollskillens mamma frågar om hon kan komma till tävlingen och kolla (och smaka?), en tre timmars biltur för henne.
Fotbollskillens (och numera min) vän Kelly vill vara med som hejarklack. Försöker nu tänka ut, rent logistiskt, när bakandet ska ske eftersom pajerna (man måste bara två) ska vara klara på morgonen.

Är i LA just nu och svettas bort å jobbets vägnar. Jag klarar inte värme, jag gör bara inte det. Går med försiktiga steg, torkar svett ur pannan och försöker att inte bry mig om att kinderna blir röda.
Min värld har blivit tredimensionell. Hemmet Stockholm, hemmet LA och hemmet kusten. I morgon lämnar jag en stad för en annan.

  • Postad 2016-09-28
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 3

Etiketter None

Gammelmedia

prufrock
Vet inte varför jag varit så inne på J Alfred Prufrock senaste dagarna men jag fick en plötslig lust att läsa om dikten och hittade den här vackra illustrerade versionen.
Jag minns när jag var tonåring och försökte lära mig dikten utantill, jag hade det som nyårslöfte. Jag tyckte det verkade så flott att kunna recitera en dikt. I efterhand är jag ju givetvis glad att jag misslyckades, vem skulle stå ut med någon idiot som harklar sig och börjar recitera dikt i något socialt sammanhang?

Kanske är det just detta jag tänker pÃ¥ – det man en gÃ¥ng önskade att man var och kunde, att man hÃ¥ller pÃ¥ att bli gammal. Och J Alfred Prufrocks “sÃ¥ng” är en bra beskrivning av hur det känns. Att se tillbaka pÃ¥ tiden som försvunnit, att se pÃ¥ tillfällen man missat och inse att när man trodde att man var kungen sÃ¥ var man egentligen narren.
Och sedan konstaterandet att man blir äldre, ja nu är det väl dags att rulla upp linnebyxorna och köra combover då.

Allt man jagat, allt man trott sig kunna hitta. Jag är tillbaka i Los Angeles och pÃ¥ tÃ¥get hit hade jag sällskap med en massa universitetsstudenter. Jag hamnade bakom en av dem och pÃ¥ hennes ryggsäck kunde jag läsa “Somewhere  something incredible is waiting to be known” och det är ju vackert och härligt men allt jag kunde tänka pÃ¥ var “Ja, det beror ju pÃ¥ vad man tänker sig som fantastiskt och om man tror att man bara kommer att snubbla över det istället för att aktivt söka sig dit”.

Som världens tråkigaste vuxna människa.

Som när jag ser pÃ¥ Gifta vid första ögonkastet och alla bara tjatar om att äktenskap “kräver arbete” och jag tänker att om man bytte ut “arbete” mot “vilja” eller mot “öppenhet och tolerans” sÃ¥ skulle det inte lÃ¥ta sÃ¥ statiskt. Som att gÃ¥ till gymmet, investera nÃ¥gra timmar i veckan för att äktenskapet ska fortsätta rulla.

Det här med att hitta “something incredible” i slutet av regnbÃ¥gen. Där har man ju varit. Själv läste jag enormt mycket poesi i ungdomen, sÃ¥g film, samlade pÃ¥ gamla utgÃ¥vor av klassiska barnböcker och gjorde allt för att försöka nÃ¥ nÃ¥gonting. En känsla om inte annat.
Jag ville mest bli journalist för att kunna träffa och prata med folk som nått den känslan, skapat något fantastiskt. Jag ville nog mest bara smita in i deras värld.

Sedan, i takt med att jag blev äldre, kom jag pÃ¥ att man kan skapa en egen. När jag nu läser J Alfred Prufrock sÃ¥ ser jag alternativet – väntan, stand-by-knappen och att inte vÃ¥ga frÃ¥ga den där “överväldigande frÃ¥gan”.

  • Postad 2016-09-24
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 7

Etiketter None

What’s in a year?

do-i-dare
Det är sent på kvällen, vi har redan lagt oss, sagt godnatt och släckt lampan när jag kommer på det.
“Vänta, är det den 19:e idag?”.
“Ja”.
“DÃ¥ är det ett Ã¥r sedan vi träffades pÃ¥ skolÃ¥terträffen. Jag är ganska säker pÃ¥ det”.

Han tänder lampan, vi scrollar någon gammal FB-grej och konstaterar att ja, det var ett år sedan.
Finns väl egentligen inte sÃ¥ mycket att säga om det men jag försöker ändÃ¥. “Ett roligt Ã¥r ändÃ¥, du kom till Sverige och jag kom hit och liksom bara stannade”, och han har inte sÃ¥ mycket att tillägga utan mer konstatera.
Vet att han tycker det är löjligt med “Ã¥rsdagar” och “jubileum”. Det gör inget, egentligen är jag pÃ¥ samma vÃ¥glängd. Det är vardagen som räknas, sakerna man gör utan att man mÃ¥ste. Tycker jag ju egentligen. Tycker väl alla egentligen?
Och just ikväll, innan vi konstaterade att det var ett Ã¥r sedan han började prata med mig pÃ¥ klassÃ¥terträffen, sÃ¥ kom han hem med tvÃ¥ smÃ¥ presenter – ett dyrt te (jag älskar te!) och en tvÃ¥l som doftar ljuvligt.
Vi gick ut och åt middag, date night. Höll varandra i handen medan vi gick till thairestaurangen där vi hittat en helt galen lax med kokos. Vi beställer in en varsin rätt och efter att vi ätit ungefär halva så byter vi.
EfterÃ¥t gÃ¥r vi till yogurtstället och gör varsin yogurt med massor av topping pÃ¥. Det är sÃ¥ att jag rullar hem efterÃ¥t. Grönljuset blinkar, sista chansen att ta sig över gatan. Han tar min hand och vi springer. “Kom igen!”, skrattar han när jag tvekar.

Ett år har gått. Det har vi konstaterat nu. Vi släcker lampan igen.
“Är du trött pÃ¥ mig ännu”, frÃ¥gar han.
“Nej, jag gillar dig mer och mer”, svarar jag.
“Det är samma för mig. Jag gillar dig mer än nÃ¥gonsin”, säger han.

  • Postad 2016-09-20
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 5

Etiketter None

Beach life

beach
Upptäcker boogieboarding (eller bodyboarding). Första gången jag provar och jag är såld. Älskar känslan av att åka naturlig vattenrutschbana. Vattnet är såklart salt men jag förvånas ändå över hur salt det är. Svider i ögon och på läpparna.
Det är soligt men inte så att det bränner. Brisen är sval, vattnet kallt första minuterna men sedan härligt.
PÃ¥ väg mot havet tar vi en “scenic route” och ser vackra kullar, trädtäckta berg, vingÃ¥rdar, hästar och äppelodlingar. Jag vet inte vad jag tänker, lite tänker jag pÃ¥ hur detta är pÃ¥ riktigt och samtidigt pÃ¥ lÃ¥tsas. Parallellivet.
Lite tänker jag på tidsbegränsningen, att man vet att det finns en deadline. I november, som det ser ut nu.
Men finns det inte alltid en deadline? Om inte en större, hägrande så en lite mindre, dämpande. Som att helgen snart tar slut, som att sommaren är över och så vidare.
Och det är väl en del av den stundtals plågsamma njutningen.

  • Postad 2016-09-17
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Inkört spår (och ett nytt spår)

pie
Ännu fler pajnyheter! Upptäcker att det är “pajätartävling” i en liten kuststad inte lÃ¥ngt härifrÃ¥n. Inte bara fÃ¥r man deltaga i bemärkelsen “äta paj” men ocksÃ¥ genom att ställa upp med en paj folk kan äta av och sedan bedöma. Eller rösta pÃ¥.
Vore naturligtvis fantastiskt att ställa upp i en pajtävling, tänker antingen päron/anis eller blåbär/kokos. Båda har jag bakat flertalet gånger med goda resultat.

Plus att man vill äta paj såklart. Amerikansk i synnerhet.

Jag älskar verkligen paj. Som bakverk, som social och geografisk markör. Skrev en liten artikel om det i DN för nÃ¥gra Ã¥r sedan. Men självklart finns det mer att skriva. Tillvalen, till exempel. Inget vaniljsÃ¥s-komplement här men sÃ¥ är ocksÃ¥ den svenska smulpajen och även den lite stadigare äppelpajen ändÃ¥ sprödare än jänkarens som endast erbjuder “à la mode” som tillval. Dvs en kula vaniljglass.

Men finns nÃ¥gra skumma undantag, som att man pÃ¥ östkusten (Boston) serverar äppelpaj med en skiva cheddarost pÃ¥ toppen. “An apple pie without the cheese is like a kiss without the squeeze”. Man tycker att osten tar fram äppelsmaken bättre. Min vän, matentusiasten och fotografen Emily, har testat med gott resultat.

Jag älskar verkligen pajen, också som symbol. För det hemtrevliga och trygga. Ett hushåll där man antingen är självförsörjande vad gäller äpplen och bär eller ett hushåll där man tar tillvara på allt som når köket.
Sedan är pajen en enkel men samtidigt komplex sak. Flera moment – deg, skal, fyllning – och med stort utrymmer för personlig touch och utveckling. Kanel till äpplena eller ingefära?

Så när jag säger att jag också vill vara med i pajtävlingen så betyder det också att jag vill bidra till bilden av mig själv som en del av ett hushåll, en rejäl person med känsla för tradition. En person att lita på helt enkelt.

  • Postad 2016-09-17
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 5

Etiketter None

Ett nytt bär

oberrypie
Och nu en paus i existentialisttankarna: jag har upptäckt ett nytt bär.

Först blev jag eld och lÃ¥gor över olalliebäret. Man sade mig att det var en korsning av “hallon och björnbär” vilket lät som det bästa bäret nÃ¥gonsin. Som om drottningsylt blev ett bär.

Såg detta nya kalifornien-odlade bär i pajer, först. Och sedan i sylt och bakelser. Så självklart var jag absolut tvungen att testa.

Blev aningen besviken på  det nya bäret. Det smakar mest björnbär. Inget fel på björnbär naturligtvis, om det är björnbär man vill ha. Men utlovas man ett helt nytt bär, en släkting till superbäret hallonet till och med, så vågar man hoppas på lite mer av en smaksensation.

  • Postad 2016-09-14
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 1

Etiketter None

Oh, don’t get me SARTRED on existentialism…

Existentialism_gps
Bloggen genomgår en existentiell kris just nu. Jag själv gör det inte, men bloggen gör det. Människan är vad hon själv gör sig till, sa Sartre och detsamma gäller en blogg.

Nä.

Men det kommer alltid dagar dÃ¥ man frÃ¥gar sig vad man hÃ¥ller pÃ¥ med. Varför skriver jag den här boken, till exempel, frÃ¥gar man sig ju alltid efter ett tag. För min egen fÃ¥fängas skull? Av nÃ¥got slags upphöjt, altruistiskt skäl som att “den behövde skrivas”?
Sånt tror jag inte på.

Blogg är något annat i att det inte är fiktion, i alla fall inte för mig. Och som jag skrev tidigare så har en oerhört viktig funktion med min blogg varit att påminna mig om att man kan bli starkare, man kan lära sig att må bättre. En påminnelse om att inga tillstånd varar för evigt.

Men vad är bloggens poäng i dessa friska, hälsosamma och lugna tider?

Nu vill man ju inte ha en vän som bara hör av sig när hen mår dåligt och vill ha medkänsla. En sådan vill man ju inte heller vara.

Därav den existentiella krisen.

Som konstigt nog sammanfaller med att jag skickar ett första manusutkast till bokförlaget och sedan frågar mig själv varför.

  • Postad 2016-09-13
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 5

Etiketter None

Proportioner

kudzu1
En svÃ¥r sak är proportioner. Särskilt vad gäller känslor. När jag observerat och diskuterat känslor som har med min psykologiska profil och min känslohistoria att göra sÃ¥ har jag försökt betona vikten av det. Av att inte säga att jag känner mig “helt nere” eller “helt förstörd” när jag faktiskt kan fungera. Att försöka hÃ¥lla proportionerna rätt, för att pÃ¥ sÃ¥ vis observera hur de förändras och inte förblir desamma. Och det finns styrka i det.

Men känsloupplevelser är svårare. Antagligen gör jag ett misstag när jag skriver av mig på bloggen, i känslans stund. Men det är för att kunna distansera, observera, dokumentera. För att inte drabbas. Det är  i alla fall tanken men i efterhand, när det hela lagt sig, så ter det sig ju så överdrivet. Att jag kände så starkt?

Jag chattar med A som är av en lite annan natur när det gäller vilka saker som oroar oss. “Att nÃ¥gon drar sig undan lite i en kärleksrelation väger ganska lätt för mig, men är väldigt dramatiskt för dig. Om jag inte fÃ¥r lugn och ro i lägenheten blir jag ett nervvrak medan du knappt skulle märka det,” skriver han.

Så är det.

Och en blogg är vansklig på så vis att det är en ensidig betraktelse. En ensidig relation och i mitt fall en ensidig betraktelse av, just nu i alla fall, en relation.
Det stämmer att vi inte har pratat om vad som händer och vad som ska hända. Kanske borde vi. Kanske spelar det ingen roll, det som sker det sker och kanske är jag rädd för att ta upp det. Även om jag egentligen inte alls är rädd. Det som sker det sker och dessutom känner jag ju att han gillar det vi har på gång här. Det gör jag med, och försöker därför att stanna vid det. För en gångs skull.

Sedan har jag valt att inte skriva sÃ¥ mycket om honom. Det blir dÃ¥ligt, proportionellt, det inser jag (och en fin och vacker vän och läsare pÃ¥pekar ocksÃ¥ detta, med viss oro) men det känns inte sÃ¥ bra att skriva om vad han säger och tycker. Inte för att han läser men han har ju inte valt att bli omskriven. A bryr sig inte, han är sÃ¥ pass säker i vÃ¥r vänskap att han inte bryr sig om att “kontrollera” vad jag skriver om honom. Och det älskar jag honom för, sÃ¥klart.

Gör jag mig begriplig?

Proportionerna är knepiga. Här sitter jag framför en dataskärm och skriver om min tillvaro. Vrider och vänder på saker och ting. Ponerar, planerar. Medan han går till jobbet, kommer hem från jobbet, tar en öl och vi har det soft.

Gör jag mig begriplig?

Kanske är jag nöjd med bloggandet. Kanske är hela bloggen just en dokumentation av dokumentationen. Alltså, det bevis jag under olyckliga och även sjuka stunder känt att jag behövt för att påminna mig själv om det underbart smärtsamma i att allt förändras?

I s̴ fall Рvarf̦r beh̦ver jag bloggen nu?

När jag intervjuar den här fotografen sÃ¥ är det det vi pratar om: förändring och förgänglighet. Hennes verk har ofta det som tema, nu ställer hon ut pÃ¥ Fotografiska och hennes fotografier av växten kudzu förföljer mig. Växten som gavs till USA som en gÃ¥va frÃ¥n Japan men som visade sig, pÃ¥ grund av oväntat bra klimat och jord, slÃ¥ ut alla andra växter i närheten. En av världens “mest aggressiva plantor”, beskrivs den som.

Och nej, jag ska inte krångla in mig alldeles för mycket i en snårig liknelse mellan plantor som får gro och må bra och därför tränga bort precis allt annat, och min egen analytiska person. Men tänker på det gör jag ju. Fast jag inte borde.

Är det en slags bloggskymning jag känner?

  • Postad 2016-09-10
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 1

Etiketter None

Som ödmjukast…

scout
Och om man läst Åsneprinsen och tyckte den var svinbra så kan man rösta på den här. Om man vill. Det skulle såklart värma hjärtat något oerhört.

  • Postad 2016-09-09
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 2

Etiketter None

Salt och sött

799351_1280x720
Beachen och havet är ju inte mitt element direkt, det ska erkännas. Fryser, krukar mig och blir alltid helt ofelbart knallröd om näsan. Men den kaliforniska beachen är ju svÃ¥r att motstÃ¥ ändÃ¥. Och aldrig tidigare har jag helt upplevt det magiska med “beach hair”. Mitt hÃ¥r är i regel för tunt och platt för att göra nÃ¥gonting annat än att hänga rakt ned och framför ögonen som en annan ponny. En tunnhÃ¥rig ponny.
Men Stilla havets sälta gjorde underverk för mig. När en vÃ¥g knuffade omkull mig, blötte ned mitt hÃ¥r och tvättade bort mitt smink tänkte jag sÃ¥klart “fuck it” och fortsatte bada.
Och make till volym och nonchalanta vågor i håret har jag inte upplevt sedan jag hade stubb vid elva års ålder. Jag tror jag håller på att bli kalifornisk.

  • Postad 2016-09-09
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen