Jazzhands

Komma hem

pink-champagne-cake
Jag blev så glad att se honom på tågstationen. Jag steg av bussen, han klev ur bilen och log. Vi kramades, han tog min väska. Han hade glasögon på sig, det har han sällan. I alla fall inte utomhus. Det fick honom att se mognare ut, som en stadgad karl som kommer för att hämta mig efter jobbet precis som han brukar.
Och den känslan gillar jag.

Det kändes fint, som att komma hem igen efter en liten jobbresa. Jag hade köpt en skjorta till honom med ankare på och den passade perfekt. Han hade den både igår och idag, han älskar den.
Och i kylen väntade en stor bit morotstårta från Madonna Inn-konditoriet som är så fantastiskt. Vi tog fram den och åt den tillsammans med en gaffel. De är så vansinnigt goda, deras rosa signaturtårta med jordgubb och champagne är en av de godaste jag ätit i hela mitt liv. Och att han åkt med bilen tio minuter till hotellet och stått i deras tårt-kö och valt en bit till mig gör mig varm och lycklig.

Idag hade han ledigt, vi åkte till beachen och badade. Det var lite dimmigt, en vit dimma rann ned från bergen. Inte särskilt många på stranden eller i vattnet och till en början var det kallt men när vi väl gått i så var det skönt.
Vi dök in i vågorna, flöt med dem och lät dem stånga oss. Vattnet var så salt, det sved lite i mina ögon och på läpparna.
Men det känns så oerhört lyxigt att svepas med av en våg, att blicka upp mot bergen och bara andas in. Att man kan leva så här, att man kan vara på en sån här plats.

  • Postad 2016-09-08
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Fem timmar norröver

magnolia bakery
Idag lämnar jag LA och reser tillbaka norrut. Det är märkligt, jag älskar ju denna plats på jorden men känner ändå att det är helt lugnt att åka tillbaka nu. Har träffat kompisarna i LA, bockat av mina hållpunkter från listan, ätit Hollywood-sallad från Sweet Greens och tårta från Magnolia Bakery.

Men det känns bra, det känns lugnt. Som slutet av dagen på Universal studios då man har valet att ställa sig i kö till en åktur till eller börja dra sig hemåt och man inser att man är nöjd. Man fick åka Harry Potter-åket, Simpsons-grejen och studio tour och allt förutom det är en bonus. Man är nöjd.

Så känner jag nu och har köpt tågbiljett till tåget som går om två timmar. Kommer fram till kuststaden precis när det börjar bli milt i luften. Har köpt en skjorta med ankare på till fotbollskillen. Hade hellre köpt den med valar men den fanns inte i någon bra storlek.
I morgon är han ledig, han föreslog en tur till beachen. Klart man längtar tillbaka då.

  • Postad 2016-09-06
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 3

Etiketter None

En dag på slottet (med zombies)

TWD
Hur jag gick med på att besöka The Walking Dead-huset på Universal studios är en gåta. Sheila är ett fan, hon har sett skräckfilm sedan hon var fem år och jobbar passande nog med skräck i vuxen ålder. Hon ville gå in, jag hängde på. Tror inte det var mer komplicerat än så.
Trots att jag faktiskt visste att det inte är en “åktur” utan att man går runt i en labyrint av scener som “sjukhuset” och “fängelset”. Det är mörkt, de spelar läskigt soundtrack och det finns flertalet rekvisita som zombiesarna kan hoppa ut från, hoppa fram bakifrån och vad man nu vill. Skrek nonstop hela tiden. Riktiga människor, zombiefierade, som kommer gåendes emot en, springer efter en oh så vidare.
Gud, när vi kom ut därifrån var jag tvungen att sätta mig. Hjärtat dunkade så.

Jaja, desto roligare var det att besöka Hogwarts och Hogsmeade!

Hogwarts
Åh gud, fick tårar i ögonen (på riktigt!) för att det var så välgjort. In i minsta detalj. Såg massor av kids som sprang omkring i Hogwarts-robes. Själv köpte jag merch för tusen spänn.
Man sålde butterbeer (har bara läst böckerna på engelska så jag vet inte vad allt heter på svenska. Men tror honungsöl?). Man sålde godis i Honeydukes och trollstavar hos Ollivander’s. Extremt många stavar, precis alla karaktärers olika stavar (jag hade valt någon av tvillingarnas). Plus valet att välja en helt egen utifrån trädsort och så vidare.

För övrigt tillhör jag Hufflepuff. Lojala, tålmodiga, diplomatiska och hårt arbetande (nåja) personer. Köpte därför en Hufflepuff-tröja. Men Gryffindor har coolare färger så jag köpte en Gryffindor-mössa vilket fick kvinnan i kassan att rynka på ögonbrynen och fråga om något var en present.
“Nej, de är till mig”, sa jag.
“Men de är competing houses!”.

För övrigt var själva Harry Potter-åkattraktionen superläskig. Verkligen superläskig. Dementorer och dödsätare som kommer emot en i 3D medan man svävar i luften (åtminstone känns det så). Drakar, spindlar, ormar. Allt läskigt från böckerna.

Igen: tårögd.

  • Postad 2016-09-06
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

LA, my love

palm
Ja, men det är klart det känns som himmelriket öppnar sig och alla solstrålar riktas mot mig när jag kommer till LA.
Jag betar av alla viktiga hållpunkter redan under fredagen – Farmer’s market, min gladaste plats på jorden, en promenad längs W 3rd St och de vanliga stoppen. Tea och tårta på Magnolia Bakery.
Jag spar turen till favoritcaféet till idag. Ljusblå inredning, grå kakel och trä. Rödhåriga killen som är någon slags chef och som jag alltid tyckt är söt (han ser ut lite som en sympatisk Kevin Connolly). Blir alltid lika delar glad som generad när han känner igen mig. “Hej?”, säger han. Som i “Hej, det var länge sedan!”.
“Nya” mexikanska kyparen frågar hur länge jag är här nu, om de får se mig igen snart. Jag skrattar och han påminner mig – som alltid – om dealen att han lär mig spanska om jag lär honom svenska.

Jag får inte sällan frågan varför jag envisas med att åka till LA så ofta. Vad är det med staden som är så bra?
Ja, det är inte allas påse förstås. Och få älskar staden direkt, det brukar ta några besök innan bitarna faller på plats. Det beror främst på storleken, den är i det närmaste oöverskådningsbar. Och stadsdelarna ligger verkligen lite huller om buller. Ett kvarter där både gatuskyltar och butiksnamn står på koreanska ligger bredvid downtown med höga hus, gallerier, smutsiga kontor och underbara restauranger i ett.
Det är förvirrande.

Men som med alla nya platser så måste man hitta sina hörn, sina kvarter och utgår därifrån. Nu hade jag tur, jag kom hit på business först flera gånger. Sedan hade jag lokalpatriotiska vänner som gillade att visa mig runt.
Att jag inte har körkort var också en fördel initialt, genom att ta bussen lärde jag mig hitta och få en bättre känsla för vad och var.

Men inget av det svarar på frågan varför utan bara på frågan hur.

Varför är svårare men när jag vill svara kort svarar jag att det är för att ingenting är konstigt i LA. Det är ett simplifierat svar men för egen del betyder det att man kan försvinna om man vill, bara glida med. Eller så kan man göra precis tvärtom och ingen bryr sig. Man kan lite vara vem man vill här och som mig som skrivande person är det utmärkt. Jag jobbar, observerar, tänker och inspireras. Jag är en del av men samtidigt helt utanför.

Men det förklarar kanske inte heller varför. En sak som inte är ett varför är i alla fall vädret. Jag hanterar värme så himla dåligt. Svettas, blir röd om näsan, får fuktig lugg. Och jag gillar verkligen inte att klä mig i tunna kläder, ogillar att visa armar och ben. Så det är inte den viktigaste faktorn för mig.

Jag gillar persongalleriet, kontrasterna. Jag gillar att det är lika mycket glitter, överdåd och bling som det är yoga, organic, hippie och tillbaka till naturen. Här finns allt.
Jag gillar att man klär sig i Prada och flip flops. Att man äter gott precis överallt, allt råvarorna alltid är perfekta och serviceyrke har en helt annan definition här än i Sverige (tyvärr på bekostnad av schyssta löner säkert men ändå).
Jag gillar storheten, nonchalansen och knaset också. Den som lite manifesteras av Prada och flipflops.
Jag gillar det Beach Boys-obekymrade, hur man än vänder sig kan man alltid åka till beachen. Och så finns det väl någon dragning i att film- och tv-centrum ligger här, i alla fall en dragning för mig personligen. Att fantasifabriken faktiskt ligger runt hörnet.

Och inget gör mig lugnare och gladare än ljudet av sprinklers när mörkret faller.

  • Postad 2016-09-03
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Tågtur söderöver

sexism
Samtal mellan två män på tåget. En yngre hillbilly med keps och psykopatblick och en äldre tjockis som ser ut som Kentucky Fried chicken-mannen. De sitter framför mig. Den yngre erbjöd mig en läsk om jag ville prata lite med honom men jag avböjde. Nu har han och den äldre mannen istället funnit varandra.
De pratar vapen (de är för).
De pratar om armén. Gamlingen har varit i armén, ynglingen ska värva.
Sen går de över till att prata quinnor.

Äldre mannen: “As soon as she starts getting serious I head for the door…”
Yngre killen: “Jag säger alltid till tjejen jag dejtar att jag är ett svin, världens sämsta pojkvän, helt opålitlig. Sen när det går åt helvete så påminner jag henne ‘jag sa ju det’, hon får skylla sig själv”.

  • Postad 2016-09-03
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Mot havet, mot fyren

cambria
En sån där perfekt Lou Reed-dag. Han har ledigt och föreslår att vi åker ytterligare lite längre norrut, till ytterligare en söt liten kuststad jag ännu inte varit i.
Vi besöker sömniga antikaffärer – den bästa sorten! – och jag är fortfarande på jakt efter vackra, mintgröna köksgrejer från Mosser glass. Det är ganska många andra också, hittar man dem är de oftast dyra. Men jag kan inte låta bli, jag köper två vackra burkar för FLOUR och GRITS. Jag fyller den ena med mjöl och den andra makaroner och ställer dem på köksbänken.
Han förvånas över hur snygga de är och hur de känns – de är en blandning av porslin och glas – och han frågar “måste du ta med dig dem hem, kan de inte få stanna här?”.

Vi stannar till vid havet, klättrar ned för klippor som formats i märkliga organiska former av havet. I klippornas ränder bor det små krabbor, musslor, sjöstjärnor. Vi ser en stor sjöborre, han säger att jag måste peta på den. Jag gör det nästan men är för pirrig och rädd. Ångrar mig, vågar inte. Vill lämna den ifred.

Vi samlar stenar, stoppar dem i fickan och när vi kommer hem placerar vi ut dem längs fönsterkarmen där han redan lagt snäckor från Morro Bay i en rad. Jag var med när han valde dem. Han sa “Ska du hjälpa mig att placera ut dem eller ska du bara stå där?” och log.

Det var en perfekt dag. Vemodigt på sätt och vis, eftersom jag åker till LA nu om några minuter. Men så fint att ha värmen med sig. Och tanken på att min väska, mina gröna burkar och hans sneda leende väntar här.

  • Postad 2016-09-01
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 3

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen