Jazzhands

Mot havet, mot fyren

cambria
En sån där perfekt Lou Reed-dag. Han har ledigt och föreslår att vi åker ytterligare lite längre norrut, till ytterligare en söt liten kuststad jag ännu inte varit i.
Vi besöker sömniga antikaffärer – den bästa sorten! – och jag är fortfarande på jakt efter vackra, mintgröna köksgrejer från Mosser glass. Det är ganska många andra också, hittar man dem är de oftast dyra. Men jag kan inte låta bli, jag köper två vackra burkar för FLOUR och GRITS. Jag fyller den ena med mjöl och den andra makaroner och ställer dem på köksbänken.
Han förvånas över hur snygga de är och hur de känns – de är en blandning av porslin och glas – och han frågar “måste du ta med dig dem hem, kan de inte få stanna här?”.

Vi stannar till vid havet, klättrar ned för klippor som formats i märkliga organiska former av havet. I klippornas ränder bor det små krabbor, musslor, sjöstjärnor. Vi ser en stor sjöborre, han säger att jag måste peta på den. Jag gör det nästan men är för pirrig och rädd. Ångrar mig, vågar inte. Vill lämna den ifred.

Vi samlar stenar, stoppar dem i fickan och när vi kommer hem placerar vi ut dem längs fönsterkarmen där han redan lagt snäckor från Morro Bay i en rad. Jag var med när han valde dem. Han sa “Ska du hjälpa mig att placera ut dem eller ska du bara stå där?” och log.

Det var en perfekt dag. Vemodigt på sätt och vis, eftersom jag åker till LA nu om några minuter. Men så fint att ha värmen med sig. Och tanken på att min väska, mina gröna burkar och hans sneda leende väntar här.

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen