Proportioner

En svår sak är proportioner. Särskilt vad gäller känslor. När jag observerat och diskuterat känslor som har med min psykologiska profil och min känslohistoria att göra så har jag försökt betona vikten av det. Av att inte säga att jag känner mig “helt nere” eller “helt förstörd” när jag faktiskt kan fungera. Att försöka hålla proportionerna rätt, för att på så vis observera hur de förändras och inte förblir desamma. Och det finns styrka i det.

Men känsloupplevelser är svårare. Antagligen gör jag ett misstag när jag skriver av mig på bloggen, i känslans stund. Men det är för att kunna distansera, observera, dokumentera. För att inte drabbas. Det är  i alla fall tanken men i efterhand, när det hela lagt sig, så ter det sig ju så överdrivet. Att jag kände så starkt?

Jag chattar med A som är av en lite annan natur när det gäller vilka saker som oroar oss. “Att någon drar sig undan lite i en kärleksrelation väger ganska lätt för mig, men är väldigt dramatiskt för dig. Om jag inte får lugn och ro i lägenheten blir jag ett nervvrak medan du knappt skulle märka det,” skriver han.

Så är det.

Och en blogg är vansklig på så vis att det är en ensidig betraktelse. En ensidig relation och i mitt fall en ensidig betraktelse av, just nu i alla fall, en relation.
Det stämmer att vi inte har pratat om vad som händer och vad som ska hända. Kanske borde vi. Kanske spelar det ingen roll, det som sker det sker och kanske är jag rädd för att ta upp det. Även om jag egentligen inte alls är rädd. Det som sker det sker och dessutom känner jag ju att han gillar det vi har på gång här. Det gör jag med, och försöker därför att stanna vid det. För en gångs skull.

Sedan har jag valt att inte skriva så mycket om honom. Det blir dåligt, proportionellt, det inser jag (och en fin och vacker vän och läsare påpekar också detta, med viss oro) men det känns inte så bra att skriva om vad han säger och tycker. Inte för att han läser men han har ju inte valt att bli omskriven. A bryr sig inte, han är så pass säker i vår vänskap att han inte bryr sig om att “kontrollera” vad jag skriver om honom. Och det älskar jag honom för, såklart.

Gör jag mig begriplig?

Proportionerna är knepiga. Här sitter jag framför en dataskärm och skriver om min tillvaro. Vrider och vänder på saker och ting. Ponerar, planerar. Medan han går till jobbet, kommer hem från jobbet, tar en öl och vi har det soft.

Gör jag mig begriplig?

Kanske är jag nöjd med bloggandet. Kanske är hela bloggen just en dokumentation av dokumentationen. Alltså, det bevis jag under olyckliga och även sjuka stunder känt att jag behövt för att påminna mig själv om det underbart smärtsamma i att allt förändras?

I så fall – varför behöver jag bloggen nu?

När jag intervjuar den här fotografen så är det det vi pratar om: förändring och förgänglighet. Hennes verk har ofta det som tema, nu ställer hon ut på Fotografiska och hennes fotografier av växten kudzu förföljer mig. Växten som gavs till USA som en gåva från Japan men som visade sig, på grund av oväntat bra klimat och jord, slå ut alla andra växter i närheten. En av världens “mest aggressiva plantor”, beskrivs den som.

Och nej, jag ska inte krångla in mig alldeles för mycket i en snårig liknelse mellan plantor som får gro och må bra och därför tränga bort precis allt annat, och min egen analytiska person. Men tänker på det gör jag ju. Fast jag inte borde.

Är det en slags bloggskymning jag känner?