Jazzhands

Beach life

beach
Upptäcker boogieboarding (eller bodyboarding). Första gången jag provar och jag är såld. Älskar känslan av att åka naturlig vattenrutschbana. Vattnet är såklart salt men jag förvånas ändå över hur salt det är. Svider i ögon och på läpparna.
Det är soligt men inte så att det bränner. Brisen är sval, vattnet kallt första minuterna men sedan härligt.
På väg mot havet tar vi en “scenic route” och ser vackra kullar, trädtäckta berg, vingårdar, hästar och äppelodlingar. Jag vet inte vad jag tänker, lite tänker jag på hur detta är på riktigt och samtidigt på låtsas. Parallellivet.
Lite tänker jag på tidsbegränsningen, att man vet att det finns en deadline. I november, som det ser ut nu.
Men finns det inte alltid en deadline? Om inte en större, hägrande så en lite mindre, dämpande. Som att helgen snart tar slut, som att sommaren är över och så vidare.
Och det är väl en del av den stundtals plågsamma njutningen.

  • Postad 2016-09-17
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Inkört spår (och ett nytt spår)

pie
Ännu fler pajnyheter! Upptäcker att det är “pajätartävling” i en liten kuststad inte långt härifrån. Inte bara får man deltaga i bemärkelsen “äta paj” men också genom att ställa upp med en paj folk kan äta av och sedan bedöma. Eller rösta på.
Vore naturligtvis fantastiskt att ställa upp i en pajtävling, tänker antingen päron/anis eller blåbär/kokos. Båda har jag bakat flertalet gånger med goda resultat.

Plus att man vill äta paj såklart. Amerikansk i synnerhet.

Jag älskar verkligen paj. Som bakverk, som social och geografisk markör. Skrev en liten artikel om det i DN för några år sedan. Men självklart finns det mer att skriva. Tillvalen, till exempel. Inget vaniljsås-komplement här men så är också den svenska smulpajen och även den lite stadigare äppelpajen ändå sprödare än jänkarens som endast erbjuder “à la mode” som tillval. Dvs en kula vaniljglass.

Men finns några skumma undantag, som att man på östkusten (Boston) serverar äppelpaj med en skiva cheddarost på toppen. “An apple pie without the cheese is like a kiss without the squeeze”. Man tycker att osten tar fram äppelsmaken bättre. Min vän, matentusiasten och fotografen Emily, har testat med gott resultat.

Jag älskar verkligen pajen, också som symbol. För det hemtrevliga och trygga. Ett hushåll där man antingen är självförsörjande vad gäller äpplen och bär eller ett hushåll där man tar tillvara på allt som når köket.
Sedan är pajen en enkel men samtidigt komplex sak. Flera moment – deg, skal, fyllning – och med stort utrymmer för personlig touch och utveckling. Kanel till äpplena eller ingefära?

Så när jag säger att jag också vill vara med i pajtävlingen så betyder det också att jag vill bidra till bilden av mig själv som en del av ett hushåll, en rejäl person med känsla för tradition. En person att lita på helt enkelt.

  • Postad 2016-09-17
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 5

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen