Jazzhands

Sötebrödsdagar

cake
En visit i Fresno över helgen, den konstiga utspridda staden i centrala Kalifornien, omringad av grödor, fält, olivträd, vindruvsodlingar och berg.
Jag sover i en bäddsoffa den här gången, de har gjort om hemma. Barnbarnen är så pass stora nu att lekrummet blivit ett gästrum. Pam stiger upp någon gång mellan 5-6.30 på morgonen och stökar i köket. Jag stressar upp mig redan kvällen innan för att jag kommer vakna så tidigt, jag vrider och vänder på mig i bäddsoffan och kan inte somna. Typiskt. Tar dubbla mängden receptfria sömnpiller från drugstoren men det hjälper föga.

Vi äter, massor och hela tiden. Pam älskar att laga mat, men mest att baka. Det betyder bröd som kommer ut ur ugnar, frysar tillsammans med hemmagjorda sylter, marmelader, röror. Och sedan kakor, tårtor och gud vet vad. Jag går runt och försöker undvika mat, som i ett tv-spel.

Jag har lite tid över mellan de sociala engagemangen (som ocksÃ¥ innehÃ¥ller ett besök i kyrkan, och pÃ¥följande mottagning eftersom ett barnbarn konfirmeras) och frÃ¥gar om jag kan dra till ett litet köpcenter i närheten? Jag kommer med, säger rara Pam och jag känner mig oerhört obekväm när jag tar med henne in i butikerna med hög musik och hipsterplagg. Pam kontrar med att ta med mig till kedjorna som säljer typ affärkläder för den moderna kontorskvinnan. “Den här blusen har en liknande färg som den du gillade i den första affären?”.

Jag tyckte de var gamla redan för tjugo år sedan. Det är med sorg i hjärtat jag inser att de faktiskt är gamla nu.

  • Postad 2016-10-31
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

När stunden är inne

graduate
Ett av filmvärldens bästa slut är förstås sista scenen i Mandomsprovet. Hoppas jag inte spoilar något nu men ni vet, den där stunden efter adrenalinet. Efter att man gjort det omöjliga, trotsat alla konventionerna och bara superchansat.

Okej, sen då? Tänkte inte på det.

Det här är en svår tanke att förmedla, den jag ska försöka få på pränt nu. Jag måste tugga på den lite. Den dök upp lite för några dagar sedan tror jag och sedan igår. Då hände nämligen två saker, till synes helt oskyldiga.
Vi såg på sista avsnittet av amerikanska Gifta vid första ögonkastet, där paren ska bestämma om de ska fortsätta vara gifta eller inte. En av dem säger att hen funderat hela veckan, legat sömnlös hela natten och bestämde sig för tio minuter sedan.
Jag blir superirriterad, jag skulle leva resten av tiden med denne med den Stora Darren om jag visste att beslutet var så ogrundat.

Ã… andra sidan, tänkte jag, kan man nÃ¥gonsin veta? Polarna peppar beslutstagaren med “om du kan tänka dig att leva med hen i tio Ã¥r framÃ¥t sÃ¥ ska du säga ja”.

Kan man tänka sig att leva med någon i tio år framåt? Hur ska man veta det? Befängt ju.

Okej, den andre grejen är att vi sakta, sakta börjat prata om hund. Jag har ju varit inne på hund tidigare men alltid känt att det inte är realistiskt ändå. Jag vill kunna resa, kunna spontangå på bio och inte oroa mig för att Fido eller Rex behöver gå på toa. Så det har varit en sån där trygg fantasi som man vet inte är värd att ens investera i eftersom den är en omöjlighet.

Tills nu då. I landet med tomter, sol, bakgårdar, parker och hundar, hundar och åter hundar. Alla har en. Alla tar med dem överallt. Jag stannar ofta hundägare och ber att få klappa deras små vänner. Och han har börjat göra detsamma och nu säger han att vi borde ha en hund.

Sen att vi kan ha en hund. Att det är en möjlighet. Med tanke på väder, boende och allt.

Och då blir det sista scenen i Mandomsprovet för mig. Och detta är svårt att formulera eftersom vad jag än säger kommer att låta hårdare än vad jag menar. Det är bara det att samboskap, hundägande, ett liv som bygger på tio år framåt (en hund lever ju länge) är något som tidigare känts så bekvämt avlägset. Inget man behöver tänka på nu.

Inte samma som att freaka, inte samma som att tänka Gud vad vill jag. Bara “men hur skulle det kunna se ut egentligen?” och mitt sinne är helt blankt, helt tomt. Jag vill ju inte ens bo i USA. Jag bor pÃ¥ Södermalm i Stockholm och tänker fortsätta med det. Det har sett ut sÃ¥ länge. Att rucka pÃ¥ den bilden och jag blir Benjamin Braddock.

  • Postad 2016-10-27
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 6

Etiketter None

Legoförfattare

king
Det roliga med att få i uppdrag att skriva en fiktiv berättelse är att jag aldrig gjort det förut. Böcker jag skrivit har utgått från mig och mina idéer. Artiklar är något helt annat, där kan man skriva med eller utan egen iblandning. En glidande engagemangsskala från ett till tio.

Känner mig fiktiv själv, faktiskt, när jag kryssar mellan caféerna på gågatan. Köper en te, öppnar laptopen och försöker komma på en story. Handling, figurer och allt. Detaljer har jag lätt för, dialoger också ibland. Men det där med att det ska hända saker hela tiden, det är svårare.
Tänker mig en lÃ¥ng, smal farsa. Plirig blick, beskrivs som “humoristisk” av bekanta men familjen vet att han kan blixtra till i en handvändning och straffar alltid med tystnad och kyla.

Okej, vi börjar där då.

Tänker jag och tröttnar, svarar på mail och börjar skriva på annat. Hur fiktiv är jag inte? Jag är som en påhittad författare. Ett proffs skulle ju rita upp strukturer och vara teknisk och sedan fylla linjerna med köttiga detaljer. Inte tvärtom, som jag.

Men jag antar ju utmaningen såklart, gillar att tänka på mig själv som legoknekt. Helt hyrbar, skriver för bäst betalande. Som en diversearbetare som smider, snickrar och garvar skinn. Inga problem.

Säger jag, går ut i solen och tar på glasögonen. Tycker mig förtjänat en tid i den fina köksbutiken.

  • Postad 2016-10-27
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Den ofrivillige protagonisten

kitharrington_wide-78ef74373f459408997d7c3eebb0e7c7028375e3-s900-c85
Två LA-kompisar tjatar om 16 Personalities, en självutvärderande test av ens personlighet. Jag är förvisso en stor vän av psykologi men tycker att det lite förtar att gradera och sortera in sig själv. Med denna teori når man grader av saker som extrovert/introvert och intuitiv/känslosam etc.

Motvilligt gjorde jag testet sÃ¥ att mina vänner och jag skulle ha nÃ¥got att tala om. Jag blev “Protagonisten“, vilket spontant känns härligt eftersom det är en sÃ¥ litterär (och filmisk) term.
Tossigt nog tycker jag att mycket stämmer pÃ¥ pricken men samtidigt är det ju jag själv som graderat och svarat pÃ¥ frÃ¥gor här…men det här till exempel:

“But if they aren’t careful, they can overextend their optimism, sometimes pushing others further than they’re ready or willing to go.”

Det är med smärta som jag tar detta till mig, jag vet att det är sant. De förhållanden som krossats av min enormt stora och tunga och optimistiska förhoppning. Om att det ska vara något annat, något superhärligt och lyckligt. Och besvikelsen sedan när det lilla levande som höll på att gro hetsades så mycket att det dog.

Det här är också något som känns jobbigt träffande:

Protagonists are vulnerable to another snare as well: they have a tremendous capacity for reflecting on and analyzing their own feelings, but if they get too caught up in another person’s plight, they can develop a sort of emotional hypochondria, seeing other people’s problems in themselves, trying to fix something in themselves that isn’t wrong.

Är det jag som är lättlurad nu, som om jag läser in vad jag vill i ett horoskop, eller är detta ett legitimt och välriktat test?
 

 

 

  • Postad 2016-10-23
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 2

Etiketter None

Det börjar blåsa

Yose
Lite så där smått börjar det blåsa, den där darren som kommer när det står ett avslut och väntar bakom hörnet.
Fast avslut är det ju inte, det är ett tillfälligt avbrott snarare. Bokar och trixar med hemresa, ska försöka få in en visit hos brorsan i San Francisco också. Börjar boka in möten därhemma, planera och effektivisera.
Det blir väl så när man förflyttar medvetandet lite och börjar som smått leva gradvis på det andra stället parallellt. Den milda darren.

Jag har väl tre veckor kvar här ungefär. För denna gång, för denna gång.
Jag gillar det inte, samtidigt har jag saker jag vill hem för: äta middag med A, dricka te med mamma, strosa runt i hemkvarteren, gå på Skansens julmarknad och köpa svindyrt bröd som är ack så gott från de självsäkra bagerierna på söder.

Men ändå, det blir ett jobbigt avbrott och ett kliv bort från det säkra till det mer osäkra. Inte för att jag måste ta ut en massa sånt i förväg redan nu, det är ju bara knasigt. För att inte säga onödigt. Men igen: det blir väl så när man förflyttar medvetandet lite och börjar som smått leva gradvis på det andra stället parallellt.

  • Postad 2016-10-22
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

En dag i parken

eeeyore
Vi bilade ned till LA på onsdagskvällen. Trots att det aldrig är jag som kör blir jag ändå alltid trött och utmattad. Man känner sig stel och lite äcklig. Fyra timmars bilande, ungefär, tills vi kom till Anaheim.
Morgonen därpå var vi redo för Disneyland. Fullt med folk, långa köer och allt sånt men å andra sidan är Disneyland alltid värt det. Alltid.
Besökte också parken mitt emot (California Adventure) denna gång. En upplevelse, helt annan crowd än Disneyland. I butikerna sålde man exklusiva prints, sidenpyjamasar med Mickey på och typ handmålade statyetter av Disneyfigurer. Till skillnad från Disneyland där det är mer fokus på gosedjur, leksaker och t-shirts. I California-parken sålde man öl och vin också. Men å andra sidan kostade ett plastglas med öl 85 kronor så det fanns väl ingen överhängande risk att folk blev stupfulla där kan jag tänka mig.
Tur det, eftersom California Adventure har vildare Ã¥kturer. Snabbare, mer vÃ¥ghalsade. Berg-och-dalbanor och sÃ¥nt. Jag är inte ett fan, Ã¥kte tvÃ¥ grejer och blev yr och illamÃ¥ende. Gud, ibland känner jag mig sÃ¥ himla svag. Som när det är 35C pÃ¥ Disneyland, man stÃ¥r i kö och bränner ansiktet rött i solen (trots solskydd), man fÃ¥r ont i huvudet av att inte druckit nog med te och sedan blir man illamÃ¥ende av typ “Hattmakarens teparty”, när man Ã¥ker runt, runt i tekoppar. En Ã¥ktur för barn.

Jaja.

Vi kom hem igår kväll och jag kände en sån tacksamhet. Hela hans familj var med på Disneyland, vi badade i poolen med utsikt från bergen över hela LA, hos kusinens välbärgade mäklarkille.

Ja, men tacksamhet. Över att livet bjuder på och tillåter detta. Detta! Jag försökte formulera något liknande på kvällen, när jag sömndrucket försökte viska fram min varma ömhet. Det blev rörig och stammande pannkaka av alltihop, men det var lugnt. Jag uttrycker mig bättre i skrift. Men jag tror han fattade ändå.

float

  • Postad 2016-10-22
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

En vanlig tisdag

1976
Säkert kommer det en dag då jag tänker på de här dagarna också. Soliga, lugna, mest fyllda av testunder och lagom skrivande.

Oj, är klockan lunchtid redan?
Oj, är klockan fem redan?
Jag som inte gjort något.

Druckit två koppar te. Nej, tre. Kollat en affär för Halloweenkläder och sedan gått runt i mysiga mataffärer med ekologisk frukt och lugn, instrumental musik i högtalarna. På caféet ser alla baristor ut som modeller i Kinfolk. Rödhåriga och hälsosamma. Tjejerna har slarviga, bohemchica flätor och killarna fräknar och bara lagom med armmuskler. Som man skulle kunna få utan att gå på gym, som man eventuellt bara har. Eller får om man bär säckar med kaffebönor varje dag. Känner mig sliten och färglös när jag beställer.

Då känns det här ändå som en produktiv dag.

Skickat in två filmrecensioner, började på dem igår. Men alla texter mår som bekant bra av en natts sömn.

En farbror säger att han beundrar min tröja, 1976 är Ã¥ret hans son föddes. “Jag med”, säger jag och detta muntrar upp honom.

  • Postad 2016-10-19
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

En stilla vind

ballonger
Just dag kände jag en liten vind av hemlängtan. Tanken på höst på Södermalm, ta ut en plåt med rostade rotfrukter ur ugnen.

Vi gjorde ingenting igår. Han köpte en cronut till mig till frukost. Efter den blev jag däckad, precis som förra gången jag åt en donut vid halv tio på morgonen. Gick runt och gäspade och tog tupplurar återstoden av dagen.

Förutom när vi åkte och handlade mat. Jag känner samma nostalgi för storhandlande som när jag får börja julpynta. Det är en längtan efter något jag aldrig helt och hållet upplevt men fortfarande hoppas. Gillar tanken på det trygga lilla hushållet där man bockar av matvaror på en lista. Och tanken på en jul som i Disneyfilmerna med julkort på rad och ljudet av en nötknäppare.

ÄndÃ¥ blÃ¥ste den lilla vinden av hemlängtan rätt igenom mig. Jag somnade, drömde om en gammal relation, en som känns sÃ¥ pass avlägsen att jag tvivlar pÃ¥ att den ens funnits. Jag drömde att jag lÃ¥g bredvid honom i sängen, vaknade och sÃ¥g honom där och tänkte “men dig är jag ju inte alls kär i, hur kunde jag tro det?”.
Metainslaget sedan när jag slog upp ögonen och fotbollskillen ligger där. För ett förvirrat ögonblick tänkte jag “Gud, alla mina känslor är försvunna” innan morgonrebooten av hjärnan satte igÃ¥ng. Och innan han sa att han skulle köra iväg till donutbutiken och köpa cronuts.

Men känslan satt i. Den som smakade lätt trötthet och ensamhet. Den är inte alls stark, den tar inte över någonting. Men jag längtar hem till mitt mintblå kök, höstvindar som gör öronen kalla och att kunna spontanfika med en vän.

  • Postad 2016-10-16
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 1

Etiketter None

Förr och nu

stars
Men nu hamnar jag här igen och tankarna på det lilla och det stora. På hur det fanns en tid, och den är inte så avlägsen, då jag trodde att jag skulle dö. Jag såg ingen möjlighet att jag och min kropp skulle klara det.
Eller, jag trodde inte att jag skulle dö egentligen. Men en del av mig hoppades. En annan del trodde att jag kommer att leva men jag kommer att vara ett emotionellt kolli, helt beroende av andra och helt beroende av medicin. Vid tillfället Ã¥r jag Ã¥tta olika sorter. SSRI, Ã¥ngestdämpande, olika sorters lugnande, sömnmedel, insomningstabletter…och receptbelagd d-vitamin som lite garnityr pÃ¥ cocktailen.

Jag tog första tabletten ångestdämpande hemma hos A. Jag hade flera lager kläder på mig, jag frös, och jag lade mig på hans soffa. Han skulle laga mat till mig, jag hade slutat äta. Jag blev yr, kände en konstig tjockhet i huvudet och ett illamående. Jag sa till A att jag bara skulle sluta ögonen en stund. Vaknade tolv eller tretton timmar senare med kläderna på, kroppen stel och med en filt över mig. A var redan vaken och redo att göra sig i ordning för jobbet.

Det tog två veckor ungefär för biverkningarna att försvinna. Illamåendet var jobbigast, ett våldsamt illamående som om jag var sjösjuk. Jag slutade med tabletterna, jag klarade det inte. Men eftersom ångesten var värre än illamåendet började jag på noll igen. Illamåendet fruktade jag, det var som om det knuffade mig inifrån. Jag blev tjock i huvudet, muntorr och knasig i allmänhet. Men sedan lugnade det sig.

Ja, vad vill jag säga med att börja rabbla gammal sjukdomshistoria? Det jag alltid säger: ingenting varar för evigt.
Det går att jobba, bearbeta, bli starkare.

Man fÃ¥r vara hur spirituell man vill (och det är nog bara bra att vara spirituell!) men man kan ocksÃ¥ konstatera att kroppen och hjärnan är som dresserade djur. Känslor och reaktioner uppstÃ¥r pÃ¥ kommando. Och har man följt viktiga kommandon i ett helt liv, lärt sig att tänka “nu känner jag sÃ¥ här, det kommer inifrÃ¥n mig, alltsÃ¥ är det sant” sÃ¥ är det svÃ¥rt att bryta. Att säga “fel kommando!” eller “fel reaktion!”.

Jag mailar med vänner. Flera säger “du verkar ha det sÃ¥ bra” och “du verkar sÃ¥ glad”. Det stämmer. TvÃ¥ vänner mailar med trÃ¥kiga nyheter, en ska skilja sig efter 15 Ã¥rs äktenskap. Han sa “Jag vill inte längre” och för henne kom det som en chock. De har barn ihop, de firar allehanda jubileum, bröllopsdagar. De har sommarstuga och en reseblogg. Hon är i chock, allt hon skräms av tanken pÃ¥ ett liv hon inte känner till. Ett liv utan honom, hur ser det ens ut?

En annan är nedstämd, hon vet inte riktigt varför. Eller jo, hon vet. Hon känner press från flera olika håll, hon känner sig instängd. På jobbet, hemma med sambon, i världen i allmänhet. Hon vill flytta, vill byta jobb. Men helst vill hon att sambon ska sluta dricka.

Och ingen av dem, i detta stadium, blir hjälpt av det käcka “ingenting varar för evigt”. Det blir man sÃ¥klart inte. Eller “this too shall pass”-varianten. Eller min favoritfras i samma lÃ¥da: “Varats olidliga lätthet”.
Men här gäller faktiskt detta: det går att bryta. Inte idag, säger jag till väninnan som ska skiljas. Inte idag och troligtvis inte i morgon. Du kommer att gråta och känna hjärtat slitas sönder och hoppas att venerna faktiskt går isär så att man slipper känna någonting alls.
Men en dag kommer du känna att du faktiskt är lite hungrig, att du skulle vilja ta en tugga av ett äpple eller kanske en smörgås. Sedan kommer du kanske att gråta igen men din kropp gav dig i alla fall en annan, positiv upplevelse under den minuten du kände hunger. Och där börjar det.

Inte idag och troligtvis inte i morgon. Men när mönstret bryts, om än så försiktigt, så kan man börja. Tills dess gäller bara överlevnad. Och hopp.

  • Postad 2016-10-14
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 4

Etiketter None

Ögon

392095b1d54102473829b60f4ee8ba24
Det bedÃ¥rande flickebarnet i kassan pÃ¥ Sephora frÃ¥gar “Are those your real eyes?”.
Jag handlar för mycket. Samtidigt inget alls. Handlar kläder online som kommer i lådor och kartonger som samlas utanför dörren. Jag provar, blir besviken och skickar tillbaka. varför passar ingenting längre?

Jag försöker handla en sweatshirt, det börjar bli kyligare nu. Jeans och sweatshirt-vädret är det bästa vädret tycker jag. Men jag har mest sommarplagg med mig, det har varit varmt länge här nu. Men jag har nog bara köpt två kjolar och en Gryffindor-tröja under hela vistelsen här. Och det håller ju ingen varm under tidiga höstkvällar.

Däremot köper jag klistermärken i hantverksbutiken och pennor eftersom jag är så svag för pennor. Eleganta, stadiga pennor med vackert bläck.

Jag köper makeup och hudvård som jag absolut inte behöver. Absolut inte. Men färgerna är ju så fina och nog vill man väl testa senaste AHA-produkterna som fått så fina recensioner?
“Grattis”, säger Sephora-killen. “Du kvalificerar till VIB-medlem nu!”.

Det betyder att jag handlat alldeles för mycket. Att man spenderat mer än 350 dollar under ett kalenderår. Herregud. Herregud.

Jag färgar håret, det blir superblont. Verkligen blont, alltså platina. Jag gillar tjejen som klipper och färgar så först vågar jag inte säga nåt. Hon har svallande, långa hippeklänningar och bredbrättad hatt. Men jag måste be henne ta ned färgen lite. Jag gillar heller inte att mitt lena, fina hår numera har en viss Svinto-känsla.
Jag ger henne supermycket i dricks för att inte verka tjurig.

Sen beställer jag partygrejer från nätet. Det är i alla fall något jag kommer att behöva.

  • Postad 2016-10-13
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen