Jazzhands

Halvlek

Jag stod inte ut längre. Jag gick till en läkare. Fick en halv sjukskrivning. Friskt vågat, hälften vunnet – bokstavligen. För en halv sjukskrivning gör ju varken till eller från.
“Din arbetsgivare måste ge dig mindre stressande arbetsuppgifter”.
“Jag är min egen arbetsgivare”
“Men välj mindre stressande arbetsuppgifter då, annars blir det samma sak om en månad när du är frisk igen”.
“Vad är det som säger att jag är frisk om en månad?”

Det gör, med andra ord, varken till eller från. Speciellt som om en eventuell sjukersättning inte verkar trolig. Och i synnerhet inte från den värdeslösa sjukförsäkring jag tecknat med min bank som, visar det sig, infaller efter 90 dagars karens men – hör på detta – inte gäller “psykiska” sjukdomar och tillstånd. Ha!

Men en sak gör den där halvtidssjukskrivningen i alla fall. Psykologiskt underlättar den för mig att tacka nej till vissa saker. Inte jobb men möten, träffar, pr-grejer och “event”. Saker som jag tackar ja till för att jag “borde”, eller för att det är “strategiskt”. Oftast för att jag känner mig manad att tacka ja, rent av skuldmedveten. Och för en introvert person ligger det mycket stress i sådana möten. (Jag vet, detta är ofta väldigt svårt att förklara. Hur kan en introvert person prata i radio eller tv? Visst, alla kan bli lite utmattade av att umgås länge eller intensivt med någon. Jag är van att bli himlad med ögonen åt. Men radio/tv är inte socialt, det är professionellt. Jag är inte med som privatperson utan som proffs. Som en arbetsuppgift. Och jag blir helt utmattad efteråt. Och ja, de flesta behöver lite lugn efter att ha varit sociala eller bland mycket folk. Utom extremt extroverta som får energi av det. Men är man rätt så jävla introvert, som undertecknad, så fungerar man inte ens om man måste umgås med folk i flera timmar en dag. Oavsett om man tycker om dem eller inte. Fester, sociala sammankomster, läger, weekends i grupp – det funkar inte för mig. Inte ens att jobba på en arbetsplats).

Så. Sammanfattningsvis. Jag hoppas att jag med denna halv(dana) sjukskrivning kan få till en liten justering, en liten paus i mötena. Jag hoppas också att sätta ny boll i rullning i någon annan karriärsriktning. Men det orkar jag inte ens tänka på just nu.

  • Postad 2023-09-03
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 2

Etiketter None

Stillheten utom räckhåll

Det känns närapå genant att säga att jag börjat intressera mig för stoicismen. Egentligen har jag inte gått in för det helhjärtat utan ser det mest som ett komplement till de redan vedertagna sanningarna om bruset inom oss. Mindfulness har ju tyvärr kommit att betyda allt från badbomb och spabesök till att meditera över mat. Ordet har helt kidnappats av den vedervärdiga wellnessindustrin (vedervärdig eftersom den bygger på att skjuta över ansvaret för välmående helt och hållet på individen och säga att det går att lösa genom konsumtion) Men grundbetydelsen, alltså medveten närvaro, är fortfarande bevisat läkande, helande och avstressande.

Alltså: det som stressar och eller oroar oss är oftast någonting i framtiden som vi räds eller någonting som redan hänt och som inte lämnar oss. Denna stund, denna sekund, är oftast inte så farlig. Vi borde stanna upp mer och vara i den.

Det är nog det svåraste som finns för mig. Jag är alltid långt fram. Ibland bakåt också. Men aldrig i nuet. Det är ett problem.

Stoicismen handlar väldigt mycket om detta. Om att stänga ute tankar som är fruktlösa. Det svåraste som finns alltså. Ljudet, bruset och den ständiga debatterande monologen i huvudet. Debatt med vem? Vem som helst som förargat mig, irriterat mig eller gjort mig ledsen på något sätt. Slutar aldrig.

Problemet med stoicismen är att det blivit techkillarnas GoTo. Ett sätt att bry sig mindre. Världen går under, planeten brinner upp – men mina tankar (och handlingar, som individ) är fruktlösa. Det är det egoistiska tolkningssättet. Och säkert också det mest befriande och avslappnande. Tänk om man kunde hänga där en stund, känna ¯_(ツ)_/¯ och bara fortsätta med sin dag och saker man gillar utan en tanke på konsekvenser. Eller, snarare utan en tanke på konsekvenserna för andra. Är alla snedtolkande techbro-stoiker handlar det slutligen om att alla har ansvar för att inte bry sig om annat än sig själva. Det skulle ju vara skönt, förstås. Men omöjligt.

Men tanken på ett tyst inre, ett stilla rum, är och förblir drömmen. Jag har loggat ur från FB, satt tidsgräns på IG. Men det är rösterna i huvudet som stör allra mest.

  • Postad 2023-08-14
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Sönderfrätt

Min hjärna är sönder. Jag märker hur jag allt oftare tappar ord, det blir helt blankt i huvudet. Har hänt någon gång i direktsändning till och med. Stress och år av sömnpiller antar jag? Men hur återställer man den?
Jag svarar på den frågan själv: avslappning, återhämtning, inga sociala media. Sådana grejer.

…vilket fått mig att byta riktning och ta mig fram längs Ny Karriär-gatan istället. Börjar känna att det inte är värt att steka sönder hjärnan mer. Jag slappnar ju aldrig av. Även de dagar då jag tänkt att jag inte ska öppna datorn. Det är inte som att hjärnan får en spa-dag bara för det. Jag läser, har antennerna uppe för att ringa in trender, spaningar eller annat som kan bli en text. Jag är en sakletare på så vis. Och sådana, tänker jag mig, vilar inte heller.

Börjar därför som smått se mig om efter annat. Det tar emot eftersom vill kunna känna meningsfullhet. Ibland gör jag det. När jag får skriva om någonting som engagerar eller berör mig känner jag mening. När jag får skriva om någonting jag tycker är viktigt. Problemet är att det inte sker så ofta.

Men det betyder också att det är svårt att slå in på annan bana. Plus: skriva är det enda jag gjort de senaste tjugo åren. Jag kan inte lägga om kursen och helt börja om på noll.
Jag tror att jag skulle kunna vara författare på heltid. Faktiskt. Jag har skrivit tre böcker (fem om man räknar med en första, jätteusel som med all rätta blev refuserad överallt och en femte som jag skrivit på under några år men som jag nu bestämt mig för att dissa). Jag vet vad som krävs för att skriva. Jag vet att jag skulle kunna göra det. Problemet är bara att man inte tjänar några pengar. Och då menar jag inte att man inte tjänar mycket pengar. Jag menar verkligen att man inte tjänar några pengar. Ekonomiskt går man i regel back, med tanke på timlön.

Men jag orkar inte så mycket längre i exakt samma takt och exakt samma spår. Kanske händer någonting nytt, kanske får jag bara ta en seriös time out för första gången i mitt liv. Ingen aning. Men hjärnan kokar och jag vill inte att den ska göra det mer.

  • Postad 2023-08-10
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 2

Etiketter None

Det sista

Jag går in på bostadsförmedlingens hemsida för första gången på många år. Jag står inte ut att vara i min lägenhet längre. Trots att jag har bott i min etta i femton år har jag inget minne av att ha bott här helt själv. Jag har inget minne av den här ensamheten och tystheten. Jag kan inte bo här.

Idag fick Alfs lånekompis Enzo åka tillbaka till sin ägare. Det var dealen, Alf skulle ha en vän till slutet. Jag visste bara inte att slutet skulle komma så snart. Nu står buren tom och tyst. Jag gråter och har huvudvärk, mellan ångestattackerna jobbar jag frenetiskt med att kasta ned alla deras små saker i kassar och lådor. Jag står inte ut med att se deras små matskålar och myspåsar.

Jag tvättade sent på kvällen igår så att jag skulle kunna lägga undan alla textilier som Alf låg på under sina sista timmar. Jag tog ut ett nattlinne ur tvättmaskinen, det jag hade på mig de sista timmarna, och upptäckte två stora runda gräsfläckar på armen. Tidigt på morgonen i torsdags slutade Alfs mage och tarmar att fungera helt, det var stopp. Då kom maten han hade trugat i sig upp – lite sallad jag sprang ut och köpte, gräs jag plockade från innergården och en liten bit äpple. Men marsvin kan inte kräkas, de har inte reflexen, så det kom upp ur näsan. Han försökte också tugga men kunde inte svälja så det rann ut ur munnen. Spåren på nattlinnet. Av hans plågor.

Jag står inte ut.

Ändå förmår jag mig inte att städa ur buren helt. Det ligger spån och hö i den. Men det är också det sista som bär spår av Alf. Jag började lägga det i sopkassen men kunde inte fortsätta.

Någonstans läste jag en intervju med någon. En modeskapare? Jag minns inte. Frågan var “Hur vet man att man älskar någon?” och personen svarade “När man inte kan minnas hur livet såg ut innan”.

  • Postad 2023-07-01
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 4

Etiketter None

Tomheten i ett hjärta som blöder

Alla djur är speciella. Alla som haft ett djur kan vittna om det djurets personlighet och egenheter.
Jag kan bara berätta om Alf. Om hur han berörde alla han träffade. Till och med veterinären som gav honom den sista sprutan som fick ljuset i hans ögon att slockna, han hade tårar i ögonen när han gjorde det.
Ögonveterinären kallade honom för det tappraste marsvin hon träffat. Grannen Tina som jag bad titta till honom är jag var bortrest hängde med honom i timmar – och Alf älskade henne för det. I ett gammalt veterinärsprotokoll från när jag var nybörjare och ringde den där appen med veterinärråd i tid och otid står det att marsvinet har gott hull och är ovanligt söt. Alltså inte bara söt utan ovanligt söt.
När Andreas visade en video på Alf som pussas och kramas för sin pappa så tårades pappans ögon. Jag lovar – Alf berörde folk.

Man glömde hela tiden att han var gammal. Sex år är gammalt, om än inte lastgammalt för ett marsvin som kan bli sju, åtta. Men han kändes alltid som en unge, alltid lekfull och glad. Han snackade i ett. Tog man upp honom ville han bli hållen och kramad, som en baby. Han satte huvudet under min haka och sin lilla tass på min hand. Han gjorde särskilda ljud när han var hos mig, jag brukade säga att de lät mammiga. Satte jag honom i knäet hoppade han upp i famnen. Ibland lade han sig som en liten kringla bredvid mig på soffan när jag jobbade på laptopen.

Om jag älskade honom? Han ägde hela mitt hjärta. Han kunde trösta, glädja, roa. Han kunde också göra hela min kropp kall av oro, minsta ljud som lät som en hosta, nysning eller någonting annat som avvek från det vanliga jollret fick mig alltid att störta till buren och se efter vad som stod på. Då tittade han bara på mig med leende och förväntansfull blick och hoppades på godis. Och om inte godis så en kram.

Jag trodde alltid att han skulle bli jättegammal. Rekordgammal. Han var pigg, nyfiken och hade aldrig varit sjuk en dag i sitt liv. Förrän för några veckor sedan då han började kisa med ögat och veterinären upptäckte gråstarr och sår på hornhinnan. Inga vanliga sår utan sår som kunde bero på något underliggande. Vi behandlade med ögondroppar flera gånger om dagen. De sved, han försökte gömma sitt lilla huvud i myspåsen. När veterinären sa att nu har vi behandlat så länge och så mycket att det är dags att tänka på att operera bort ögat så slutade jag äta på flera dagar. Jag bara grät. Jag bestämde mig för att inte låta det ske, Alf ska inte få genomgå något lidande.

Men det var inte ögat som tog honom. Igår morse åt han inte sin frukost. Det var ovanligt – och oroväckande. Det ska mycket till för att marsvin ska sluta äta. Jag tog honom till veterinären som konstaterade att han hade gaser och att tarmen slutat med sina rörelser. Under hela natten masserade jag honom, stödmatade honom och gav honom smärtstillande.
På morgonen var vi tillbaka hos veterinären. Gaserna var fler. Jag fick ta det hemska beslutet att avsluta hans liv. Jag hade ju lovat att han aldrig skulle behöva lida. Jag såg att han hade ont.

Så. Mindre än tjugofyra timmar efter att han inte ville ha sin frukost var han död. Han låg livlös i min famn, jag sa åt honom att om han ville gå så fick han. Jag skulle förstå. Men jag skulle också sakna honom oerhört, jag skulle tänka på honom varje dag i resten av mitt liv.
Jag sa åt honom att han var perfekt, för det var han. Perfekta lite för stora rosa öron, perfekt liten kalufs och den raraste nacken som alltid luktade varmt hö och trä. För mig var han allt gott i världen. En förlåtande, öppen och nyfiken kraft. I mig såg han bara gott. I honom såg jag bara gott. Kärleken var enkel. Den var stark och rak.

Då blir också sorgen därefter. Jag är rädd för att gå in i vardagsrummet och se den tomma buren. Rädd att vakna i morgon bitti och sträcka mig efter hans frukostskål. Jag är rädd för tystnaden och ensamheten. Rädd för att jag förlorat någon som alltid, oavsett, var på min sida och alltid längtade efter att få bli hållen av mig.

Jag är rädd att mitt liv aldrig någonsin blir detsamma.
Jag har förlorat så mycket i en enda, liten, mjuk varm kropp med den lenaste pälsen i världen.

Älskade gris.
Älskade lilla gris.
Tänk att jag fick känna dig.


  • Postad 2023-06-29
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 2

Etiketter None

Minnen

Jag såg den här väldigt fina dokumentären om Bee-Gees. Jag grät, såklart, eftersom jag alltid gör det när det handlar om äkta känslor. Särskilt om förlust och uppbrott. I slutet säger Barry Gibb att om han bara kunde så skulle han byta ut alla hits och alla framgångar mot att ha sina bröder hos sig igen. Fatta att förlora alla sina syskon. Alla tre. I unga åldrar också.

Jag förstår honom. Men det är också just det där med att se valen i efterhand. Att se att lyckan fanns där, man hade bara inte vett nog att identifiera den som sådan.
På sätt och vis gjorde Barry Gibb det förstås, redan i gamla intervjuer berättar han om momentum, om hur de kunde se på varandra från scen och bara häpna. Över var de befann sig och varför, och att det gjorde de tillsammans. Så någonstans hade han insikten. Han grep tag om lyckan när han såg den. Men som med många grupper, många syskon kommer de där krafterna utifrån, de som man tror man kan stå emot från insidan. Gruppen splittrades, bröderna gick sina egna vägar, behövde söka sig ut och bort. Lyckan var ytterst tillfällig, dök upp som tomtebloss i stunder av sammanhållning.

Och ja, i efterhand kan man säga saker som att man skulle välja bort framgångarna mot en stund till med sina närmaste. För det är ibland bara i efterhand vi ser att lyckan fanns hos oss. Är lyckan alltid retroaktiv? Ser vi den alltid i frånvaron? Jag börjar mer och mer tro det. Eller så har vi bara blivit sämre och sämre på den medvetna närvaron, att inse att valet får vi aldrig. Det är bara här och nu.

  • Postad 2023-06-15
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Happiness is wasted on the ordinary

Man borde uppskattat ungdomen, javisst. Man borde uppskattat hur fin man var i hyn, hur ungdomligt fräsch man var och att man kunde äta pizza tre dagar i rad utan att det syntes på figuren.
Men det gjorde man inte. Uppskattade det alltså. Youth is wasted on the young.

Men man uppskattar inte alltid lycka förrän i efterhand heller, då den är förbi. Vilken lycka, vilken glädje när jag hade två friska, unga marsvin hos mig som åt hö i frid, som rusade fram när jag gick förbi.
Visst uppskattade jag det, visst gladdes jag och visst älskade jag dem. Men jag fattade inte hur stor min lycka var förrän Figge blev sjuk. Då fattar man, eftersom sorgen och förtvivlan står i proportion till lyckan och kärleken.

Nu är det Alf som är sjuk. Hans öga blir inte bättre och idag, femte besöket hos veterinären, säger hon det jag fruktat sedan dag ett – att han måste operera bort ögat.

Jag hade det på känn, denna fruktan, och bestämde mig redan för fem veckor sedan att det aldrig skulle bli aktuellt. Att jag inte skulle låta Alfen gå igenom det smärtsamma, det stressande och riskfyllda. Marsvin är känsliga för narkosen, de kan dö. Läkningen kan vara smärtsam, såret kan bli infekterat. Många nerver och blodkärl runt ögontrakten, det kan bli väldigt plågsamt.

Jag ser honom knalla runt i buren, humma för sig själv och äta hö. Som han gjort i så många år nu. Det mest fridfulla ljud som finns. Jag har bara kommit i närheten av den lycka sådana ljud förtjänar, jag förstår det nu.
Men så har jag också genom alla år alltid haft den lilla, lilla oron. Den ständiga. Som man som djurägare har. Är allt okej? Mår han bra?

Nu är oron en realitet och som den svider. Ett hårt tag om hjärtat, jag får andnöd. Alfen – för mig representerar han allt gott i världen. I alla fall i min värld. Han är kärlek, lugn och öppenhet. Han är att leva i nuet och se lyckan i allt omkring honom. Hur ska jag kunna förlora honom?

Jag är inte naiv, jag vet att djur blir gamla. Jag vet att de blir sjuka och dör. Men att han ska behöva tas bort från denna jord för problem med ögat ter sig så snopet och hemskt.
Men vår kärlek till djuren reflekteras inte alltid i hälsa och välmående, då skulle många djur aldrig bli sjuka. Vår kärlek till djuren märks snarare i vår barmhärtighet. Förmågan att sätta vårt eget lidande åt sidan och se på djurets.

  • Postad 2023-06-13
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Evigt, evigt

“Blir det lugnare för dig nästa vecka då?”

Den eviga lögnen, inte bara för frilansare, är att “nästa vecka blir det lite lugnare”. Då ska jag nog få tid att stryka sommarkläderna jag tog ned från vinden, hälsa på mamma, svara på lite brev, äta lunch med en gammal kollega. Och framför allt – inte känna hur stressen står mig upp i halsen.

Nästa vecka blir lugnare.

Men den där lugna veckan kommer ju aldrig. Detta är inte ett inlägg om stress egentligen utan ett inlägg om acceptans. Jag – vi – måste acceptera att nästa vecka aldrig blir lugnare. Jag säger det till min mamma som lider av högt blodtryck och allt som oftast säger att jo, men det beror ju på att förra veckan var så stressig. Nästa vecka blir lugnare och då sjunker det nog.

Nästa vecka blir aldrig lugnare. Förrän vi accepterar att den inte blir lugnare. Paradox.

  • Postad 2023-06-13
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Blickar och oro

Jag fick åka akut till veterinären med Alf för fyra veckor sedan, han kisade med ögat som blivit mörkblått och grumligt. Typiskt för skada på hornhinnan och sådant måste man behandla snabbt. Inte bara för att det är plågsamt för djuret utan för att hinna rädda synen. Efter sex timmars väntan på djurakuten fick han antibiotikadroppar och andra droppar. Men det konstaterades också att han har gråstarr. Det är inte ovanligt bland djur, inte marsvin heller. Oftast leder det till blindhet men inte mer än så. Man kan inte operera, inte på så små djur.
Men i Alfs fall verkar gråstarren vara allvarligare än så, den har gjort hål på hornhinnan och släpper igenom protein. Om det är detta som orsakar hans inflammation i ögat så går det inte att behandla med antibiotika. Då går det inte att behandla med någonting alls, och om besvären fortsätter måste man ta bort ögat. Det kan jag inte utsätta Alf för, han är gammal, så då återstår bara ett hemskt beslut.

Jag har, med andra ord, inte kunnat slappna av så mycket på senare tid.

Vi var tillbaka för tre veckor sedan på återbesök, ögat såg bättre ut och vi skulle sluta med dropparna. Men någonting gnagde i mig, jag kunde ändå inte skaka av mig känslan att det var fel.
För en vecka sedan åkte vi in igen, Alf kisade och ögat var grumligt. Man hittade bakterier och vita blodkroppar som skickades på analys. Men man hittade ingenting mer, inget som kunde förklara. Han behandlas med antibiotika igen.

Idag ska vi tillbaka på återbesök. Han kikar och har ögat öppet om vartannat. Jag är stundtals förtvivlad. Om man ändå kunde prata med dem, om man ändå kunde fråga hur han mår. När det började. Hur det känns. Han äter och dricker som vanligt, men han måste besväras på något vis eftersom han kniper. Det är en så hjälplös känsla, att vilja hjälpa men vet inte hur. Att inte kunna säga till honom att man försöker hjälpa och inte plåga varje gång man häller de där dropparna i ögat på honom. Fyra gånger om dagen. Olika droppar, alltid med koksalt först. Han gömmer huvudet, borrar ned det. Han klagar och vill inte. Det kan man förstå. Det gör så ont att han kanske tror att jag plågar honom.

  • Postad 2023-06-05
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 1

Etiketter None

Osynlighetens synliga mantel

Det är en grej att känna sig osynlig och obekväm. En annan när andra får en att känna sig så.
Jag går in i en butik med snobbig vintage. Dyr, utvald vintage. Damen som har butiken synar mig och avgör på ett ögonblick att jag inte kommer köpa någonting. Well, det kanske jag visst ska, tänker jag och börjar bläddra bland kavajer och klänningar på galgar. Hon säger ingenting till mig, jag säger hej. Hon har läppstift som sitter lite utanför läpparna, hon har en kort jacka av Chanel-typ. Jag kan såklart inte hjälpa det, jag blir självmedveten. Hon ser det ju på mig, att jag inte har någon smak. I alla fall inte hennes smak.

In kommer tre unga kvinnor, strax under 30 år. Butiksinnehaverskan blir som förbytt, hon dansar fram mellan bord med smycken och solglasögon på, och kvittrar mot dem. Välkomna. Välkomna.
En av kvinnorna tar direkt ut en Burberry-trenchcoat ur raden med trenchcoats och rockar. Butiksinnehaverskan säger åh den måste du prova och sedan “Får jag ta kort på dig till mitt Instagram?”. Den unga damen blir smickrad och säger javisst.

Här måste jag ge creds till butiksinnehaverskan här, den unga kvinnan sträcker ut armen och tar på sig ett par vita solglasögon i cat eye-modell. Säkert original från 1950- eller 1960-talet. Hon svänger trenchoaten elegant över axeln, ställer sig i en perfekt pose och fyrar av ett leende. Butiksinnehaverskan spinner som en katt. Kan du vända dig lite, kan du svänga åt vänster? Modellen har ingenting emot att posera enligt önskemål, tvärtom. Hon snurrar och sträcker på sig. Jag är övertygad om att bilderna blir perfekta.

Sådana bilder hade hon givetvis aldrig fått av mig. Någonting måste hon sett hos mig, som på mindre än en sekund avgjorde att jag inte har utstrålningen, smaken eller självförtroendet nog. Och hon hade haft rätt. Som ett levande Tinder, det tog henne bara en tiondels sekund.

Jag blir besvärad. Inte för att jag har en önskan om att vara någon slags festens mittpunkt, en person man instinktivt och omedelbart vill fotografera. Men tänk! Tänk om man var en sån person. Någon med utstrålning. Någon som kunde förmedla någonting med sitt själva väsen, inte bara bakom en datorskärm eller med papper och penna. Tänk, tänk.

Jag skulle kunna skriva att jag lämnar butiken med sårat självförtroende. Men det gör jag inte, jag vet sedan länge att jag är programmerad att göra mig osynlig. Men det är inte detsamma som att inte höras.

  • Postad 2023-04-30
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen