Tystnaden i det vilda

På kedjan Anthropologie har de en knippe parfymer som heter som titeln i en kärlekshistoria som utspelar sig någonstans i världen. Parfymen för Sydney heter She found quiet in his wild, vilket slår av en ton hos mig.

Även om min favoritbok alla kategorier är Svindlande höjder så är jag såklart inte hundra procent övertygad om att det måste till en kvinna för att tämja en man, eller en man för att få kvinnan att lugna sig och bilda familj som på gammalt romcom-vis.

Det skulle lika gärna kunna vara He found quiet in her wild, är det jag menar.

Igår besökte vi Yosemite där jag inte varit på tjugo år. Och för tjugo år sedan var jag nog mest varm och trött och tyckte att naturen var lite tråkig. Man kan säga att jag “hittade tystnaden i det vilda” igår och såg det som en fin metafor för allt möjligt i mitt liv.

Kärlek som låter, att stå och blicka på vindpinade hedar. Nu var det ju väldigt länge sedan jag hade en romantisk idé om något sådant. Skulle säga tonåren.
Att hitta tystnad i det vilda, med det menar jag att kunna hitta lugnet i det som växer vilt, precis som det vill.

Vi hade shorts och sneakers på oss, bar på vattenflaskor och energy bars. Vi hajkade, klättrade upp längs bergsstigar upp till kröken där vattenfallet uppenbarade sig.

Jag var svettig och trött och satte mig på en klippa. En tam ekorre kom fram och tiggde mat, jag gav honom nötterna i min energy bar. Sedan läste vi på en skylt att man inte ska mata de vilda djuren där för det lär dem ett felaktigt beteende.
Men jag minns ännu hans små tassar som han lade på mina ben och tittade upp på mig. Jag minns hur han tar nöten ur min hand, sträcker sig efter den. Hur han klättrade upp på min rygg, hans söta små klor.