Jazzhands

Ögon

392095b1d54102473829b60f4ee8ba24
Det bedårande flickebarnet i kassan på Sephora frågar “Are those your real eyes?”.
Jag handlar för mycket. Samtidigt inget alls. Handlar kläder online som kommer i lådor och kartonger som samlas utanför dörren. Jag provar, blir besviken och skickar tillbaka. varför passar ingenting längre?

Jag försöker handla en sweatshirt, det börjar bli kyligare nu. Jeans och sweatshirt-vädret är det bästa vädret tycker jag. Men jag har mest sommarplagg med mig, det har varit varmt länge här nu. Men jag har nog bara köpt två kjolar och en Gryffindor-tröja under hela vistelsen här. Och det håller ju ingen varm under tidiga höstkvällar.

Däremot köper jag klistermärken i hantverksbutiken och pennor eftersom jag är så svag för pennor. Eleganta, stadiga pennor med vackert bläck.

Jag köper makeup och hudvård som jag absolut inte behöver. Absolut inte. Men färgerna är ju så fina och nog vill man väl testa senaste AHA-produkterna som fått så fina recensioner?
“Grattis”, säger Sephora-killen. “Du kvalificerar till VIB-medlem nu!”.

Det betyder att jag handlat alldeles för mycket. Att man spenderat mer än 350 dollar under ett kalenderår. Herregud. Herregud.

Jag färgar håret, det blir superblont. Verkligen blont, alltså platina. Jag gillar tjejen som klipper och färgar så först vågar jag inte säga nåt. Hon har svallande, långa hippeklänningar och bredbrättad hatt. Men jag måste be henne ta ned färgen lite. Jag gillar heller inte att mitt lena, fina hår numera har en viss Svinto-känsla.
Jag ger henne supermycket i dricks för att inte verka tjurig.

Sen beställer jag partygrejer från nätet. Det är i alla fall något jag kommer att behöva.

Etiketter None

Den nya given

black
Det var World Health Day för några dagar sedan och temat var depression. Här är en intressant rad på WHOs hemsida kring sjukdomen:

In countries of all income levels, people who are depressed are often not correctly diagnosed, and others who do not have the disorder are too often misdiagnosed and prescribed antidepressants.

Och här är en liten detalj som jag också tycker är värd att observera:

Depending on the number and severity of symptoms, a depressive episode can be categorized as mild, moderate, or severe.

Jag ska inte bli långrandig kring detta, dels har jag nog redan sagt mitt i frågan och dels är det ett ämne som mest gör mig förbannad. En käpphäst kan man väl säga. Men de två detaljerna ovan tycker jag är oerhört viktiga och måste lyftas fram. Måste!
Att förväxla depression med en kris, nedstämdhet, en benägenhet, läggning eller vad det nu kan vara är både förödande och olyckligt om den leder till att man får medicin och ska “botas” från någonting i onödan. Man går från att gå till roten kring vad som får en att må dåligt till att bli en diagnos. När det händer så sker flera saker: den kliniska definitionen av depression urholkas, personen som tidigare kanske haft ett fungerande liv men upplevt en svårighet blir tillsagd att detta beror på en obalans i hjärnans signalsystem. Att sedan sluta med medicinerna torde då innebära att denne är “frisk”.

Detta är förödande.

Den andra poängen är skalan. Att uppmärksamma graderna, att inte behandla en mild depression som en djup och klinisk sådan är jag kluven till. Att säga “Jag är så deprimerad att jag inte orkar gå på den där festen idag” som en i bekantskapskretsen sa en gång är för mig helt främmande. Är man deprimerad har man inte ens en tanke på att göra något socialt ALLS. Om man inte är milt deprimerad då antar jag?

Jag vet inte om det är en så bra idé att bredda skalan, att säga “alla ska med på depressionståget” men samtidigt tror jag på att uppmärksamma när någon har, säg, en mild depression orsakad av en uppenbar trigger som bli av med jobbet, dödsfall i familjen eller liknande. Men då bör man ju, igen, vara noga med om detta är en kris eller en depression. Jag har haft bekanta som talat om depression för att de äter allergipiller med milt lugnande effekt som biverkan (Atarax, till exempel) och det knakar i mig av obekvämlighet att tänka att på hur min mamma fick ta ledigt från sitt jobb för att kunna mata mig med en kiwi eftersom jag darrade så mycket att jag inte kunde få i mig den.
Vad menar jag med detta? Jo, att vi antingen måste snäva till definitionerna eller vara tydligare med vad depression är. Det är skrämmande likt sorg, kris, ledsamhet, nedstämdhet och allt annat mörker och allt annat hemskt. Och det är en farlig sjukdom, den kan faktiskt leda till döden.
Men det hjälper ingen att bredda, överdiagnosticera eller medicinera för säkerhets skull.

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen