Jazzhands

Tema ursprung

lion-movie-poster-dev-patel
Tema ursprung och som formar en människa till att bli den hon är. Det är två teman som upptar min tid ganska mycket. Inte helt hundra och Åsneprinsen rör vid båda. Den ena trycker mer på att erfarenheterna formar, den andra miljön.
Igår såg jag Hundraettåringen på bio, för TTs räkning. Upptäckte hyfsat sent att jag tagit fel på tiden och hamnade därför i biosalongen med flämtande andetag efter att ha sprungit över Hötorget för att hinna i tid.
Idag däremot såg jag Lion och ska strax skriva en recension för Kulturnyheterna. Måste bara dricka lite te först och andas lite. Inte för att det var en helt omvälvande filmupplevelse men några av ämnena den berör rör också mig. Eller, alla människor. Den om ursprung och var man hör hemma. Belonging, ett av engelskans vackraste ord. Tillhörighet på svenska låter stelare, mer som om det rör sig om borttappade saker i SLs arkiv.
I det stora hela handlar det väl egentligen om att man vill ha ett sammanhang, se vart man själv passar in? Om det så är ett “sant” sammanhang (biologiska föräldrar, födelseort och vad det nu kan vara som lägger bakgrundens pusselbitar) eller ett skapat sammanhang, som yrkesroll eller föräldraroll. När man saknar sammanhang känner man sig som mest vilsen. Dagen efter gymnasieavslutningen, första dagen på lovet. Lite såna saker där det liksom skakar till lite och man greppar lite invant efter något att hålla sig i.
Idag gick jag tvärs över gatan för att kasta lite grejer i återvinningen. Hittade en man på golvet i soprummet. Antagligen hade han sovit där, det är ju inomhus ändå, men jag blev chockad och rädd. Stängde dörren utan ett ljud (han hann inte vakna) och gick ut igen. Hjärtat dunkade och jag undrade lite vad jag skulle göra.
Kände mig som ett jävla as som bara stack så där, helt instinktivt. Men det är alltså en källare det rör sig om här och först går man igenom ett cykelstall och sedan in genom ytterligare dörr innan man kommer till en korridor där man kan kasta grejer i olika rum. Antar att settingen skrämde mig. Kände mig ändå korkad. Och att jag var på väg till pressvisningen. Rådgjorde med A som sa att han nog bara låg och sov, det är kallt ute. och när jag tänkte efter var han varken blå eller vit i ansiktet utan såg ut att sova med händerna över bröstet. Rakt upp och ned på golvet.
Efter bion hade jag oerhört dåligt samvete. Oerhört. Även om jag instinktivt tänkte att han sov och inget annat. Tog ett djupt andetag, gick in igen. Försökte ställa upp dörrarna men det gick inte. Tog ett djupt andetag inför sista dörren. Mannen var borta, det låg en smutsig orange filt där istället.

  • Postad 2016-12-20
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 3

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen