Jazzhands

Dagen innan


Den känslan igen: “Jaha, men oj. Är det i morgon redan jag Ã¥ker?”.
Och det är det.
Vilket betyder att idag handlar det om städning, packning och undantagstillstånd. Sova på soffan eftersom sängen är spotless och ren för den tillfälliga hyresgästen som flyttar in medan jag försvinner i två månader. Eftersom kylen är spotless den också så blir det mat ute på lokal. Och så vidare.

När jag fyllde 40 (!) fick jag en drös kort förvandlade till presentkort för diverse aktiviteter, mest middagar och avancerade fika. Två av dem cashades in under helgen. Först middag och besök på improvisationsteater med två gamla, fina klasskompisar från gymnasiet.
Det här med att ha känt varandra i över tjugo år är verkligen en hisnande grej. Att ha känt varandra i mer än halva livet.
Nu för tiden – pÃ¥ grund av livet – ses vi inte sÃ¥ ofta. Och absolut inte sÃ¥ ofta som vi borde med tanke pÃ¥ vilken energikick och glädjeboost det är att ses. Man har barn, man jobbar heltid, allt det där. Men herregud, när vi ses sÃ¥ kommer känslan tillbaka ganska sÃ¥ direkt: De känner mig. De har sett mig. Vi är en del av varandras liv.
Oavsett.

Den andra födelsedagspresenten var en middag på Oaxen. En ambitiös trerätters vid ett långbord som var lagom patinerat och rustikt för att blidka vilken inredningsdesigner som helst. Tittade man upp i taket upptäckte man till sin förvåning att den hängde flera ekor där i tyst majestät.
Maten var förstÃ¥s strÃ¥lande men sällskapet ännu bättre. Jag läser en ambitiös, svinlÃ¥ng intervju med idolen Bruce Springsteen i Vanity Fair och han pratar om att hitta nerven i musiken varje gÃ¥ng han spelar, det där flytet som gör att en lÃ¥t känns helt ny fast han spelat den i trettio Ã¥r. “Plötsligt fÃ¥ngar du det ögonblicket och när du väl gjort det sÃ¥ vill du inte att det ska försvinna”, säger han vilket förklarar hans maratonspelningar som inte sällan glider upp mot fyra timmar.
Jag tror alla fattar vad han menar. Vissa kallar det flow, flyt eller bara känsla. Jag tänker på att med goda vänner, det goda samtalet, är exakt samma sak. Faktiskt exakt.
Han samtalar väl med publiken då medan jag och vännen eller vännerna samtalar med varandra. Och hittar man samtalet så vill man inte heller att det ska försvinna, man vill att samtalet ska hålla på hur länge som helst. Eller i alla fall det inte finns något att säga.
Och så upplever jag att helgen varit, båda presenterna lyckades därför bli toppresenter där upplevelserna (teater, mat) bara var bonusar där den egentliga gåvan var påminnelsen om att man är en vän.

  • Postad 2017-01-29
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Exklusivt för Jazzhands! David Djuphammar och Niklas Eriksson diskuterar ÅRETS ORD 2016!


Vilka ord myntade vi 2016, vilka hänger med in i 2017? Journalisterna David Djuphammar och Niklas Eriksson summerar i ett Jazzhands-exklusivt rundabordssamtal.

NE: Vi struntar i “Dylanman”, va?
DD: Ord som är specifikt skapade av krönikörer eller är en Wikipediasida struntar vi systematiskt i.

NE: Har ni tänkt pÃ¥ alla nya ord som bara är tvÃ¥ sammansatta substantiv? Dylan-man, filter-bubbla, blÃ¥ljus-personal…
DD: Plingplong-taxi. Jag drog förresten ett riktigt tungmetallskämt till kulturministern i ett mail. När hon skickade ut en grej om “ekologisk kulturpolitik” sÃ¥ svarade jag att jag hoppades att det inte var ovanligt mycket tungmetaller i kulturen idag.
NE: Mmm.
DD: Det har ju varit mycket politik annars. Svenskars överdrivna intresse för USAs president började ju egentligen för Ã¥tta Ã¥r sedan…
NE: Trumpifiering. Vänligen tryck på paus. För till protokollet att fieringsord är tråkiga.
DD: Alt-höger.
NE: Men normalt sett har man i Sverige kanske inte investerat känslor i presidentvalet tidigare eller lärt sig sig nya ord. Elektorsröster till exempel.
DD: Man har väl tidigare nöjt sig med att veta att rösterna inte räknas procentuellt.

CH: Hur är det med off-grid? Den typen av ord lär ju ha poppat upp nu när katastrofen nalkas?
NE: Preppare, som vi säger på svenska. Förr sa man survivalist. De har alltid funnits.
CH: Vad är skillnaden mellan preppare och off-grid? Sätter båda hjul på sina hus?
NE: Allt som heter nÃ¥got med “off-” blir häftigare.
DD: Off-Broadway.
NE: Sätter de hjul på sina hus?
CH: Ja. Och  gräver ned hinkar med överlevnadsgrejer i olika väderstreck.
DD: Preppers är mer politiskt inriktade men gör inte uppenbart helgalna förberedelser. Mer samla ihop batterier och reservaggregat.
NE: Den svenska skyddsrumskulturen känns som en vacker och nostalgisk rörelse med oerhört tydliga roller. Den gav folk mening, det tror jag på allvar. Det fanns en allvarlig storskalighet kring det där. Den amerikanska survivalisten är mer avsågat hagelgevär.

DD: Pokemon Go, förresten? Jag anklagar det spelet för att ytterligare satt sprätt på att trycka in engelska ord i svenskan. Jag orkar inte ens tänka på det.
NE: Vi kan prata om “Jag är” istället. Ni vet, “Jag är…” som boktitel eller “Jag är…” nÃ¥gon torterad person. Som “Jag är Zlatan”, boken alltsÃ¥. Det där gÃ¥r tillbaka ända till Chevy Chase.
CH: Att vara någonting snarare än att göra någonting kanske är systematiskt?

DD: POC!
NE: Akronym?
DD: Person of Color.
NE: Inte hört.
DD: Det var tidigare under 2016 den föredragna benämningen. Man försökte med FAF, Folk av färg.

NE: Storytellingsamhället har vi haft så länge nu att alla glömt.
DD: Patron, att försörja någon annan, borde ju komma 2017.
CH: Mecenat.
DD: …fast utan krav pÃ¥ motprestation.

NE: Social justice warrior och världsförbättrare då? Har förresten aldrig varit med om ett år där folk så uppriktigt tyckt att det var årets fel när kändisar dog.
DD: Skam och kränkthet. Där konstaterar vi att skam går uppåt medan kränkthet går nedåt.
NE: Det fanns några år för ett tag sedan då folk blev kränkta men ingen sa nåt.
DD: Jag tycker mig se ett visst mått att självreflektion inom kränktheten.
NE: Skam utgör en allmän känsla av hur mycket folk skäms över hur lite de faktiskt gör. “Jag skäms över att vara man” etc.

NE: En sak jag tycker är konstig är att Leif GW-språket inte färgat av sig mer.
CH: Du menar lätt akademia förstärkt med KTH-humor och lite sarkasm?
NE: Och suckar och olika ljud.
CH: En högutbildad Jerry Williams med andra ord.
NE: “Hästens egen mun”, säger man sÃ¥?
CH: På engelska gör man det.
NE: Jerry Williams talar en så oerhört vacker kåkfararsvenska.
CH: Det var ju exakt det jag sa. Fast med andra ord. Förresten ska Owe Thörnkvist  vara med i Melodifestivalen i år. Dog inte han 2016?

 

  • Postad 2017-01-27
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 3

Etiketter None

Absurditeter


IgÃ¥r sÃ¥g jag den märkligaste dokumentär jag nÃ¥gonsin sett tror jag. Den heter Tickled och jag har aldrig sett nÃ¥got liknande i form av absurditet och överraskande avslöjanden. I korta drag handlar den om en popjournalist i Nya Zeeland som hittar en lustig video pÃ¥ YouTube där nÃ¥gra gossar deltar i “tävlingskittling”, alltsÃ¥ de kittlar varandra tills de inte orkar mer. Han kontaktar gänget, eller snarare produktionsbolaget, och frÃ¥gar om en intervju. Han fÃ¥r ett oväntat absurt svar tillbaka men det är ingenting mot vad som sedan kommer fram.

I ännu större svepande drag utan att avslöja för mycket alls sÃ¥ handlar det ju om lurendrejeri men – ännu värre – om märkliga övergrepp som sker utan att vi fattar det. Och det är väl den aspekten som gjort att jag inte kan släppa den, har tänkt pÃ¥ det nonstop sedan jag sÃ¥g den.

Kittling. Så oskyldigt, en lek. Någon kan kanske, eventuellt gör, när man vill närma sig någon och känna på dennes kropp utan att våga eller vilja koppla in något sexuellt. Som två lovers som kittlas kärleksfullt, till exempel. Som en pappa som kittlar sin son.

Någonting i det där, om att begå övergrepp och bli utnyttjad utan att vara medveten om hur och när man sa ja till det är någonting som förföljt mig.

En dålig dag för det, eller kanske bra, eftersom jag ska kommentera Guldbaggegrejer i Kulturnyheterna. Inte för att jag därmed blir utnyttjad. Eller? Haha. Skoja.

  • Postad 2017-01-23
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 3

Etiketter None

Saknat djur och timmar som går


Jobbiga känslor när brorsans hamster försvinner och inte syns till på båten där de bor. Man befarar ju det värsta, att den glad i hågen och med adrenalinet pumpandes i ögonen bara rusat fram och sprungit över båtkanten ned i det kalla vattnet.
Han återfinns 24 timmar senare på ett helt omöjligt ställe, långt ned under båtens alla lager, i hullet. Alltså närmast vattnet.

Hemmet är Ã¥terintaget, de nymÃ¥lade väggarna har fÃ¥tt tavlor men inte lika mÃ¥nga som tidigare. Konstigt, efter att ha plockat ned dem sÃ¥ är det som om de mÃ¥ste utvärderas innan de är tillÃ¥tna upp pÃ¥ väggen igen. Vissa har redan diskvalificerats, hamnat i högen för andrahandssortering. PÃ¥minner mig om den billiga maten pÃ¥ Vivo i Hagsätra där saker var nedsatta för att de inte mötte “krav pÃ¥ form och färg”. Nya krav för mina väggtavlor nu.

Är detta det ideala hemmet, tänker jag. Vad saknas för att det ska bli det då?

  • Postad 2017-01-21
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Musikalkvällar


En konstig slump har kastat musikalbiljetter åt mitt håll. Blir medbjuden först på Bullets over Broadway på Göta Lejon och sedan Book of Mormon på Chinateatern.
Först kort bakgrund: älskade musikaler som tonåring, kunde inte tänka mig någon mer upplyst plats i samhället än som musikalartist, såg Les Mis fyra gånger på raken och så vidare.
Snabbspolning: Såg Cats i vuxen ålder och vred mig i stolen.

Först Bullets over Broadway då. De har en fenomenal stjärna i Shima Niavarani men det är knepigt att låta Johan Rheborg sjunga tufft om att vara gangster. Det är sammanfattningen.

Sedan till Book of Mormon, mycket knepigare. Jag inser att jag och den 88-åriga damen framför mig är de enda i publiken som inte asgarvar. Damen går sedan i pausen. Jag stannar.

Visst finns det stunder som är roliga, visst kan jag totalbeundra dansnumren och sÃ¥ngerna. De är ofattbart snyggt gjorda. Men det är nÃ¥gonting problematiskt här. Och det är sÃ¥klart pÃ¥tagligt att jag är i total minoritet i att känna detta. Det är nÃ¥gonting med att “men det är ju ironi!” och nÃ¥gonting med att men är det sÃ¥ jävla kul att skoja om att vÃ¥ldta bebisar, kvinnlig omskärelse och att förvandla ansiktet till en klitoris? “Det är ju ironi”.
Jag vet, jag vet.
“Det ska vara provocerande”.
Jag vet, men hur mycket kan man komma undan med sÃ¥ länge man säger “jag bara skojar” som en brasklapp?

Detta trots att jag såklart gillar den stora bilden, den som handlar om att vilken skrift som helst är lika bra som något annat påhittat rättesnöre, allt är bara fantasier och goja ändå. Och att det är vansinne att försöka rädda människor som har fullt upp med fruktansvärt tragiska levnadsförhållanden med frälsning. Jo, så långt är jag med. Och vissa nummer är som sagt oerhört smarta och fantastiskt framförda.
Men jag tycker faktiskt inte att det är sÃ¥ skojigt att mormonerna – trots allt – är de stora hjältarna i detta och att trots att man hela, hela tiden skojar om att Afrika “inte är som i Lejonkungen” ändÃ¥ framställer det som ett näste för enbart aids och omskärelse.

Jag är antagligen fel publik. Fel sorts humor helt enkelt.

  • Postad 2017-01-17
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Dröm vs vaken (och ibland båda på samma gång)

rains
Riktigt maxad natt beträffande ouppklarade avsked. Pappa, killen med kalufsen och mannen som var för ung i en och samma dröm. Vaknade helt utmattad. Hade en liknande dröm för två år sedan: pojkmannen försökte nå mig, vi kunde inte nå varandra (rent fysiskt alltså, telefoner gick sönder osv) och när vi väl gjorde det så var det med glädje och längtan.

Vad är grejen med dessa drömmar? Jag äter frukostmacka och dricker te med en tanke om att man kanske ständigt omformulerar sig. Man kanske skriver om förhållanden med människor hela tiden och det undermedvetna försöker mest bara hänga med.

Nu skriver jag under på den korrade och reviderade versionen av mitt liv som det är nu: jag är i en distansrelation med en helt vanlig kille, en man. Som bor på andra sidan världen. Och vi pratar på allvar om huruvida han ska kolla på en större lägenhet, en med en uteplats så att vi kan ha en hund där. Den ska heta Eddie, eller kanske Bob.

Så den reviderade och slutkorrade versionen av det aktuella kapitlet går väl egentligen ut på att vad som än hände så blev det så här.

Alltså, vad som än var och vem som än fastnat i mitt hjärta så ledde det hit. Nu korrar vi och det undermedvetna hänger med: smärtor, farväl och sorger. De är över nu, vi skakar hand med dem och ger dem frid. Och de dyker upp i drömmen i ny skepnad: den som vill mig väl.

  • Postad 2017-01-15
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 3

Etiketter None

Att färglägga

Drawing-Room
PÃ¥’t igen dÃ¥! Ny färg, nytt försök. Fortfarande kläder och sÃ¥nt hyfsat oÃ¥tkomligt. Köket blir mer och mer belamrat och jag fÃ¥r ha tofflor eftersom golvet är helt kontaminerat nu med skräp och damm och gudvetvad. Men skam den som ger sig och sÃ¥ vidare, idag mÃ¥las vardagsrum och hall för andra gÃ¥ngen och jag blir en liten hög med tusenlappar fattigare.

Kalendern börjar bli fulltecknad i vanlig ordning, alltid så innan resa. Och då försöker jag alltid att styra upp och planera, sprida gracerna. Men man vill ju träffa folk, man vill hinna vara lite business och briefa och spåna lite med redaktörer. Man vill vara förberedd.

Försöker omfamna kaoset hemma genom att bara barrikadera mig i det enda hörnet av köksbordet som man kan nyttja och bara jobba. Eftersom jag inte kan ligga ned i soffan kan jag heller inte ta pauser och kolla tv-serier som jag brukar. Blir mer gjort? Oklart eftersom tiden istället upptas av annat, som att komma på smarta matlösningar (just nu står en stor hylla framför spisen och en annan framför frysen) och andra lifehacks.

  • Postad 2017-01-13
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 1

Etiketter None

Rosa om kinderna och om annat

royalwalls
Ja, nä den där känslan av att stiga in i Royal Tenenbaum-hemmet uteblev ju. Det har varit en tossig vecka till hemmet och vanorna sett. Jag vet, det är kommer att låta helt världsfrånvänt men håll i åtanke att hemmet är min borg, min arbetsplats och min kreativa spot.
Så när jag i helgen fick montera ned allt det där så kändes det lite härligt eftersom väggarna skulle bli fina och allt, men också lite pirrigt eftersom det ruckar på ens vanor. Jag kan inte ligga i soffan och skriva/kolla tv-serier. Sängen står på högkant och jag kommer inte åt mina sminkgrejer eller ens byrån med byxor så jag får ha samma jeans och tröja i tre dagar. Alltså, det är såklart ingen katastrof. Det bara ruckar på vanorna, som sagt.

Ja, hur som helst. Stiger upp 7 vilket heller inte är vansinne men oerhört ovanligt för mig och dessutom en törn i min insomnia. Vaknar fyra, vaknar fem, vaknar sex eftersom jag är rädd för att försova mig.

Farbror målare kommer hit prick 7.30 och första dagen får badrummet en uppdatering och taken blir fräscha. Andra dagen, det vill säga igår, är det dags för väggarna och hallen blir väl okej men inte alls den slags art deco-gröna jag tänkt mig (snarare ser hallen ut som en päronsplit nu). Men tyvärr är vardagsrummet en femårings dröm om att leva i en My Little Pony-värld. Jag fattar inte hur en sofistikerad, mild, mjuk rosa på färgstickan kunnat bli Hubba Bubba på väggarna?
Ja, i desperation ringde jag hit en annan farbror som fick komma och kolla och mäta och ge mig ett pris som var dubbelt så högt som jag hade tänkt mig för att måla om de nymålade väggarna. Men jag måste ju göra det så fort som möjligt och det känns så oerhört mycket camping att sova på en säng i mitten av rummet bredvid exakt alla andra grejer staplade på en hög med plastskydd.

Och bara detta: hålla sig borta på dagen, komma hem och vara trött och inte kunna ligga på soffan. Ruckar på hela min värld. Fast det är såklart ett oerhört, oerhört milt problem. Som tur är. Men ser det ändå gärna åtgärdat.

  • Postad 2017-01-11
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 1

Etiketter None

Dagen då man blev registrerad

wikihainer
Ser att jag blivit en Wiki-sida och reagerar instinktivt med rädsla. Något med övervakning men också krav. Har man ögon på sig nu helt plötsligt?

Sedan äter jag frukost och reflekterar över reaktionen. Är det för att det känns som om det bara är en tidsfråga nu innan man hamnar i någon skum Flashbacktråd och saker får stå helt oemotsagda?
Nej, snarare har detta med krav och känslan av vara bluff att göra. Två utgivna böcker gör mig visserligen rent tekniskt till författare men jag har svårt att förlika mig med titeln. Och det har jag inte helt behövt göra, förrän nu då.

Drömmer för övrigt att jag springer in i en gammal och oerhört smärtsam kärlek. Han ler, skojar med mig och säger “äh, kom igen”. Jag tror det är ett meddelande frÃ¥n mitt undermedvetna. TvÃ¥ motstridiga krafter där, den logiska och intellektuella som säger “Men gud, skit i det där. Det har ingen relevans längre” och den andra, inlärda, känslobetingade som blir rädd bara jag befinner mig flera kvarter frÃ¥n hans jobb. Förnuft och känsla. Lika gammalt som människan själv.

Och samma här: förnuftet som säger att författare än ingen yrkesskyddad titel, du måste inte ha legitimerad  författarexamen och fullgjort lärlingsår. Men det känns så.

  • Postad 2017-01-08
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Trettondag

triss
Snö, vitt och ett dämpat lugn över staden. “Man förlÃ¥ter den för sÃ¥ mycket mer”, som A sa medan vi Ã¥t middag.
Jag gillar att vakna och se fönstret inramat av det vita. Det påminner mig om någonting från en annan tid, en gammal Disneyfantasi om det gulligt ombonade. Ett oerhört vanligt motiv för mina teckningar när jag var liten.

Helgen går åt till att plocka ned tavlor och skruva ned hyllor från väggen. Ett annat slags ombonande. En ombonadsdekonstruktion.

Saknar fotbollskillen och Kalifornien, önskar att han såg det vita som svept in och sedan att han såg lägenheten med ny färg. Men det är inte så att jag går under eller längtar ihjäl mig. Vi hörs ju. Mest hela tiden, faktiskt. Han är närvarande ändå. Det gör all skillnad i världen.

  • Postad 2017-01-07
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen