Jazzhands

Hemmet, borgen

benjamin-moore-pink-house-paint-colors-swatch-02
Har vetat sedan innan jul att jag ska få väggarna målade nästa vecka. Och ändå sedan dess har jag surfat inspirationsbilder, börjat följa inredningssidor på Instagram, markerat sidor i min Domino-bok och noggrant, noggrant bläddrat runt på färgkartan från färgtillverkaren.

Jag visste direkt att jag ville ha rosa-aprikosa väggar, nästan hudfärgade. A säger att det kommer bli vansinnigt fult men han räds å andra sidan allt som inte är offwhite eller svagt beige. Jag är tvärtom, skulle vilja ha ett vardagsrum som Diana Vreelands eller Downton Abbey.

Har gått in så oerhört för detta nu, oklart hur många timmar som lagts ned på att hitta exakt rätt nyans så att man hamnar på rätt sida sent 80-tal/offentlig lokal. Varför lägga ned så mycket tid, det är ju bara att måla om ifall det skulle visa sig att det blir helt keff?

Men det handlar ju om hemmet som förlängningen av sig själv. När fotbollskillen var här insåg jag hur mitt hem är absoluta motsatsen tills hans oerhört spartanska ungkarlslya utan en enda utsmyckning eller något som inte fyller en funktion, förutom någon obegriplig konstig nostalgisak som en tom, överdimensionerad vinflaska (varför?). Jag frågade om han trivdes eller upplevde mitt hem som  plottrigt. Han sa “Jag trivs bra här, din lägenhet är som din personlighet.”

Och därför: den rätta blektrosa, svagt aprikosa, nästan hudfärgade väggen.

  • Postad 2017-01-03
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen