Jazzhands

Dagen innan


Den känslan igen: “Jaha, men oj. Är det i morgon redan jag åker?”.
Och det är det.
Vilket betyder att idag handlar det om städning, packning och undantagstillstånd. Sova på soffan eftersom sängen är spotless och ren för den tillfälliga hyresgästen som flyttar in medan jag försvinner i två månader. Eftersom kylen är spotless den också så blir det mat ute på lokal. Och så vidare.

När jag fyllde 40 (!) fick jag en drös kort förvandlade till presentkort för diverse aktiviteter, mest middagar och avancerade fika. Två av dem cashades in under helgen. Först middag och besök på improvisationsteater med två gamla, fina klasskompisar från gymnasiet.
Det här med att ha känt varandra i över tjugo år är verkligen en hisnande grej. Att ha känt varandra i mer än halva livet.
Nu för tiden – på grund av livet – ses vi inte så ofta. Och absolut inte så ofta som vi borde med tanke på vilken energikick och glädjeboost det är att ses. Man har barn, man jobbar heltid, allt det där. Men herregud, när vi ses så kommer känslan tillbaka ganska så direkt: De känner mig. De har sett mig. Vi är en del av varandras liv.
Oavsett.

Den andra födelsedagspresenten var en middag på Oaxen. En ambitiös trerätters vid ett långbord som var lagom patinerat och rustikt för att blidka vilken inredningsdesigner som helst. Tittade man upp i taket upptäckte man till sin förvåning att den hängde flera ekor där i tyst majestät.
Maten var förstås strålande men sällskapet ännu bättre. Jag läser en ambitiös, svinlång intervju med idolen Bruce Springsteen i Vanity Fair och han pratar om att hitta nerven i musiken varje gång han spelar, det där flytet som gör att en låt känns helt ny fast han spelat den i trettio år. “Plötsligt fångar du det ögonblicket och när du väl gjort det så vill du inte att det ska försvinna”, säger han vilket förklarar hans maratonspelningar som inte sällan glider upp mot fyra timmar.
Jag tror alla fattar vad han menar. Vissa kallar det flow, flyt eller bara känsla. Jag tänker på att med goda vänner, det goda samtalet, är exakt samma sak. Faktiskt exakt.
Han samtalar väl med publiken då medan jag och vännen eller vännerna samtalar med varandra. Och hittar man samtalet så vill man inte heller att det ska försvinna, man vill att samtalet ska hålla på hur länge som helst. Eller i alla fall det inte finns något att säga.
Och så upplever jag att helgen varit, båda presenterna lyckades därför bli toppresenter där upplevelserna (teater, mat) bara var bonusar där den egentliga gåvan var påminnelsen om att man är en vän.

  • Postad 2017-01-29
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen