Jazzhands

Sura miner/glada miner


Lite tjurig var han allt när jag kom tillbaka men det gick över på några sekunder. Sedan var det kramar, glada leenden och spontandans. Jag hade tänkt ta upp det. Alltså, jag vill inte känna dåligt samvete för att jag tar en extra natt i LA, i en stad jag älskar, och gör grejer som gör mig gott.
Jag jobbade dessutom mycket i LA.

Men jag droppade det, han var så glad och när jag sa att han var lite dramaqueen igår så höll han med, om än lite generat.

Vi gick ut och åt middag på konstiga sushistället där man får rabatt om man betalar cash och där man känner sig som en miljonär eftersom de alltid har deals i stil med en maki-rulle för tjugo spänn.
Nu var det halva priset på sake som gällde, han blev salongsberusad så där på gränsen till att inte märkas fast ändå märkas och han pratade om att nu borde vi faktiskt börja kolla efter ett större hus, en större lägenhet. Med en utegård eftersom vi vill ha en hund.

“Jag vet att vi pratar om det hela tiden, men för att det ska bli verklighet sÃ¥ mÃ¥ste vi göra lite förändringar. Och gärna för mig.”

Han vet att jag inte har planer på att bo här, han är cool med det. Och det gör ju allting så lekande lätt. Tänk.

  • Postad 2017-02-26
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None


Checkade ut fr̴n hotellet i morse. Trodde jag. Visade sig att jag hade bokat Рoch betalat Рf̦r en natt till utan m̦jlighet till ̴terbetalning.
Ã… ena sidan hade jag senast i förrgÃ¥r kollat hotell och möjligheter att stanna “en extra dag”, men Ã¥ andra sidan saknar jag min amerikanska kärlek pÃ¥ kusten och kände mig dum som var tvungen att säga att han fÃ¥r hämta mig pÃ¥ stationen i morgon istället för idag. Tror han blev besviken.

Det har varit kvalitativa dagar. Jobb och socialt om vartannat. Fyra intervjuer avklarade pÃ¥ lika mÃ¥nga dagar, ändÃ¥ tid för att nyttja säsongspasset pÃ¥ Universal studios med Sheila och komma försent – i vanlig ordning, det är en förbannelse nu – till caféträff med Lotta.

Så egentligen hade jag tänkt tanken på en ensamdag i LA, en egendag då jag bara strosar. Nu gjorde jag lite det igår kväll, medan jag huttrade och åt en sista Pinkberry. Så jag hade egentligen nått stadiet då jag känner att det är okej att lämna. Nu blev det som att säga hej då till något på ett tåg som börjar rulla från stationen och sedan stannar till och försenas med tre timmar.

  • Postad 2017-02-24
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

“Roses, Bel Air, take me there”


Känner mig proffsig och on the go när jag gör en telefonintervju med en big shot i NY medan jag sitter i business class på tåget mellan Santa Barbara och LA.
Reser business class, tänkte att det skulle vara lättare med en telefonare då. Hade det säkert varit också om det klivit på en högljudd mormor med två högljudda kids och deras iPad. Dock: man får snacks och vin. Små Oreos och chips.
Jag intervjuar en big shot som man får schemalägga intervju med och sedan gå genom hans sekreterare som skickar en tid då man ska ringa och en kod man ska knappa in för annars tar de inte samtalet. Det är med blandade känslor jag ringer denna snubbe från tåget med kids skrikandes i bakgrunden.
Jag kan inte greppa vad han tjänar, han pratar om “7-siffriga belopp” och det är ändÃ¥ i dollars, sÃ¥ 8-siffriga i svenska? Och det är inte ens “om Ã¥ret” utan flera gÃ¥nger om Ã¥ret.

Utanför fönstret dansar gröna, våta kullar förbi. Regnet har gjort sitt, åtgärdat torkan. Allt är genomblött nu, man får väl föredra det framför skogsbränder, såklart.
Skulle jag bo i Kalifornien så skulle jag bo i LA. Jag känner det bara jag kliver ut på stationen. Vimlet, ljuden.
Taxichauffören som tar mig från stationen till hotellet slutar inte snacka, han pratar på som de ofta gör. 35 år i staden, taxi i trettio år sedan Uber. Men ingen hittar någonsin helt och fullt i LA, säger han. Det lär man sig aldrig.
Nej, precis, tänker jag. Det är ju just det. LA är alltid nytt i allt det samma. Det är ju precis det.

  • Postad 2017-02-21
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Going coastal


Regnet öser ned. Idag har det lugnat sig men igår blåste orkanen Lucifer förbi. Namnet förpliktigar ju en del och även om jag själv inte råkade ut för något Trollkarlen från Oz-scenario så var det flera olyckor på vägarna, trädgrenar som föll ned och så vidare. 200 000 personer har evakuerats i norra Kalifornien.
Jag gjorde några halvdana försök att gå ut men under de korta pauser då det inte regnade så stormade det istället och under de stunder då vinden inte rev så regnade det tungt så jag stannade inne hela dagen igår vilket inte var idealiskt. Började städa, feja, klättra på väggarna, kolla brittiska kriminaldramer (just nu Scott & Bailey).
Glädjen var därför stor när jag idag kunde knalla ned till favoritcaféet Scout. Inte bara jag som upplever en lättnad i det tydligen, caféet är packat med folk och de allra flesta är klädda i tjocka vinterjackor och stickade mössor. Det är gulligt (det är ändå 13C idag).
Tjejen bakom disken frÃ¥gar om jag vill ha Earl Grey som vanligt “med mjölk vid sidan om” och jag blir glad över att vara en stammis. PÃ¥ andra sidan jorden. Ja, den tanken är faktiskt vacker för mig.
På måndag åker jag ned till LA i en vecka och jobbar, jobbar, jobbar.

  • Postad 2017-02-18
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 1

Etiketter None

Letters for Caroline


Han är runt 70 nu, har långt hår i hästsvans och ett dinglande turkos örhänge i vänstra örat. Han heter Eric och när han var tjugo visste han inte vad han ville göra med livet. Han ville definitivt inte till Vietnam, så mycket var säkert. Han säger det med eftertryck. Men det fanns en överhängande risk att han skulle bli inkallad så han gick med i Fredskåren och drog till Sydamerika istället.
“Tjejerna var sÃ¥ vackra, alla var sÃ¥ utsökt klädda i sina korta kjolar. Du mÃ¥ste förstÃ¥, jag var 20 Ã¥r”.

Han dejtade en massa tjejer, han luffade runt. Han var inte ute efter något, bara att leva livet. Åren gick, han var 25 när han träffade Tina, en vacker petite kvinna med stora, bruna ögon och fräknar över näsan. Han sa till henne att han inte var ute efter något, han ville bara laja lite. Okej, sa hon. Jag med.
Men Eric blev kär, efter tvÃ¥ eller tre veckor bad han henne gifta sig med henne. DÃ¥ hade de “varit intima” ett par gÃ¥nger berättar han. Med flera andra hade han mest “lattjat runt”. Hon sa ja och han reste hem till USA för att ordna med papper och sÃ¥nt.

Väl där kom han på andra tankar, han fick kalla fötter. Han var 25 vid det här laget, hade knappt levt alls. Allt han skulle göra, allt han skulle se. Att gifta sig verkade helt befängt. Vad hade han friat för?
“Men jag älskar ju henne”, sa Eric till sig själv.
“Jaha, och?”, svarade Eric sig själv. “Du har älskat tjejer förut och du vet att det där med sitt livs enda kärlek bara är struntprat. Du är 25 och har varit störtkär tvÃ¥ gÃ¥nger redan sÃ¥ du kommer antagligen bli kär igen. Och om kärleken är nÃ¥got att ha sÃ¥ kommer det hÃ¥lla. Men poängen är denna: du är en arbetslös luffare och kan inte gifta dig, inte nu.”

Han sa hej då till Tina och försvann sedan från jordens yta, reste runt i fem år. Mest i Sydamerika, luffade runt och tog jobb lite här och var. Han träffade en kvinna som sa att hon kunde spå i tarot och han sa okej, kör. Han fick upp kortet med en kvinna som håller i ett pentagram, det symboliserar lugn, jordnära moderlighet och trygghet. Något smällde till inom Eric och han kände  et enormt habegär och en stark längtan.
“Jag ville ha det jag sÃ¥g pÃ¥ bilden”, säger han men kan inte förklara vad exakt det var han ville ha. “Känslan, jag ville ha den.”

Det hade gÃ¥tt fem Ã¥r men Eric skrev ett brev till Tina dagen efter tarotkortet. Han skrev “Hej. Om du är gift sÃ¥ önskar jag dig all lycka i världen. Om du inte är det sÃ¥ kan vi väl gifta oss. Jag är redo nu.”

Tina tog tre månader på sig att svara på brevet. Hon skrev att han var en stor, jävla idiot och hur kunde han bara höra av sig sådär utan vidare? Hon skrev att hon aldrig i livet skulle kunna gifta sig med honom.
“Men varför brydde hon sig dÃ¥ om att skriva tillbaka”, tänkte Eric och började bearbeta henne. Till slut hade han lyckats övertala henne och hon skrev att hon skulle komma till Kalifornien den 24 november. Eric bokade en tid hos prästen samma dag. Hon klev av tÃ¥get och de Ã¥kte direkt till kyrkan.

De är fortfarande gifta. De har barn, ett tvillingpar, och bor i ett vackert hus med en välskött trädgård.
Allt detta berättar Eric för mig medan Tina fyller i, nickar lite då och då. Hon är fortfarande petite, hennes ögon är fortfarande vansinnigt stora och bruna.

Jag frågar om de har sparat breven de skrev till varandra och en dag får jag ett mail i mailboxen med ämnesraden LETTERS FOR CAROLINE och jag får ta del av deras historia.

En gång i tiden hade jag tyckt att detta var en romantisk historia, nu kommer jag mest på mig själv med att undra om man faktiskt kan tjata sig till kärlek, om man kan övertala någon till giftermål. Eller finns det någonting mellan raderna jag inte ser?

Det gör det nog, det är jag säker på, för de är kära. Det kan jag se. En liten putmage senare, och Tina som börjar höra dåligt. Men jag ser att de är kära, de tar mycket på varandra och de ömmar för varann.
SÃ¥ jag bestämmer mig för att dessa LETTERS FOR CAROLINE bara är en del av historien, den är inte hela historien. Och jag som den utomstÃ¥ende, som journalisten och författaren, fÃ¥r lov och tillÃ¥telse att kika in. Men ingen har gett mig tillÃ¥telse att vara cynisk. SÃ¥ jag väljer att istället gÃ¥ pÃ¥ det jag ser – ett fint och vackert och bestÃ¥ende äktenskap.

 

  • Postad 2017-02-16
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 3

Etiketter None

Vischan


Vischan är inte sÃ¥ mycket vischan längre, förutom att det är det. AlltsÃ¥ Fresno är ju sÃ¥ vansinnigt mycket större nu än under mina dagar där. det kryllar av folk, nya hus som ser ut att vara byggda av plywood, affärer, kedjor, restauranger…
Samtidigt är ju staden omgiven av farmer, odlingar, ladugårdar, berg, dalar och en irriterande stor mängd Trump-skyltar. Ja, bönder gillar Trump.
Ã…ker man genom bergen och in i dalen som är Fresno sÃ¥ finns det bara tvÃ¥ sorters radiostationer att lyssna pÃ¥: mariachi/mexikanskt eller predikningar. Man fÃ¥r in nÃ¥gon “politisk” radioshow dÃ¥ och dÃ¥ ocksÃ¥ men de är för irriterande.

PÃ¥ väg dit stannar vi vid ett litet rastställe. Starbucks, In ‘n Out, Denny’s och de andra usual suspects. Och nÃ¥gra nybyggda lador som ska se vilda västern ut. I en av dem provar jag ost och köper löjliga 80-talsvykort. Hittar en dum björn gjuten i nÃ¥got tungt material, köper den ocksÃ¥.

Går på zoo. Vet inte varför jag fortfarande besöker zoo, för det mesta blir jag ledsen. Elefanterna och tigrarna gjorde mig mest ledsen denna gång. Haffade en zoo-farbror där och påpekade att tigern går fram och tillbaka i en liten cirkel. Är han olycklig kanske? Inte alls, sa farbrorn. Han gillar det.

Jag gillade smidigheten i resan, i allt. Middag med mostern och hennes man, en härlig gubbe med vitt hår i hästsvans, örhänge i ena örat och en t-shirt där Bernie Sanders röker en joint.
Systerdottern som kramar mig, tar min hand och ska berätta grejer. Mamman som kallar mig “Miss Caroline” och är glad att jag yrkar pÃ¥ att vi behöver tvätta heltäckningsmattan i lägenheten. Heltäckningsmatta? Vansinne till att börja med. Ännu galnare att inte tvätta eller dammsuga pÃ¥ ett Ã¥r.

Smidigheten i detta, att alltid glider in i varandra och ingenting är styltigt eller konstigt. Det bara är. Som det är.

Och när jag matar rockorna på zoo (vissa är enorma) så träffar jag på en gammal klasskompis, Jeff. Han var clown i unga år. Cyklade till skolan på en enhjuling och skulle gå i clownskola. Planerna ändrades, han byggde en massa muskler och blev brandman istället. Jag träffar honom och hans två döttrar vid rockorna och det känns härligt att fortfarande ha en slags koppling till staden. Trots allt.

  • Postad 2017-02-13
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Tillbaka till TS


En liten strimma vemod lyser genom mig. Antingen känns det så, eller så har jag bara snott det från TS Eliot. Himlen är indigo, månen är redan framme. Fast det har regnat i flera dagar nu hörde jag sprinklers sätta igång igår kväll och jag tänkte att det var onödigt, vilket slöseri. torka och allt.

Så låt oss vandra, du och jag,

nu, när aftonen mot horisontens rest av dag

ligger sövd som sjuklingen på läkarbordet.

För mig känns de där raderna lite vemodiga även om andra tolkat dem optimistiska. Låt oss vandra, du och jag.
Aftonen ligger nedsövd av eter, så lyder det i strofen i original. Jag tänker mig eter som gulgrönt, en slags Kalle Anka-färg när någon hastigt svimmar av. Fast jag vet att eter egentligen är färglöst.
För mig är det som en sista vandring, låt oss vandra, under en himmel som håller på att dö.

Okej, vadan detta svammel?
Är det för att han säger “vi” hela tiden och jag reagerar med en matt tacksamhet som gränsar till…ja, vadÃ¥? Inte tvekan exakt men…Eller sÃ¥ är det glädje. Jag vet inte.
Skärp dig.

Är det för att jag fortfarande står med ena foten i Sverige, att jag vet att den är flyktig, min tillvaro här? När vi pratar om hunden, och jag har sett en perfekt en som bor i LA och vill ha ett nytt hem, så säger han att men allvarligt talat så är det ju inte realistiskt som situationen ser ut just nu.

Som situationen ser ut just nu.

Men hur kommer den att ändras?
Aye, there’s the rub. För att fortsätta citera poeter.

  • Postad 2017-02-09
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Valen man inte gör


Jag kan inte släppa La La Land. Jag sms:ar med O, en person jag hör från helt sporadiskt och oftast kortfattat. Vi delar tips om någon tv-serie, vi ses och äter frukost på söder ibland och det finns en värme där. En känsla av att om vi lade tv-seriepratet åt sidan och pratade på riktigt skulle vi komma riktigt nära varandra. Vi provade det en gång men tajmingen var helt fel och nu är det inte längre en möjlighet.

“Du mÃ¥ste känna mycket nostalgi?”, skriver O när jag skickat ett kort anrop om La La Land.
“Ja, man kan förstÃ¥s skriva uppsatser om LA-mytologi och bla bla bla men för mig känns ju LA precis sÃ¥! För att jag är en gäst och storögd besökare sÃ¥klart men det är ju just det”, svarar jag.

Jag känner ett konstigt vemod just nu när jag vet att tiden här är  tidsbegränsad. Trots att det är jag som bestämt att det ska vara så eftersom jag inte vill flytta. Kanske är det just det bitterljuva som också gör saker så ljuvliga när jag är här? Man hamnar inte i en långutdragen rutt när det finns ett hemresedatum utan måste ju ta vara på tiden ordentligt.
Visst vet jag att ett hemresedatum inte är detsamma som ett slutdatum men det betyder ändå ett uppbrott. En klocka som ringer, lamporna som tänds och stället stänger. Dags att gå hem, du kan komma tillbaka i morgon igen.

Länge tänkte jag, och gör fortfarande, att det är en del av LA-kärleken. Att jag är den ständiga gästen, den tillfälliga LA-bon. Som “Den stillsamma amerikanen” är jag “Den stillsamma svensken” som knackar den hemliga hälsningen och portalen till parallellvärlden öppnar sig.

Det är den nerven, känslan av alltings tillgänglighet. Jag har förresten fått reaktioner på Åsneprinsen i stil med att läsaren blivit nedstämd för att boken påmint dem om just det. Och den handlar ju mer om valen vi inte gör än valen vi gör. Så jag antar att detta är något som ligger djupt rotat hos mig.

  • Postad 2017-02-05
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 2

Etiketter None

“Of all sad words of tongue or pen…”


…the saddest are these, ‘It might have been.”

Igår såg vi La La Land och jag grät. Han tyckte det var roligt, eller om han kände något annat, så han skrattade och fnittrade mest åt mina tårar som fortsatte rinna långt efter att filmen var slut. Då och då vällde de upp igen när vi sedan stod i kö och väntade på ett bord inne på den nyöppnade italienska restaurangen. Han fick beställa åt oss både eftersom jag grät när servitören kom för att ta beställningen.

En film som lockar fram känslor är inte nödvändigtvis en bra film, man kan bli nog så manipulerad ibland. I efterhand tror jag att jag blev känslolurad av Lion, till exempel, som faktiskt i nyktert tillstånd är rätt medioker. En film som försöker att handla om en känsla av tillhörighet och vilsenhet men egentligen handlar om Google earth.

Men La La Land är en fullträff. Skulle jag skriva en recension skulle jag förstås behöva gå in på den otroligt fina linjen mellan LA-hån och kärlek, om hur strålkastarljuset lyser extra hårt och kyligt på den som vågar drömma. Och LA som symbol.
Men nu skriver jag frÃ¥n hjärtat och dÃ¥ är det känslan av det som kunde varit som orsakar tÃ¥rar. När jag satt i biomörkret tänkte jag “vad är tÃ¥rar?”. En sÃ¥ märklig reaktion när känslorna stimuleras.

Det som kunde varit är det sorgligaste jag vet. Inte bara tanken på hur ett val, en dröm, ett infall styrde livet i en riktning och därmed stängde dörren till en annan. Men också tanken på att sådana val inte kan göras ogjorda.
Jag grät över det. Det har väl med saknad att göra också men mest av allt sorg och förlust. Kanske var det därför inte konstigt att jag sedan under natten drömde om pappa igen. Samma formula: han måste väg på ett uppdrag som både han och jag vet innebär att han aldrig kommer att komma tillbaka. Men till och med i drömmen kan jag tillåta mig att tänka att om jag inte hör från honom igen kan det fortfarande finnas hopp.

Finns det val jag ångrar? Självklart. Att man sedan inte kan ändra det som skett, att man gjorde valen utifrån de alternativ man tyckte att man hade där och då är saker man får lära sig att acceptera.
Handlingar som sÃ¥rat, känslor som lett fel. Bara att vara här i Kalifornien fÃ¥r mig att tänka “tänk om…”. Om jag hade stannat här, om jag hade flyttat hit, om jag hade…Det är inte sorg eller vemod i de tankarna, mer en halvtung och halvlätt insikt om att jag fÃ¥r bo i tvÃ¥ världar sÃ¥ länge det gÃ¥r. En dag kommer det inte längre gÃ¥ men den dagen är inte idag.

Men känslan av att den kommer finns och när jag omsveps av den från filmen så grät jag länge efteråt.

“Of all sad words of tongue or pen, the saddest are these, ‘It might have been.”

Som sagt.

  • Postad 2017-02-04
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 1

Etiketter None

Västeröver


Regnet porlar. Det smattrar inte mot fönster, det porlar mjukt. Silas genom löv, rinner ned i gatubrunnar. Det har regnat i ett par dagar nu. Inte dagen då jag kom hit, den var varm och solig. Jag satt på tågstationen i LA och kände hela ryggen värmas upp av solstrålar medan jag väntade på tåget som skulle ta mig upp mot kusten.

Regnet gör egentligen inte så mycket. Det har varit torka här länge nu så det är välkommet.

Minnesbilden jag bär med mig just nu är när Kalifornien-sambon meckar och skruvar fast en korg på cykeln han köpt till mig i present. En brun gammal cykel från länge sedan. 70-talet? Den saknar lås och pakethållare. Men det är en oerhört vacker present.

  • Postad 2017-02-04
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen