Valen man inte gör

Jag kan inte släppa La La Land. Jag sms:ar med O, en person jag hör från helt sporadiskt och oftast kortfattat. Vi delar tips om någon tv-serie, vi ses och äter frukost på söder ibland och det finns en värme där. En känsla av att om vi lade tv-seriepratet åt sidan och pratade på riktigt skulle vi komma riktigt nära varandra. Vi provade det en gång men tajmingen var helt fel och nu är det inte längre en möjlighet.

“Du måste känna mycket nostalgi?”, skriver O när jag skickat ett kort anrop om La La Land.
“Ja, man kan förstås skriva uppsatser om LA-mytologi och bla bla bla men för mig känns ju LA precis så! För att jag är en gäst och storögd besökare såklart men det är ju just det”, svarar jag.

Jag känner ett konstigt vemod just nu när jag vet att tiden här är  tidsbegränsad. Trots att det är jag som bestämt att det ska vara så eftersom jag inte vill flytta. Kanske är det just det bitterljuva som också gör saker så ljuvliga när jag är här? Man hamnar inte i en långutdragen rutt när det finns ett hemresedatum utan måste ju ta vara på tiden ordentligt.
Visst vet jag att ett hemresedatum inte är detsamma som ett slutdatum men det betyder ändå ett uppbrott. En klocka som ringer, lamporna som tänds och stället stänger. Dags att gå hem, du kan komma tillbaka i morgon igen.

Länge tänkte jag, och gör fortfarande, att det är en del av LA-kärleken. Att jag är den ständiga gästen, den tillfälliga LA-bon. Som “Den stillsamma amerikanen” är jag “Den stillsamma svensken” som knackar den hemliga hälsningen och portalen till parallellvärlden öppnar sig.

Det är den nerven, känslan av alltings tillgänglighet. Jag har förresten fått reaktioner på Åsneprinsen i stil med att läsaren blivit nedstämd för att boken påmint dem om just det. Och den handlar ju mer om valen vi inte gör än valen vi gör. Så jag antar att detta är något som ligger djupt rotat hos mig.