Letters for Caroline

Han är runt 70 nu, har långt hår i hästsvans och ett dinglande turkos örhänge i vänstra örat. Han heter Eric och när han var tjugo visste han inte vad han ville göra med livet. Han ville definitivt inte till Vietnam, så mycket var säkert. Han säger det med eftertryck. Men det fanns en överhängande risk att han skulle bli inkallad så han gick med i Fredskåren och drog till Sydamerika istället.
“Tjejerna var så vackra, alla var så utsökt klädda i sina korta kjolar. Du måste förstå, jag var 20 år”.

Han dejtade en massa tjejer, han luffade runt. Han var inte ute efter något, bara att leva livet. Åren gick, han var 25 när han träffade Tina, en vacker petite kvinna med stora, bruna ögon och fräknar över näsan. Han sa till henne att han inte var ute efter något, han ville bara laja lite. Okej, sa hon. Jag med.
Men Eric blev kär, efter två eller tre veckor bad han henne gifta sig med henne. Då hade de “varit intima” ett par gånger berättar han. Med flera andra hade han mest “lattjat runt”. Hon sa ja och han reste hem till USA för att ordna med papper och sånt.

Väl där kom han på andra tankar, han fick kalla fötter. Han var 25 vid det här laget, hade knappt levt alls. Allt han skulle göra, allt han skulle se. Att gifta sig verkade helt befängt. Vad hade han friat för?
“Men jag älskar ju henne”, sa Eric till sig själv.
“Jaha, och?”, svarade Eric sig själv. “Du har älskat tjejer förut och du vet att det där med sitt livs enda kärlek bara är struntprat. Du är 25 och har varit störtkär två gånger redan så du kommer antagligen bli kär igen. Och om kärleken är något att ha så kommer det hålla. Men poängen är denna: du är en arbetslös luffare och kan inte gifta dig, inte nu.”

Han sa hej då till Tina och försvann sedan från jordens yta, reste runt i fem år. Mest i Sydamerika, luffade runt och tog jobb lite här och var. Han träffade en kvinna som sa att hon kunde spå i tarot och han sa okej, kör. Han fick upp kortet med en kvinna som håller i ett pentagram, det symboliserar lugn, jordnära moderlighet och trygghet. Något smällde till inom Eric och han kände  et enormt habegär och en stark längtan.
“Jag ville ha det jag såg på bilden”, säger han men kan inte förklara vad exakt det var han ville ha. “Känslan, jag ville ha den.”

Det hade gått fem år men Eric skrev ett brev till Tina dagen efter tarotkortet. Han skrev “Hej. Om du är gift så önskar jag dig all lycka i världen. Om du inte är det så kan vi väl gifta oss. Jag är redo nu.”

Tina tog tre månader på sig att svara på brevet. Hon skrev att han var en stor, jävla idiot och hur kunde han bara höra av sig sådär utan vidare? Hon skrev att hon aldrig i livet skulle kunna gifta sig med honom.
“Men varför brydde hon sig då om att skriva tillbaka”, tänkte Eric och började bearbeta henne. Till slut hade han lyckats övertala henne och hon skrev att hon skulle komma till Kalifornien den 24 november. Eric bokade en tid hos prästen samma dag. Hon klev av tåget och de åkte direkt till kyrkan.

De är fortfarande gifta. De har barn, ett tvillingpar, och bor i ett vackert hus med en välskött trädgård.
Allt detta berättar Eric för mig medan Tina fyller i, nickar lite då och då. Hon är fortfarande petite, hennes ögon är fortfarande vansinnigt stora och bruna.

Jag frågar om de har sparat breven de skrev till varandra och en dag får jag ett mail i mailboxen med ämnesraden LETTERS FOR CAROLINE och jag får ta del av deras historia.

En gång i tiden hade jag tyckt att detta var en romantisk historia, nu kommer jag mest på mig själv med att undra om man faktiskt kan tjata sig till kärlek, om man kan övertala någon till giftermål. Eller finns det någonting mellan raderna jag inte ser?

Det gör det nog, det är jag säker på, för de är kära. Det kan jag se. En liten putmage senare, och Tina som börjar höra dåligt. Men jag ser att de är kära, de tar mycket på varandra och de ömmar för varann.
Så jag bestämmer mig för att dessa LETTERS FOR CAROLINE bara är en del av historien, den är inte hela historien. Och jag som den utomstående, som journalisten och författaren, får lov och tillåtelse att kika in. Men ingen har gett mig tillåtelse att vara cynisk. Så jag väljer att istället gå på det jag ser – ett fint och vackert och bestående äktenskap.