Jazzhands

“Roses, Bel Air, take me there”


Känner mig proffsig och on the go när jag gör en telefonintervju med en big shot i NY medan jag sitter i business class på tåget mellan Santa Barbara och LA.
Reser business class, tänkte att det skulle vara lättare med en telefonare då. Hade det säkert varit också om det klivit på en högljudd mormor med två högljudda kids och deras iPad. Dock: man får snacks och vin. Små Oreos och chips.
Jag intervjuar en big shot som man får schemalägga intervju med och sedan gå genom hans sekreterare som skickar en tid då man ska ringa och en kod man ska knappa in för annars tar de inte samtalet. Det är med blandade känslor jag ringer denna snubbe från tåget med kids skrikandes i bakgrunden.
Jag kan inte greppa vad han tjänar, han pratar om “7-siffriga belopp” och det är ändå i dollars, så 8-siffriga i svenska? Och det är inte ens “om året” utan flera gånger om året.

Utanför fönstret dansar gröna, våta kullar förbi. Regnet har gjort sitt, åtgärdat torkan. Allt är genomblött nu, man får väl föredra det framför skogsbränder, såklart.
Skulle jag bo i Kalifornien så skulle jag bo i LA. Jag känner det bara jag kliver ut på stationen. Vimlet, ljuden.
Taxichauffören som tar mig från stationen till hotellet slutar inte snacka, han pratar på som de ofta gör. 35 år i staden, taxi i trettio år sedan Uber. Men ingen hittar någonsin helt och fullt i LA, säger han. Det lär man sig aldrig.
Nej, precis, tänker jag. Det är ju just det. LA är alltid nytt i allt det samma. Det är ju precis det.

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen