Jazzhands

Och nu ett avbrott för husmoderligheter


Jag har förfinat ett pastarecept nu, det är fulländat. Jag rostar blomkål med olja och chiliflakes i ugnen. Och vitlöksklyftor som får ligga kvar i sina skal.
Jag steker segt bröd, som surdegsbröd, i mycket smör tillsammans med grönt, vad man nu har hemma: salvia, timjan, persilja…Just persilja är fint ihop med blomkålen. Lite pinjenötter är också gott, dem kan man steka eller rosta.

Sedan blandar man blomkål och vitlök med tunn pasta, angel hair pasta, och behåller lite av pastavattnet så att det mjuknar lite extra. Sedan langar man ned bröd och eventuella nötter och serverar med massor av svart- och vitpeppar och parmesan. Och kanske lite extra persilja om man vill det.

Står och lagar denna paradrätt då jag får den geniala idén att lyssna på soundtracket till La La Land medan jag stökar och bryter bröd i bitar i stekpannan. Allt går bra tills jag kommer till den där låten på slutet och då börjar jag grina igen. Stora tårar, stort snyftande.

SÅ stenhårt och grovt inristad är min rädsla för avsked, tänker jag medan jag torkar tårar med tröjärmen. Men jag accepterar det. Det är inristat, ja, och kommer antagligen inte försvinna. För då skulle det varit försvunnet redan, denna kedja av känslor från avsked till övergivenhet och allt som har hänt är ju bara att jag lyssnade på en låt.
Men känslorna behöver inte betyda något annat än så. Det är det som är den stora skillnaden. Mellan att känna och agera. Däri ligger den.

  • Postad 2017-03-28
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Om engelsmän och ingenting


Igår under filmen fattade jag plötsligt varför en ung man jag kände en gång var en sån anglofil.

Det hade ingenting med filmen att göra, eller jo kanske. Jim Broadbent spelar Tony som är den övre medelålderns mesta möjliga engelsman. Om man tänker sig att Hugh Grant är medelålderns och Eddie Redmayne den yngre generationen.
Tony är artig, kallar sina gamla vänner för “old bean” och klär sig rätt bra och korrekt. Dinerar på puben, svarar artigt om än irriterat när kunderna besvärar. Allt det där typiska. Det man kallar torr humor.

Men det var inte det jag tänkte på, inte då det slog mig. Inte heller under scenerna i skolan, alla gossar i samma skoluniform och anammat beteende, gemensamt uppdragen och godkänt humor. Det man ska och förväntas skratta åt. Trots att jag reflekterade över hur ofta man sett samma typ av miljö, scen och atmosfär. Det inlärt prydliga, återhållna och strikta.

Det är en del av den engelska mytologin, såklart, att engelsmannen är artig, stuff upper lip och har just den typen av kläder som Tony har: ingenting att anmärka på, korrekt om något, men aldrig något som sticker ut. I ett land där Paul Smith anses vara edgy. Blommiga skjortor för män.
Och just den här bilden, just den här mytologin, upprätthålls av filmvärlden. Det är så vi ska tänka oss engelsmannen.

Nej men det där filmiska engelsmannabeteendet. Är det inte därför just brittiska skådespelare och brittisk film så ofta innehåller det där som inte kan sägas eftersom korrektheten är det inlärda, första beteendet? Rakt i nedstigande led från Merchant-Ivory.

Är man engelsman, om man vilar under den anammade engelska capen, så är man säker. På samma vis som om man lajvar att man är engelsman så är det ingen som tycker det är konstigt att man är oförmögen att prata om sina känslor eller ens om vem man är. Man är en soldat i ledet, en old chap. Eller en old bean.
Man älskar good old Blighty, stryker skjortkragen på morgonen innan jobbet och man vägrar släppa någon inpå livet. Och det krävs heller inte av en om man låtsas vara engelsk. Så där fullt ut, precis som på film. Som i en scen där Tony får reda på en tragedi och reagerar med att sträcka lite på halsen medan ögonen vattnas lätt.

Det var då jag kom att tänka på det. För den gesten kände jag fan igen. Den såg jag senast då jag sa till honom att han just sagt till mig att han inte visste om han var kär i mig eller inte. Och jag sa, under hysteriskt gråtande såklart, att jag inte kunde vara ihop med någon som inte visste vad han kände för mig och ärligt talat, han skulle inte heller vara ihop med någon han inte var kär i.

Och ja, han hade ljusblå skjorta den gången. Nystruken samma morgon.

  • Postad 2017-03-25
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 2

Etiketter None

Allt är det sista


Jag försöker själv undvika att tänka så men det kommer upp titt som tätt: “Ska du gå till Farmer’s market ikväll, det är sista gången för dig på ett tag.”

“Ska vi äta på Luna ikväll, det är sista chansen.”

Såklart att han inte menar det så, och såklart det inte är sista som i sista någonsin men det känns ju. Och jag hamnar i samma tankar. “Jag kan gå nästa torsdag”.
Nej, det kan jag ju inte.

“Vad ska jag ta mig till när du inte är här?”, säger han innan vi somnar. Nu måste man komma ihåg att när jag hälsade på honom för första gången ägde han två gafflar, två knivar och två tallrikar som inte matchar. Han gjorde mest burritos till middag.

Så lever han inte idag. Inte jag heller. Och jag ser att han mår bra, är glad och skyndar sig hem från jobbet. Så känner jag med. Vi pratar om att köpa en ny soffa, en bäddsoffa så att kompisar kan komma och hälsa på.

Men avsked är aldrig lätt, även om de är temporära. Så är det för mig. Så är det. Och idag ska vi se en film som handlar om avsked och känslostyrda handlingar. Sense of an Ending. En av mina finaste böcker av en av mina topp fem författare någonsin. Borde väl vara skeptisk med Charlotte Rampling är med så jag känner mig lugn.

  • Postad 2017-03-24
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Sälar och sälta


Idag var en sån där dag då hjärtat svämmade över. Det är klart att allting känns lite extra nu när man börjar packa ihop för den här gången. Även om det inte är farväl (för det är det inte) är det ett hej då, om än tillfälligt.

Han var ledig så han körde oss längre upp på kusten, mot norr, och där såg vi en massa sjölejon. De hänger där varje år. Först är de ute till havs i tio månader, sedan kommer de upp på land. Hanarna slåss och sedan är det dags för kopulerande. Sedan föds ungarna och hanarna tackar för sig och drar ut i havet igen.
De sjölejon som ser uppspolade och halvt döda ut är ungarna som nu vuxit en aning men fortfarande inte lärt sig simma och jaga fisk så pass bra att det ska ut i havet på ett tag.

Det är så mycket med naturen som fascinerar mig. Från hanar som slåss till att man befinner sig till havs och bara jagar och äter i tio månader för att sedan, via våld, se till att föröka sig.

Vi åkte vidare till den lilla kuststaden jag gillar som heter Cambria. Den består egentligen bara av en huvudgata men den är gullig, det är fullt med hundar där och knarriga gamlingar i antikaffärer. Där gör jag alltid fynd. Eller, nej, det gör jag inte alls eftersom de vet att ta betalt och har grov koll på att det är “mid-century”-grejerna som folk som jag är ute efter. Men jag hittade några till halvtackiga turisttallrikar att sätta upp på väggen hemma. Och den tredje dyra, mintgröna jadeite-bruken i vår samling. Nu har vi tre.

Jag köpte två för kanske ett år sedan. Det står FLOUR och GRITS på dem, de är oerhört vackra. De är också dyra och ömtåliga så jag frågade om de kunde bo här en stund och han sa ja.
Numera hör de hemma här, en del av inredningen och de är fyllda med mjöl och makaroner. Nu är tredje burken på plats (“CEREAL”) och trion är komplett. Han säger att de ser så vackra ut där på bänken och att vi borde ha hundgodis i GRITS när vi skaffar våra hundar.

Ja, en sån där dag då hjärtat svämmar över. När någon gör saker för en, tar med mig på äventyr, för att göra mig glad. För att man vill.
När planerna är självklara, inte bara drömmar. Som fyller sin funktion förstås, de med.

I en affär såg han en grå sweatshirt med en cyklande kanin på och jag köpte den till mig själv. Han pekade på den, sa att det såg ut som något jag skulle gilla och han hade ju rätt.

Såna saker. Hjärtat.

  • Postad 2017-03-23
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Verklighetsflykten och tillbaka

Åkte fram och tillbaka till Phoenix. Steg på i runt 20c och klev av, en och en halv timme senare, i 35c.

Hotellet var ett vanligt, trist motell och wifi fungerade inte vilket helt satte käppar i hjulet för mig som hade tänkt gotta ned mig med snaskiga Riverdale som är min senaste besatthet.
Det är som att läsa en serietidning, fast en sexig och uppumpad sådan. Vad ska jag jämföra med. Gossip Girl fast mörkare?

Vi snackar ju alltså hämndporr, sex med lärare och slutshaming här, det är mörkt och ändå känns det som om man läser en serietidning i bjärta primärfärger. Lite som…Desperate Housewives då kanske minus det flåsiga, humortrevande?

Men något sånt blev det inte. Ett tag försökte jag kolla på telefonen men det blev bara för deppigt. Jag beställde hämtmat, den var usel och fick slängas så även där gick jag bet. Sov, vaknade, åkte och jobbade och sedan Uber direkt till flygplatsen och “hem” igen, till Kalifornien. Det kändes ofantligt lättande. Lade mig på sängen och blundade. Innan jag tog fram datorn och kollade Riverdale.

Jag gillar att vara på resande fot, men man blir rätt tom i skallen. Även när det bara är korta resor. Men om de är många så..?

Har massor att skriva men kom helt av mig eftersom min beau hade sovmorgon idag och inte började jobbet förrän 13. Vid det laget var det ju lönlöst att börja jobba, som att kickstarta igång regalskeppet Vasa efter att det legat på havets botten i ett par år.

Gjorde några halvhjärtade försök, skrev lite och kollade runt på Tradera. Ryckte upp mig, skrev lite till och gled sedan över till att skriva om Victoria Beckham på min nygamla blogg FiftyScents som fått egen domän här. Så det var ju också jobb, kan man säga?

Men nu är klockan snart halv åtta, beau är hemma till 21 (vansinniga jobbtider) så jag får väl ge mig själv tillåtelse att gå hem och…ja, gissa vad.

  • Postad 2017-03-22
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Den frivilligt ofrivilliga


Ska till Phoenix på jobb, en snabb inrikesresa t/r. Det är 35C varmt där nu – i mars! Jag tycker ökenklimat är läskigt.

Den lilla flygplatsen här är mindre än den genomsnittliga tunnelbanestationen hemma i Stockholm. Jag får visa både pass och id (för ett inrikesflyg?) men blir haffad ändå i vanlig ordning. Denna gång för att det står Anna i passet (mitt andranamn) men Caroline på biljetten. Man får tas åt sidan, skriva under intyg och det rings till “Washington” för att dubbelkolla och se att jag inte finns med på “någon watchlist”.

Men det fixar sig, jag blir clearad. För att sedan hamna på det senare planet, fyra timmars väntan, eftersom första var överbokat. Jag tar en Uber till ett Starbucks, chaffisen punchar in fel adress för när han åkt vidare ser jag att han tagit betalt av mig för en resa vi aldrig gjort.

Det känns som en sån där dag då vad som helst kan hända och jag blir inte förvånad. När jag sedan beställer en bean, rice & cheese burrito utan pico och får en bean, rice & pico utan ost så blir jag i det närmaste upprymd.

  • Postad 2017-03-19
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Exkursioner


Åker till LA en sväng för ett jobb, en enormt lång text med intervjuer för tidningen Icon. Jag saknar staden, en helt annan puls. Inte så konstigt, det är ju en storstad så det är klart att det är mer energi där. Men inte bara det.

Som när Uber-chaffisen visar sig vara med i Sons of Anarchy och visar bilder på sin mobil från sina modelldagar. En bild på honom och Kate Moss (“det är för italienska Vogue”) till exempel. Jag bläddrar vidare i hans mobila CV och hamnar på en explicit sexbild där hans huvud befinner sig emellan en kvinnas ben.
Min första tanke är förstås att det är en “privat” bild men nu i efterhand inser jag att den var så pass proffsigt tagen ändå (strax ovanifrån) så att om inte kvinnan själv tog den med oerhört stadig hand kan den mycket väl vara från en film, vilket skulle förklara varför den hamnat bland skrytbilderna.

Nåväl. Hemma igen, och med hemma menar jag kusten. Lätt stressad över att jag dels ska åka iväg på ett annat jobb i morgon och sedan hem igen om två veckor. Och med hemma menar jag Stockholm.
Jag vet, det är lika förvirrande i min hjärna, eller snarare mitt sinne. Den där blandstressen där jag är lika delar ledsen för att lämna som glad för att återse. Där jag simultant både förbereder ett avsked och ett återseende. Vi får se hur länge min kropp och mina nerver orkar med det. Men för tillfället känns det som om summan av stressen är mindre än summan av lyckan ändå.

  • Postad 2017-03-18
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 1

Etiketter None

Ett besök på akvariet


En liten roadtrip! Norröver, till Monterey som första stopp. Sömnigt, vattnigt och gatunamn som “Foam” och “Lighthouse”.
Det var oerhört länge sedan jag var där, säkert tolv år sedan. Jag minns inte mycket av det, bara Cannery Row och det tunga Steinbecksarvet som vilar över staden. Jag har aldrig besökt akvariet och väl där undrade jag vad som skulle kunna motivera en entréavgift på fem hundra spänn.

Men det kunde man! Med mindblowing maneter, de märkligaste vattendjur jag sett (cuttlefish – vad ÄR det ens?) och superstora och läskiga bläckfiskar. Jag vågade inte gå närmare en tre meter från glaset.

Såg också uttrar som matades, pingviner som löjlade sig och en majestätisk sköldpadda. Jag var glad att de inte hade fler stora djur där (största var väl en hammarhaj?), vad jag kunde se fick de ordentligt stora akvarium så det kändes ok. Förutom möjligtvis uttrarna och pingvinerna då.

Vi beställde bord på en restaurang som hotellet rekommenderade, gick dit och upptäckte att vi var de enda gästerna i hela restaurangen. En besvärande känsla. Som att äta hemma hos någon som samtidigt passar upp på en i kulisserna.

Ett oväntat stort nöje var tvn på hotellrummet, har ju inte haft en tv på år och dagar. Att flippa runt bland reality shows, Mama June och den där tönten med blonderat hår och färgat skägg som besöker grillställen och säger saker som “mega flavor” gav oss en enorm glädje. Alltså verkligen. Höll på att missa restaurangbesöket för att vi ville se hur mycket Mama June gått ned i vikt inför Sugar Bears bröllop med nya flamman Jennifer.

Dagen därpå åkte vi vidare till Santa Cruz och träffade brorsan med fru. En varm dag, vi matade några getter vi träffade på och jag gjorde allt jag kunde för att försöka bli vän med en blyg åsna som övervägde men till slut kom fram till att han nog ville vara ifred.

Hemresan var sövande, jag knaprade alldeles för många salta kex med jordnötssmör. Somnade med tanken på att detta är livet ändå. Resande, äventyrande och allt det där. Tillsammans, också. Zzz.

  • Postad 2017-03-13
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Jag har det


Jag har det. Jag fattar vad drömmarna betyder nu, vad mitt undermedvetna vill säga.
Det handlar om den där skyddande, självbevarande mekanismen som säger att det inte är på riktigt, inte helt och fullt. Att det inte går att slappna av riktigt än.

Jag kommer på det när han apropå ingenting, verkligen ingenting, i förbifarten nämner en “ex-flickvän” och jag fryser till som om jag hamnat i strålkastarljuset på en bil.
Det är så himla korkat, det gör förändrar absolut ingenting att han, precis som jag, har haft tidigare partners. Och ändå känns det så. Det är så himla korkat.
Jag blir stel, han märker det och börjar gulla. Påminna om att han svängde förbi hotellet efter jobbet för att köpa en bit tårta (de har himmelska tårtor!) till mig. Detta är sant.

Jag vaknar och känner känslan fortfarande, den att jag inte går säker. Att fara (att bli sårad alltså) lurar bakom hörnet och jag bör se upp, dra öronen åt mig.

Detta är befängt och det ännu mer befängda är ju att jag vet det. Och ändå känns det i hela kroppen, stelheten och den ofrivilliga försvarsställningen.

Förstärks den av overklighetskänslan av att jag är på ett exotiskt drömställe, palmer och surfing? Talar annat språk om dagarna? Bidrar det till den lilla undermedvetna förskjutningen, “detta kan inte vara på riktigt?”

Jag vet inte. Jag vet bara att jag med säkerhet fattar vad mitt undermedvetna håller på med just nu. Och jag gillar det inte.

  • Postad 2017-03-09
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 1

Etiketter None

Blondinblekta drömmar


Vaknar med en bekant men alltigenom falsk känsla. Drömmer att jag blir och är kär i Jason Segel (vem är inte det? Sanndröm!). Han är i Stockholm, det är kallt och vintrigt. Jag blir mer och mer förtjust i samma takt som han drar sig mer och mer bakåt. Jag känner det och jag kan inte hjälpa det. Jag borde backa men går framåt. Och som två olika poler uppstår repulsion och vi flyter iväg.
Jag känner det, vet det, fortsätter ändå.

Vaknar upp med just den känslan. Av att känna det, veta det men fortsätta ändå.

Fattar inte varför jag drömmer så mycket om olycklig kärlek, om människor jag inte kan närma mig eller nå?
Inte sällan drömmer jag att jag är fast med någon jag önskar att jag inte var tillsammans med men känner mig hindrad och oförmögen att lämna. Vaknar med en känsla av instängdhet, ser honom på andra sidan i sängen och tänker “men gud vad skönt, bara en dröm ju”.

Han får ofta höra att han ser ut som Jason Segel förresten. Jag håller inte alls med, jag tycker ju att han ser ut som Mark Ruffalo. Men jag tror varken det ena eller det andra har något med min dröm att göra.

  • Postad 2017-03-09
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen