Jazzhands

Jag har det


Jag har det. Jag fattar vad drömmarna betyder nu, vad mitt undermedvetna vill säga.
Det handlar om den där skyddande, självbevarande mekanismen som säger att det inte är på riktigt, inte helt och fullt. Att det inte går att slappna av riktigt än.

Jag kommer på det när han apropå ingenting, verkligen ingenting, i förbifarten nämner en “ex-flickvän” och jag fryser till som om jag hamnat i strålkastarljuset på en bil.
Det är så himla korkat, det gör förändrar absolut ingenting att han, precis som jag, har haft tidigare partners. Och ändå känns det så. Det är så himla korkat.
Jag blir stel, han märker det och börjar gulla. Påminna om att han svängde förbi hotellet efter jobbet för att köpa en bit tårta (de har himmelska tårtor!) till mig. Detta är sant.

Jag vaknar och känner känslan fortfarande, den att jag inte går säker. Att fara (att bli sårad alltså) lurar bakom hörnet och jag bör se upp, dra öronen åt mig.

Detta är befängt och det ännu mer befängda är ju att jag vet det. Och ändå känns det i hela kroppen, stelheten och den ofrivilliga försvarsställningen.

Förstärks den av overklighetskänslan av att jag är på ett exotiskt drömställe, palmer och surfing? Talar annat språk om dagarna? Bidrar det till den lilla undermedvetna förskjutningen, “detta kan inte vara på riktigt?”

Jag vet inte. Jag vet bara att jag med säkerhet fattar vad mitt undermedvetna håller på med just nu. Och jag gillar det inte.

  • Postad 2017-03-09
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 1

Etiketter None

Blondinblekta drömmar


Vaknar med en bekant men alltigenom falsk känsla. Drömmer att jag blir och är kär i Jason Segel (vem är inte det? Sanndröm!). Han är i Stockholm, det är kallt och vintrigt. Jag blir mer och mer förtjust i samma takt som han drar sig mer och mer bakåt. Jag känner det och jag kan inte hjälpa det. Jag borde backa men går framåt. Och som två olika poler uppstår repulsion och vi flyter iväg.
Jag känner det, vet det, fortsätter ändå.

Vaknar upp med just den känslan. Av att känna det, veta det men fortsätta ändå.

Fattar inte varför jag drömmer så mycket om olycklig kärlek, om människor jag inte kan närma mig eller nå?
Inte sällan drömmer jag att jag är fast med någon jag önskar att jag inte var tillsammans med men känner mig hindrad och oförmögen att lämna. Vaknar med en känsla av instängdhet, ser honom på andra sidan i sängen och tänker “men gud vad skönt, bara en dröm ju”.

Han får ofta höra att han ser ut som Jason Segel förresten. Jag håller inte alls med, jag tycker ju att han ser ut som Mark Ruffalo. Men jag tror varken det ena eller det andra har något med min dröm att göra.

  • Postad 2017-03-09
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen