Jazzhands

Dagar i solen


Då och då kommer perioder i en frilansares liv då man blir synlig. Ibland har man ett gäng uppdrag, man knegar på, skickar in sina grejer och tänker inte så mycket mer på saken.
Sedan kommer de i tryck. Efter flera år i branschen är man oftast oberörd, man har gått vidare, jobbar på en ny grej. Det där är gammalt och avslutat.

Men det finns undantag. Stories man jobbat på ett bra tag, stories som är ens egna eller stories som berört än och man vill ge dem ett bra liv, ett hem.

Nu är nya Icon ute och jag har skrivit coverstoryn. Den handlar dels om Lisa Nishimura, en cool och oerhört inspirerande person. Den handlar också om Netflix och dokumentärens ändrade status och liv. Allt det i en svinlång artikel med fantastiska foton från Netflix-kontoret i LA.

Då påminns jag om den där lyckliga, kittlande känslan som man bara får de första gångerna man ser sitt namn i tryck i en tidning. Jag kan sakna den känslan. Jag tror den är besläktad med en känsla av att man får en bekräftelse på att man faktiskt finns, inte bara tror det.

Minns en dikt jag läste på litteraturen som hette Dover Beach och var superdeppig (“Begin, and cease, and then again begin, With tremulous cadence slow, and bring The eternal note of sadness in”) om livets förgänglighet men att vissa saker överlever alla andra – som Dovers vita klippor – och jag tänkte att det var ju ett sorgligt skäl att skriva en dikt om ett par klippor, i en önskan om att eka i en evighet.

Ungefär en procent av den önskan finns hos varje journalist, hos vissa är den större. Och ungefär en promille av den känslan upplever man när man ser ett jobb man är nöjd med i tryck i tidningen.

  • Postad 2017-05-12
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen