Jazzhands

Forever Jung

Konstig dröm i natt om att jag var med en gammal pojkvän, typ min första. I drömmen visste han att jag ville lämna honom men att jag inte förmådde mig till att göra det. Precis som i verkliga livet, något som dessutom upprepat sig igen och igen.
I drömmen sa han “När du lämnar mig…” och i drömmen insåg jag att vad som hållit mig tillbaka, vad som fått mig att drabbas av panik och rädsla och jag alltid valt att stanna kvar fast jag vill gå. Jag insåg att detta beror på att jag utgår från mig själv, att den jag vill göra slut med kommer att potentiellt känna samma avgrundsdjupa sorg som jag själv.

Men så måste det inte alls vara.
Inte alla reagerar som jag gör.

Och när jag vaknade var jag vimmelkantig eftersom jag också förstår att jag agerat på samma sätt fast omvänt: inte alla vill bli omtyckta på samma sätt som jag vill bli omtyckt.
Inte alla blir tacksamma för samma saker som jag blir tacksam för.

Inget av detta kunde jag artikulera när jag vaknade och han frågade vad som stod på. Vad såg han hos mig? Jag vet inte. Han hämtade ett glas vatten, jag drack. Sedan kan jag ha slumrat till lite igen. Men jag vaknade med samma obekväma men samtidigt så lättade känsla. Som om jag kommit på något, gett det ett namn och sett det flyga.

Men detta gjorde mig också nedstämd. I många år har jag tänkt, om människor och situationer, “ja, men han förstår väl att jag handlade utifrån välvilja?”.

Det är ingen ursäkt för någonting inser jag nu.

  • Postad 2017-06-11
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen