Jazzhands

Lördagskontraster


Fikar hos en journalistvän i Hornstull, en annan gemensam journalistvän är också med. Vi äter macarons och croissantbullar från ett franskt café som värdinnan besökt enbart för detta ändamål – vår fika.
De pratar bostäder, de båda behöver större bostad. Barnen växer och hemmet börjar kännas trångt. Var ska man bo? Hur ska man bo?

Det är relevanta frågor. Stockholms bostadsmarknad är absurd. I och med att livssituationer ändras så ändras också behovet av en bostad. Det finns inget raljerande här. Inte heller när jag säger att vi också pratade om hur de kan hitta skrivro på en tidningsredaktion, hur förlagsredaktörer resonerar och huruvida bokmässan är bra för egna varumärket. Jag hade inte mycket att komma med, jag jobbar inte på redaktion.

Jag får en fin gammal koffert från vår värdinna. Jag bär på den till tunnelbanan, de känns som om jag bär rekvisita eller en väl utstuderad accessoar. Känner någon procent genans. Min jeansklänning för 3000 kronor som jag fick av en tjej i LA som “råkat köpa två likadana” (!). En vacker gammal koffert. Hörlurar, iPhone. Det ser lite för matchat ut för att jag ska kunna hävda att kofferten bara är en slump.
På stationen springer jag på två gamla klasskamrater från högstadiet. Jag blir oerhört glad över att se dem, Rikard och Johan. Att de fortfarande är vänner, att de ser så glada ut och att de har familj och mår bra. Jag frågar vad de gör på söder, de säger att de ska “göra stan” eftersom de är gräsänklingar just ikväll. De frågar vart de ska gå, de är så sällan här. Men de tänkte väl äta något och sen gå på någon bar. Har jag förslag?
Rikard har lyckats byta lägenheten i Högdalen till en större i Solberga nu och Johan säger att han sett att jag skriver böcker. Rikard säger att han kanske ska försöka läsa Åsneprinsen. “I så fall blir det den tredje boken jag läser i mitt liv.” Jag säger att det skulle smickra mig något oerhört.

Jag gillade alltid Rikard och Johan. De var som ler och långhalm. Rikard var den fåordige. Han var inte direkt blyg men mer den tysta typen. Hans pappa kom hit som arbetsinvandrare från Italien, jag avundades honom alltid kopplingen dit. Italien var länge mitt drömland.
Johan var mindre, ett evigt pojkutseende som han har kvar än idag. Rödhårig med bruna ögon. Pratsam och alltid fantastiskt rolig. De satt bakom mig under hela sista skolåret, nian. Vi pratade jämt. Därför blev jag så glad att se dem, att de håller ihop, att de ler och ser glada ut. Att de var glada att se mig.

De frågade om jag håller kontakten med någon. Jag sa Julia, fast hon bor i Spanien. Jag är gudmor till hennes son. De sa häftigt, fan vad kul. Hur länge har hon bott där?
Jag sa att jag träffar Jennie och Stina. De sa Stina också? Ah, kul. Fan vad kul.
Jag frågar om de inte har kontakt med Thomas. De sa njä, vi drog ju åt olika håll. Thomas drog ju åt hiphopen, säger de och skrattar. Och det är sant, Thomas var på väg någon annanstans hela tiden. Idag dj:ar han och producerar. Jag tror han gav ut en ny skiva rätt så nyligen annars var hans storhetstid på 2000-talet. Skivor, turnéer och en amerikansk producent som tydligen var en big shot. Jag springer på honom ibland, han bor också på söder.
De frågar var jag bor, bor inte jag i Amerika? Jag säger Södermalm och de garvar och ler med hela ansiktet som om jag sagt något superkul. Jag vet varför det är superkul att jag bor på Södermalm, jag är med på det skämtet. 100%

Det slutar med att vi ska följa varandra på Instagram, att Johan ska kolla upp Åsneprinsen och att de konstaterar att jag “ser likadan ut.”
Mitt hjärta går i tusen bitar när de säger “Kul att någon av oss lyckades i alla fall.”

  • Postad 2017-08-13
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 2

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen