Jazzhands

Sjukhus


Hälsar på en vän på sjukhus. Han är kliniskt deprimerad, jag känner med honom. Jag vet hur det känns att vara på en sådan avdelning, att bara vilja att tiden ska gå. Man vill snabbspola flera månader framåt och möta sig själv som fungerande, smärtfri och normal så där som man en gång var innan den där jävla ångesten, trycket över bröstet och den ständiga gråten och dimman tog över.
Jag känner med honom. Men vet också att det finns väldigt lite jag kan säga som spelar någon roll för honom, som är av betydelse. Man vill bara att tiden ska gå.

Sedan besöker jag ett annat sjukhus i ett annat ärende. Jag har fått kallelse till ett återbesök efter mitt livs första mammografi. Man vill ta kompletterande bilder, göra en undersökning.
Egentligen är jag inte orolig, jag vet att just förstagångsbesökare kan bli kallade igen. Man har inga referensbilder sedan tidigare, ser man någonting, vad det än är, så kollar man igen.
Men ändå.

Jag får fotas igen sedan vänta. Sedan träffa en läkare som smörjer bröst och armhåla med en gel och kör ultraljud. Trots att jag aldrig gjort just det förut känns det bekant. Att tyst och tålmodigt låta sig undersökas och sedan vänta på ett avgörande. Är jag sjuk eller frisk.

Det visar sig att jag är frisk. Inga tecken de behöver undersöka vidare i alla fall. Jag var aldrig orolig men när jag går därifrån känner jag mig lättad. Men jag är sällan långt bort från en sådan påminnelse. Har man varit sjuk är det ofta man påminner sig själv om glädjen i att vara frisk.

  • Postad 2017-08-18
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 3

Etiketter None

Män

Lyssnar pÃ¥ musik i hörlurar. En man kommer fram, tar ur sin ena hörlur och säger “Du, det här är mycket bättre än det du lyssnar pÃ¥.”

SÃ¥ mycket maleness som ryms i denna handling.

  • Postad 2017-08-18
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 2

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen