Jazzhands

Alert

Världens kortaste inlägg: har bränt fingrarna och kan bara skriva med ena ringfingret. Återkommer.

  • Postad 2017-09-30
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Fact fiction


Skillnaden mellan att skriva en skönlitterär roman och en faktabok är att man blir mer nervös. Det finns mer att attackera mig för. Om någon inte gillar en kille som kan härma en åsna som jag hittat på så är det en sak. Att säga att jag har fel, resonerar fel, drar fel slutsatser, inte ska uttala mig, inte har all fakta är en annan.
Lyckligtvis har ingen sagt så. Än. Men jag väntar bara på det.

Beskrev detta igår för en skrivande vän som håller på med sin första roman. Om hur den skönlitterära skrivprocessen är personlig, handlar om att fantisera, leva sig in, leva med och så vidare. Att skriva en faktabok är att lajva forskare och att aktivera de slumrande hjärncellerna som måste drillas i att agera analytiskt.

Nu är det så den tiden i processen där man ska intervjuas och berätta om verket. Det är en lika delar spännande och rolig tid som det är en utmattande tid. Det viktigaste för mig under den här tiden är att jag själv får formulera vad boken handlar om. Åsneprinsen handlar förvisso om en kille som kan härma en åsna men den handlar också om vad som händer när man inte vågar fatta beslut. När man ser beslutsfattande som att välja bort någonting, istället för att välja någonting.

Så vad handlar MVKFM om? Ja, precis. Det är det som ska formuleras nu, av mig och för mig. Det som får stå som en försvarande sköld när kritiken kommer. Vilket den gör, såklart.

Men fram tills dess: intervjuer. En om dagen denna vecka och lite spiller över i nästa. Sedan är den perioden över och man går in i nästa: tomheten.

  • Postad 2017-09-29
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

The way you hate me is better than loving


London är som Paris för mig i det att ibland är det kallt, stängt och smutsigt. Andra gånger som att stiga in i ett vykort: varmt, vackert och en enda lång dans.
Det här Londonbesöket var av den senare sorten: en enda lång promenad längs vackra längor av hus där Mary Poppins och Paddington bor, där man äter toast med marmelad och kyrkklockorna ringer i en melodi.
Däremot glömde jag att ta med laddaren till datorn vilket gjorde min datortid begränsad. Kanske lika bra…även om det innebär att jag fÃ¥r jobba dubbelt sÃ¥ mycket i helgen med artiklar som ska skrivas klart. NÃ¥väl, nÃ¥väl. Kanske hade jag ändÃ¥ inte hunnit skriva sÃ¥ mycket som jag hade hoppats eller planerat även om datorn varit fulladdad hela tiden. Jag kryssade mellan intervjuer, jobbmöten (ja, faktiskt) och lÃ¥nga, ensamma promenader där jag knäppte rockknapparna och lekte infödd Londonbo. Hur skulle det vara att växa upp i denna stad?
Jag sÃ¥g mÃ¥nga hemlösa, en annan slags hemlöshet än här även om all hemlöshet i grunden är densamma. En mer smutsig, drogad hemlöshet med ögon som tappat hopp och munnar som tappat tänder. Var gick det fel? Vad hände? Alla dessa blickar som en gÃ¥ng i tiden var unga, som satt pÃ¥ ett barn. Jag vet att det är banalt att tänka sÃ¥ men jag kommer inte ifrÃ¥n det. När händer det, när kommer steget som gÃ¥r utför stupet? Jag sÃ¥g tvÃ¥ damer, grÃ¥hÃ¥riga och i sextioÃ¥rsÃ¥ldern. Nästan mammas Ã¥lder. De satt tätt tillsammans i varsin sovsäck vid ett brofäste. De sÃ¥g ut att ha känt varandra länge, varför kan jag inte säga. Jag kom pÃ¥ mig själv med att tänka att det var bra att de höll ihop och att jag hoppades att de var trygga, i den mÃ¥n man ens kan vara trygg i en sÃ¥dan situation. Jag kom pÃ¥ mig själv med att tänka att jag fattar högerrösterna, de som resonerar som sÃ¥ att “vi kan inte ens ta hand om vÃ¥ra egna hur ska vi dÃ¥ kunna…och sÃ¥ vidare.”
Jag kände mig dum när jag passerade dem med shoppingpåsar i handen.
Livet, livet. Herregud livet.
Jag kom hem igÃ¥r, Ã¥kte direkt till Tv4 och spelade in en intervju som ska sändas i veckan. Jag vet inte när. Jag Ã¥kte hem, sov och gick upp tidigt för att äta frukost med en vän. Den här känslan av tid som stÃ¥r pÃ¥ paus. Middag med A som beskrev en vän till honom som “rar”. Han sa “Det är inte mÃ¥nga jag kan kalla rara, helt och fullt men hon är en av dem. Hon är rar.”
Jag frågade om jag är rar och han funderade, sa ja och sedan nej. Ja, i betydelsen att du är snäll och vill folk väl men samtidigt nej, du är hårdare.

  • Postad 2017-09-22
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Olika ljud

Jag läser in ljudboksversionen till nya boken. Man sitter i en liten studio som snabbt blir kvav eftersom den är tät. Där sitter man och svettas, koncentrerar sig på varenda stavelse och ord. Man får inte staka sig eller sluddra, då avbryter teknikern och man får börja om igen.
Jag gillar i och för sig utmaningen men efter ett tretimmarspass är man rätt så mör.

Nu har jag läst in under två sådana pass, det sista är i morgon. Jag går därifrån med lätt huvudvärk och en trötthet som sätter sig i både huvudet och bakom ögonen. Jag gissar att det är en kombination av den kvava luften inne i den lilla studion och den kraftiga fokusen.

Jag ogillar att jag låter Dramaten-muppig när jag läser, en slags märklig onaturlig intonation. Men dels är det svårt att låta naturlig när man ska artikulera alla ord, man låter som om man är med i en film från 30-talet. Dels är det också lite så man läser ljudbok, det ska vara en sån där behaglig radioröst som man kan köra bil till eller somna till på tåget.

Men ändå. Idag är jag helt slö efter mitt pass. Men så sprang jag på möten och skrev artiklar innan jag hoppade in i studion också. Det får väl räknas det med.

  • Postad 2017-09-15
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Vart var jag nu igen…

En journalist som intervjuat mig inför dickpicsboken säger att det blev bråk på redaktionen. Någon manlig kollega i staben hade tagit åt sig och vägrat publicera intervjun i vilken jag säger ungefär som så att ja, det finns kvinnor som tycker att det är obehagligt att få bilder av erigerade kön från hyfsat obekanta män. Inte första gången, vänner har också blivit arga och upprörda. Tyckt att det är smörja, att jag gör höna av en fjäder etc. Det är väl bara att deleta? Och förresten är det knappast så vanligt, jag har till exempel aldrig fått någon bild.

Men här är det roliga: ingen av dem har läst boken. Nej, inte manliga redaktionskollegan heller. Inte vännerna. Boken finns ännu inte, den trycks i detta nu.

Ja, alltsÃ¥, jag hoppas att jag hinner bli immun tills den kommer ut. Mot förhastade Ã¥sikter, mot “men är det inte sÃ¥ att…” utan att ha läst den och sÃ¥ vidare. Men tvivlar när jag fÃ¥r ett mail frÃ¥n en gammal klasskompis jag knappt har kontakt med som skriver att hen sett vad jag skriver pÃ¥ och meddelar att det är trÃ¥kigt att jag blivit “batikvänster” och “manshatare” och att hen tar bort mig som vän pÃ¥ FB nu.

Igen: Hen har inte läst boken. Det har i stort sett ingen, förutom jag och min redaktör.

  • Postad 2017-09-13
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 5

Etiketter None

Ett eko från det undermedvetna

Drömde ytterligare en variant pÃ¥ pappadrömmen som jag drömt regelbundet i tio Ã¥rs tid nu, sedan han dog. Den som alltid handlar om att han ska iväg pÃ¥ nÃ¥got helt omöjligt uppdrag som alla, inklusive han själv, vet kommer att sluta dÃ¥ligt. Som att dyka ned till “havets botten” utan dykarutrustning eller nÃ¥got annat idiotiskt. Jag gör allt för att förhindra det men det slutar alltid med det oundvikliga.
Drömde en ny variant denna gÃ¥ng, sÃ¥ jobbigt verklig att känslan sitter i fortfarande: han “var tvungen” att Ã¥ka i en bil av typen van genom ett krigsdrabbat omrÃ¥de och “skjuta alla fiender.” Alla, inklusive han själv, visste att ingen skulle komma levande ifrÃ¥n nÃ¥got sÃ¥dant uppdrag. ÄndÃ¥ var han tvungen att Ã¥ka.
I drömmen ringde jag advokater och frÃ¥gade om han kunde häva detta jobbkontrakt, detta löfte. Jag gjorde allt för att försöka förhala eller hitta alternativ. Jag sa “men om du vägrar…dÃ¥ blir det fängelse, men det är väl bättre än att du blir skjuten?”. Men förgäves. Jag sÃ¥g honom Ã¥ka iväg och visste att han inte skulle komma tillbaka nÃ¥gonsin.

Känslan, som sagt, sitter i fortfarande.

  • Postad 2017-09-11
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Han är här


Han är här men Ã¥ker snart, närmare bestämt pÃ¥ tisdag. Jag drömmer om en tv-serie som jag borde skriva och vaknar med en “shit, jag har det!”-känsla. Jag ska skriva om nÃ¥gra i New York som man anlitar när man behöver sätta dit brÃ¥kiga spöken. Jag kommer att bli rik! Men vänta nu…den finns ju redan.

Jaja. Han är här och tiden går så fort. Den rinner iväg från det att vi ses på Arlanda (han är trött men glad) tills att vi tittar på klockan och ser att en vecka har gått och han åker på tisdag förmiddag.

På samma gång som jag redan nu känner saknaden jag kommer att känna sedan känner jag också hur jag kommer att sakna Sverige när jag åker över i vinter. En komplex känsla, sinnet lever på två ställen.

Jag tänker på pappa mycket, jag vet inte riktigt varför men kanske har det med den rubbade tryggheten att göra. Han är här men snart reser han iväg. Det är något i det som känns som pappa.
Och med de tankarna kommer tankarna jag hade tidigare på en bok. Inte om pappa per se men med hans situation: Han kunde åka i stort sett var som helst i världen bara inte till sitt hemland.

Det finns någonting där som inte lämnar mig och jag kommer fortsätta att undersöka det.

  • Postad 2017-09-10
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Före och efter


Det är en speciell känsla när man är klar med en bok. Den gick i tryck i onsdags så nu finns ingenting mer att sitta och skruva till, putsa på. Nu är produkten färdig och har åkt iväg till industribandet.
Men tomheten och det där “jaha, var det inte mer/vad ska man göra nu dÃ¥” är inte här än. Först ska ju boken komma ut, man ska prata om den med bÃ¥de tidningar och potentiella läsare och sedan ska den läsas av nÃ¥gon och sedan försvinner den. Det är först dÃ¥ den där “jaha”-känslan kommer.

Jag provar kläder, hatar att jag behöver be om en större storlek numera. Jag identifierar mig med stl 38. Jag avskyr att jag är stl. 40 nu.
TvÃ¥ rara expediter hämtar champagneglas med vatten och kommer smygande med skjortor som “skulle passa mig perfekt” och som jag bara kan prova om jag vill, bara testa och se. Jag kom in för att handla en kavaj (inte superlätt när man är bystig, man fÃ¥r lätt formen av antingen köttbulle eller lÃ¥da) och gick ut ifrÃ¥n affären med kavaj, blus och tröja motsvarande en mÃ¥nadshyra i kostnad.

Jag har skrivit en bok, tänkte jag. Då får man.
Jag har förresten skrivit tre böcker.

Kom hem, träffade A över en middag och hade kavajen på mig. Han sa att jag borde testa en mindre storlek och sedan sa han att jo den var väl snygg men på ett lite 80-talssätt. Så nu ligger den i en kasse tillsammans med kvitto och lappar och ska lämnas tillbaka. Lika bra, det är ändå vulgärt att handla kläder för så mycket pengar.

Jag har skrivit en bok. Jag kan inte leva som om jag skrivit ett verk, en bestseller för det har jag inte.

  • Postad 2017-09-02
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 2

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen