Jazzhands

The way you hate me is better than loving


London är som Paris för mig i det att ibland är det kallt, stängt och smutsigt. Andra gånger som att stiga in i ett vykort: varmt, vackert och en enda lång dans.
Det här Londonbesöket var av den senare sorten: en enda lång promenad längs vackra längor av hus där Mary Poppins och Paddington bor, där man äter toast med marmelad och kyrkklockorna ringer i en melodi.
Däremot glömde jag att ta med laddaren till datorn vilket gjorde min datortid begränsad. Kanske lika bra…även om det innebär att jag får jobba dubbelt så mycket i helgen med artiklar som ska skrivas klart. Nåväl, nåväl. Kanske hade jag ändå inte hunnit skriva så mycket som jag hade hoppats eller planerat även om datorn varit fulladdad hela tiden. Jag kryssade mellan intervjuer, jobbmöten (ja, faktiskt) och långa, ensamma promenader där jag knäppte rockknapparna och lekte infödd Londonbo. Hur skulle det vara att växa upp i denna stad?
Jag såg många hemlösa, en annan slags hemlöshet än här även om all hemlöshet i grunden är densamma. En mer smutsig, drogad hemlöshet med ögon som tappat hopp och munnar som tappat tänder. Var gick det fel? Vad hände? Alla dessa blickar som en gång i tiden var unga, som satt på ett barn. Jag vet att det är banalt att tänka så men jag kommer inte ifrån det. När händer det, när kommer steget som går utför stupet? Jag såg två damer, gråhåriga och i sextioårsåldern. Nästan mammas ålder. De satt tätt tillsammans i varsin sovsäck vid ett brofäste. De såg ut att ha känt varandra länge, varför kan jag inte säga. Jag kom på mig själv med att tänka att det var bra att de höll ihop och att jag hoppades att de var trygga, i den mån man ens kan vara trygg i en sådan situation. Jag kom på mig själv med att tänka att jag fattar högerrösterna, de som resonerar som så att “vi kan inte ens ta hand om våra egna hur ska vi då kunna…och så vidare.”
Jag kände mig dum när jag passerade dem med shoppingpåsar i handen.
Livet, livet. Herregud livet.
Jag kom hem igår, åkte direkt till Tv4 och spelade in en intervju som ska sändas i veckan. Jag vet inte när. Jag åkte hem, sov och gick upp tidigt för att äta frukost med en vän. Den här känslan av tid som står på paus. Middag med A som beskrev en vän till honom som “rar”. Han sa “Det är inte många jag kan kalla rara, helt och fullt men hon är en av dem. Hon är rar.”
Jag frågade om jag är rar och han funderade, sa ja och sedan nej. Ja, i betydelsen att du är snäll och vill folk väl men samtidigt nej, du är hårdare.

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen