Jazzhands

Mat- och sovklocka

Man är inte 30 längre. Man är inte ens 39. Man spelar in podd klockan nio på morgonen (man tar bussen istället för tunnelbanan eftersom man a) tror att man kommer snabbare fram då b) vill minimera chansen att springa på en massa folk man eventuellt kan träffa på väg till sina jobb), springer lite ärenden, kommer hem och ska kolla nya säsongen av Riverdale och däckar på soffan.

Klockan är inte ens 15 slagen.

A kommer hem från en weekendresa till Berlin och har handlat en sån där sida ur en gammal uppslagsbok till mig. Jag har några inramade på väggen. En gammal detaljerad illustration över livet på havets botten, med koraller och maneter, och en med kameleonter. Och två med exotiska fåglar.

Jag lämnar in den på inramning. Jag blir glad av att ha saker omkring mig som påminner mig om kärlek och vänskap. Någon har tänkt på mig. Det är ju den enda som betyder något och det enda man kan påminna sig om när a) man är latent stressad över saker som ska göras, förberedelser som ska planeras inför stundande resa b) man hamnar i bråk med människor.

Och det är allt jag har ork att säga för tillfället.

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen