Jazzhands

Lunch, middag och allt det andra


Bland det bästa som finns är luncher med härligt sällskap. Middagar är också bra, men kan lättare glida över i dekadens och en skuldbetungad mättnad. Luncher är alltid befogade, lunch måste man äta.

Äter middag med två gamla kollegor från Aftonbladet. Ja, jag jobbade där en gång i livet. Eller om det var i ett annat liv, jag minns knappt. Det var roligt, chefen var bra. Tills han ersattes av en annan chef som inte alls var bra. Som ringde mig när jag var hemma från akuten eftersom jag fått gallsten med akut värk. Ringde och sa “När får jag texten, jag ska ha den nu!”.
Han hade förresten en idé, att vi skulle hitta på “drömrubriken” och sedan göra allt vi kunde för att hitta något som kunde fylla den. Jag slutade förstås. Sånt där trams har jag nolltolerans på. Plus att frilansandet lockade så mycket mer än matlåda, mellanchefer och sisyfosarbetet att alltid producera fram ny text varje dag, varje dag, varje dag.

Idag åt jag frukost med en annan journalist. Ja, jag inser att en majoritet av mina vänner är journalister. Undrar om det är vissa yrkesgrupper där man bara umgås inom kåren? Har alltid tänkt mig att lärare och läkare är en sådan yrkesgrupp. Läkare gifter sig med andra läkare och lärare i större utsträckning än andra grupper med andra lärare. Men detsamma gäller nog journalister också. Alltså mer än, säg, farmaceuter eller piloter. Å andra sidan är det mest kvinnor som är farmaceuter och mest män som är piloter. Jaja, hur som helst…frukosten ja. Chiapudding och skvaller. Alla känner ju alla. Men är det bara inom media som det ska uppdagas om trakasserier?

Lunch med två andra journalister. Eller, en av dem har gått vidare till bokbranschen men i alla fall. Före detta journalist då, som tröttnat på en sjunkande skuta osv. Och det är ju så skönt att luncha med folk som man kan prata med om saker som jag vet låter främmande för, säg, min mamma: artikelpitchar, skillnaden i arvoden mellan tidningar och hur man ska gå vidare med en bokidé där konflikten i storyn behöver förtydligas? Sånt.

Tacksam men också konstigt mentalt trött bär jag ned den stora resväskan från vinden. Jag ser att dörren till den andra vindskorridoren är stängd den här gången. Två gånger när jag kommit upp har lampan varit på trots att det är en sån där som stänger av sig själv efter tio minuter. Jag är livrädd för vinden nu, räddare sedan jag en morgon förra vintern öppnade dörren till soprummet och hittade en man på golvet. Sedan dess är jag rädd för vind och soprum. Och idag hittade jag ytterligare en förvirrande och kanske skrämmande pga konstig grej: en oöppnad kondom av utländsk tillverkare i trappan upp till vinden.

Ja, det är dags att dra nu.

  • Postad 2017-10-26
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 2

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen