Jazzhands

Många mil


Jag har en bekant vars man bor i en annan kontinent. En flygresa på åtta timmar. De har varit gifta i tolv år eller något sådant, de har alltid bott långt ifrån varandra.

Jag har aldrig tänkt att långdistans är något för mig. Hur skulle det kunna vara det? När jag hade en kille i Belfast grät jag hela dagarna när jag inte var där. Jag trodde att om jag inte var där försvann jag från hans liv. I efterhand hade det varit bättre om det faktiskt blev så, men just då (jag var ung) tänkte jag stoiskt och romantiskt att ingenting var viktigare än relationslyckan, att den som inte investerar allt kan lika gärna inte investera någonting. Man ska kämpa, man ska blotta och ge allt.

Idag vet jag bättre.

Min fungerande långdistansrelation lever med ett enormt, närvarande avstånd. Inte bara pratar vi olika språk och lever olika liv. Vi bor också väldigt långt ifrån varandra.
Varför det funkat i två år beror på honom och det beror på mig.

Jag har länge vetat att jag jobbar bäst själv, inte i team eller på en arbetsplats. Jag umgås helst med en person i taget, kanske två. Men helst inte fler för då blir jag stressad.
Han är ganska liknande. Han jobbar iofs på en arbetsplats men när han kommer hem är han nöjd med ensamheten eller mig. Detta är en bra förutsättning för oss. Vi kan respektera den goda ensamheten (till skillnad från den inte alls särskilt goda, den inte alls valda).

När vi inte är i samma stad, eller ens samma land, så tar vi vara på tiden. Jag ser det inte som en stor tomhet, en öken av tid, innan vi ses igen utan en schemalagd lucka som är till för mig att göra saker som jag helst gör på egen hand: träffar vänner, har möten med redaktörer, målar om köket, städar vinden. Allt vad man nu gör för att organisera sitt liv till tillfredsställelse.

När vi skiljs bestämmer vi när vi ska ses igen, vi köper flygbiljetter innan någon av oss reser så att vi har ett specifikt datum att förhålla oss till. Detta är vitalt.

Men det mest vitala är att se förhållandet som en bonus. Jag klarar mig på egen hand, jag har ett helt eget liv. Jag har ett bra liv, en bra karriär. Jag har underbara vänner. Hans närvaro i mitt liv är en enorm bonus, en jag är tacksam för. Men den är inte det enda i mitt liv, inte det som håller livet uppe. En enorm, guldkantad bonus.

Vi är båda medvetna om situationen. Han skulle aldrig be mig flytta, han vet precis hur mitt liv ser ut och varför en flytt inte är aktuell. Han skulle inte vilja bli Skälet till att jag flyttar. Det Stora Skälet. Som killen i Belfast blev och inte klarade.
Jag skulle aldrig be honom flytta till Sverige där han varken har familj, vänner eller band. Kan ju inte ens språket.
Däremot är det – ännu en gång – en bonus att tänka att jag har två hem. Båda givande, båda kreativa.

Just kontinuiteten är viktig. Jag har grejor på båda ställena, vi har alltid en flygbiljett bokad i förväg. Detta betyder trygghet, löfte, kontinuitet och ömsesidigt hopp. Det handlar inte nödvändigtvis om 100% hårt jobb, 100% investering och allt det där jag var helt säker på när jag packade väskan och reste till Belfast. Det handlar bara om attityd. En gemensam sådan.

  • Postad 2017-11-04
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 4

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen