Jazzhands

Den stora pengaförvirringen (om MVKFM och konstig kritik)

Nyligen blev jag intervjuad för en artikel i finska Hufvudstadsbladet. Det var en bra artikel, tidningen puffade för den på sin Facebook-sida. I vanlig ordning hamnade jag på kommentarerna under inlägget och i vanlig ordning fanns där personer som kommenterade utifrån den felaktiga tolkningen att det är en helt känslobaserad bok om hur dåliga män är.
Dessa besvärar mig inte så mycket eftersom det är uppenbart att de varken läst bok eller artikel.

Något som däremot förbryllar är hur ofta jag ser kommentarer, i förhållande till mig och bok, som går ut på att jag skrivit den bara för att tjäna pengar. Det kan stå “Man kan visst tjäna pengar på allt” (Facebook-kommentar), det kan stå “Nu sitter hon i tv och tjänar pengar på att prata om dickpics” (trådkommentar på Nöjesguiden). Ja, ni fattar. Variationerna är inte jättemånga. Kommentarerna däremot, är ett par stycken. I alla fall som jag har sett.

För det första undrar jag varför det skulle vara fel att få betalt för en bok man skrivit, ett arbete man lagt ned? En bok skriver man inte i en handvändning direkt och det är inte superlätt att få den utgiven i regel, vinstmarginalerna är supersmå.
Varför är detta en kritik? Varför skulle ersättning i sig sänka boken, göra den mindre relevant eller trovärdig eller bra?
Det fattar inte jag.

Om man nu vill veta så kan jag ju tala om att jag snarare gått ekonomiskt back på att skriva MVKFM. I regel får man mellan 20-40 000 kronor för en bok, det är det normala. Då kan man ju ha i åtanke att en bok tar minst ett år att skriva, och då jobbar man ganska snabbt. I mitt fall började jag skissa på boken sommaren 2014. Jag skrev i några månader innan jag visade upp saker för förlag. Tre tackade nej för övrigt, innan Mondial tackade ja ett år senare, alltså sommaren 2015. Så det var inte direkt smooth sailing, en guldkantad skrivtillvaro eller garanterad pengautdelning.

Sedan jobbade jag rätt intensivt. Utan ersättning alltså. Jag tog väl tre månader på mig att bara plöja böcker och forskningspapper och sånt. Ja, de betalade jag själv. Förlaget köpte två böcker åt mig som jag behövde som research men resterande köpte jag. Jag har kanske tio böcker hemma i bokhyllan som alla handlar om sexualitet. Några köpte jag som e-bok och några lånade jag.

Sedan jobbade jag i stort sett uteslutande med att skriva på mer eller mindre heltid i tre månader.

Intervjuer får man inte pengar för, i så fall är det etiskt tveksamt. Jag har inte fått en krona för den tiden jag lagt ned på att intervjuas, gästa underbara poddar och skriva gästinlägg och texter kring boken. Det har jag gjort för att jag velat, för att jag blivit tillfrågad och för att det förhoppningsvis är ett sätt att nå ut kring boken. Helt normalt, inga konstigheter. Men en hel del tid går ju åt, vilket betyder minus i kassan eftersom man inte kan jobba lika mycket.

Jag spelade in boken som ljudbok gratis, utan ersättning, och jag bjöd in gäster till efterföljande samtal kring alla kapitel för att visa på seriositet. Tanken var att man kan lyssna på ett kapitel som består av min research, mina slutsatser. Men för att också ge lite vetenskaplig tyngd till det, ett annat perspektiv kanske eller helt enkelt en diskussion kring slutledningarna bjöd jag in mer eller mindre sakkunniga. Också gratis.

Jag vet inte varför jag behöver rättfärdiga detta. Det behöver jag säkert inte, det är helt självpåtaget. Men det är en svag kritik, dessutom felaktig, att jag skulle vada i pengar för att jag kom på att skriva en bok om dickpics som inte direkt blivit nya Fifty Shades eller Millenium-serien om man säger så. Kom gärna med någonting annat. För det stämmer helt enkelt inte.

  • Postad 2018-01-18
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Hemmet

1. Blekte tänderna. When in Hollywood…gör som Hollywoodfolket gör och beställ en tandblekning hemma. Eller, i mitt fall, på hotellrummet.
Fick så ofantligt ont i tänderna efteråt att jag kved, kunde inte göra någonting alls. Tandköttet lider det med. Kan inte äta, kan inte göra någonting. Jag genomgick ju flera tandoperationer härom året, kanske är tandhalsarna superkänsliga nu? Jag var i alla fall helt däckad, gjorde ofantligt ont. Jag kved, åt ingenting på hela dagen. Drack lite vatten ur ett sugrör. En smärta på 6 eller 7 på skala 1-10.

2. Alla tåg längs kusten ställdes in pga “mudslides” efter regnet. Runt 20 personer har dött till följd av dessa mudslides, det är en naturkatastrof. Jag åkte till tågstationen, väntade, väntade och väntade. Såg tågtiden uppdaters på en skylt utan mer information om vad som kunde väntas. Slutligen berättade en konduktör jag råkade haffa på stationen att alla tåg norröver, längs kusten, är inställda. Vid det laget gjorde mina tänder så obegripligt ont att jag tog in på första bästa (hyfsat dyra) hotell downtown. Ett vackert hotell, ett underbart hotellrum. Upplevde dubbelt lidande i att jag inte kunde njuta av min sista egna dag i LA och detta vackra rum med underbar utsikt av DTLA och skyline utan istället låg och kved och grät på sängen. Jävla fåfänga, aldrig mer. Dessutom är tänderna samma färg som innan. Jag ser i alla fall ingen skillnad. Förutom att tandköttet är sönderfrätt.

4. Tar mig ut på kvällen, till närmaste drugstore. Köper två olika sorters smärtstillande som jag tar direkt ute på gatan, sväljer med vatten. Köper en tandkräm för ilande tänder och stryker på tänderna också direkt på gatan. Börjar dregla och spotta som tokig. Tur att man är downtown, inte lika strikt där.

5. Nytt försök morgonen därpå. Ringer Amtrak som säger att endast ett tåg till kusten kommer att gå på hela dagen så bäst att ta sig till Amtrak nu genast! Ingen tid att förlora! Ska vi hålla en biljett åt dig?
Ja, säger jag och hämtar plånboken.

6. Rusar till stationen, eller i alla fall till tunnelbanan för att åka tre stationer till centralstationen där tågen går. Hittar inte plånboken, den är borta. Tömmer handväska och weekendbag på marken men den är borta. Minns att jag betalade tågbiljetten med plånboken när jag pratade i telefon i sängen… Gråtfärdig rusar jag tillbaka till hotellet. Eftersom jag redan checkat ut får någon security-person komma med mig upp. Jag hittar plånboken i sängen. Tar en bil till centralstationen i rusningstrafik. Springer mot stationen…för att få reda på att tåget är försenat, en och en halvtimme.

7. Väntar på stationen. Undviker eller försöker artigt avsluta samtal från medresenärer. Tanden gör för ont, jag vill bara vara ifred. Kommer med på tåget. Resan som vanligtvis tar 5,5 timmar tar 7 timmar. Jag äter ingenting, tanden gör för ont och förresten får jag bara äta “vit mat” och det finns föga vit mat på tåget. Bara hamburgare och ostbågar.
8. På tåget, eller innan, verkar jag få något virus. Hostar, snorar och är allmänt lite ur led. Men jag kommer fram. Och nu sitter jag på favoritcaféet igen, redo att skriva vidare på något som man kan hoppas blir en bok.
  • Postad 2018-01-13
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Ett annat LA

Ibland har man sagt hej då. Man har sagt det som sägas skall, man har kramats och man stiger på tåget. Den andre står kvar på perrongen och vinkar.
Så kommer ett besked om att tåget är lite försenat. Då uppstår den där konstiga stämningen. Vi har redan sagt våra ord, vi har gjort oss beredda…

Okej, riktigt så dramatiskt är inte läget men jag trodde att jag skulle lämna LA idag men det går inte. Regnvädret har pajat ihop det för tågen, det går inga norrut längs kusten. Det finns inget tåg som kan ta mig tillbaka till kuststaden. Nej, ingen buss heller. Och flyg kan jag inte heller ta eftersom jag inte har passet med mig (jag ringde och frågade).

Troligtvis ligger tågvägen nere tills måndag. Mycket snopet. Jag har inga rena kläder, allt var liksom inställt på att jag skulle resa tillbaka idag.
Jag checkade ut från hotellet och stod och väntade på tågstationen i en timme innan jag fick tag på en konduktör som sa “Nej, nej. Inga tåg”.

Fick surfa upp ett hotell i närheten, tänkte att jaha jag håller mig väl i downtown nära tågstationen då. Och håller inte på och åker tvärs över stan igen. Får väl ta tåg i morgon då.
Innan jag ser att hotellen är ju såklart uppbokade (jag är väl knappast den enda som fått ändrade planer) och innan jag pratar med någon tågperson som säger att tågen kommer stå tills måndag eller så.

Status quo.

Dyrt hotell blev det. Fint är det. Önskar att jag kunde njuta av det mer.

  • Postad 2018-01-11
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Livet i en annan dimension

Jag minns en del av mina tidiga, första intryck av LA. Inte alla. Mycket har trillat bort, blivit bakgrund och ingenting man reagerar på nämnvärt.
Som när en väninna säger till en annan väninna att hon inte ska köpa en väska från Coach för att det är inget märke en fashionista respekterar. Vardag.

Som när Uber-chaffissen passar på att dra sitt CV, visa lite headshots och några stills ur filmer han varit med i. I den händelse jag som journalist vill skriva om just honom.

Som när två tjejer äter pizza ur en stor kartong på bussen.

Som när en väninna säger till mig att inte köpa skorna med rund tå som jag håller i eftersom alla modeprognoser pekar på spetsig tå. Vardag, som sagt.

Någonstans skulle jag vilja skriva om LA. Jag älskar Truman Capote och jag tycker mycket om hans reseskildringar. Han hade en tossig men också intressant idé om att skriva porträtt av städer. Han skrev litterära journalistporträtt av folk också (“A beautiful child” om Marilyn Monroe är synnerligen vackert). Men att porträttera en stad…jag vet inte om jag skulle kunna porträttera Stockholm, jag tror inte det. Men LA skulle jag kunna teckna. Jag är ju en person utifrån här, en besökare. En regelbunden, professionell observatör. Eller, som man sa på socialantropologin: En deltagande observatör.

Jag skulle skriva om ytterligheterna. Om hur det är dem som flätas ihop och bildar en stad som förvirrar, åtminstone vid första besöket. Om hur de olika kontrasterna bildar helheten, det är det som är själva grejen med LA. Och i detta blir ingenting längre konstigt. Det är just det.

  • Postad 2018-01-08
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Återbesök

När jag är i LA känner jag att jag har världens bästa liv. Att gå runt bland knasigheter och extra allt. Gator som aldrig tar slut, neonskyltar och allas vördnad för det gamla men kärlek till det nya. Allt nytt.
Jag har världens bästa liv.

Jag fikar med Lotta som flyttat hit för att Hollywood ringde och sa att de ville det. Efter vår frukostfika känner jag att hon har världens bästa liv.

Men att vara här lyfter alla sinnen, jag undrar om det inte är storheten jag gillar. Jag när en önskan om att försvinna, bli osynlig. Såg en kille jag känner men inte vill prata med på restaurangen där vi åt lunch. Jag såg honom gå in medan jag väntade på mitt sällskap. Kände “men ska jag inte ens kunna vara ifred här?” men den känslan gick ju över. Nu känner jag att jag har världens bästa liv igen. Klockan är över åtta, jag är på et mörkt café som också är en restaurang och en bar. Jag sitter i ett hörn och ingen känner mig men jag känner det som om jag känner alla.

  • Postad 2018-01-07
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Vänner och fiender

Det är oerhört trist att lyssna på folks drömmar, jag vet. Men jag tycker denna var anmärkningsvärd.

Bakgrunden är i två delar. Den lite längre är att jag hade en vän i LA som inte ville vara vän med mig längre. Helt okej för min del, man ska inte vara vän med någon som inte vill vara med en. Synd, såklart. Och trist. Men där finns inget att säga eller göra. Det är ju aldrig en förhandlingssituation när någon vill göra slut med en.
Jag har tänkt på henne ibland, jag är långt ifrån den enda hon kastat ut ur sitt liv. Hon använder ord som “negativitet”. “Jag behöver inte den sortens negativitet i mitt liv” kan hon säga när hon förklarar varför någon person nu blivit avklippt.

Hon är den mest negativa person jag känt.

Jag visste därför att saxen skulle nå mig någon dag. Sedan den gjorde det har jag känt en liten del lättnad. En aningens lättnad. Men också ledsamhet såklart, och lite genans och skam eftersom jag fick kicken som vän för att jag i hennes ögon hade betett mig dåligt och jag kan se vad hon menade.

Men, nu till sak, jag har tänkt att vid sådana tillfällen och precis som vid avslut i romantiska förhållanden är det svårt med en återförening. I det här fallet är det inte och kommer aldrig att bli aktuellt. Men jag tänker på en vän vars man lämnade henne för att sedan dyka upp utanför dörren med två biljetter till något exotiskt ställe som Tahiti eller Karibien och hon sa överlyckligt ja och tog honom tillbaka utan en sekunds tvekan.

Jag skulle inte kunna ta tillbaka min vän. Dels därför att vänskap inte kan vara en av och på-knapp. Dels därför att jag skulle rädas att förarga henne igen, behöva väga ord och tankar och allt annat jobbigt.

Det är den ena bakgrunden. Den andra är att jag ska till LA nästa vecka. Och den tredje är att jag och fotbollskillen hamnade i en jättekonstig konflikt. En superkonstig konflikt som är för fånig att ens förklara (jag stängde ned datorn “för snabbt” och detta sågs som att jag försökte dölja något och när jag sa att det var en konstig sak att anklaga mig för så blev det mer bråk) vilket resulterade i att han på sitt vanliga icke-produktiva och ganska omogna bråksätt gav mig den kalla axeln och slutade prata med mig för resten av kvällen. Jag gick och lade mig.

Nu till poängen:

I drömmen den natten drömde jag att jag åkte till LA och träffade min ex-vän. I drömmen mötte hon mig med öppna armar, sa att hon saknat mig och i drömmen tänkte jag “fast den går jag inte på…men jag väljer ändå förlåtelse och det nya för fridens skull, min egen och hennes” och i drömmen gjorde jag alltså det medvetna val som jag inte alls skulle gjort i vaket tillstånd.
Jag tänker att detta var en undermedveten mix av pågående konflikt med omogen fotbollskille och medveten tanke om stundande resa och val av vänner.

Ja, det var bara det. I drömmen, i mitt undermedvetna, är jag fredlig och förlåtande. I det vakna, medvetna tillståndet inte lika mycket.

  • Postad 2018-01-01
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen