Jazzhands

Sköna dagar

All denna skönhet, jag pallar inte. All grönska, dessa solnedgångar.

Jag snorklade längs det döda korallrevet som tappat färg och dött. Tack vare turismens påverkan, tack vare giftiga solskydd. Jag hälsade på exotiska fiskar, några helt otroliga. En blå, självlysande regnbågsfisk. Ett stim gul- och svartrandiga. Två sälar dök upp och skrämde mig så jag sprattlade – tills jag insåg att det nog var det sämsta jag kunde göra. De är ju enorma, herregud vilka kroppar. Jag stirrade på dem, de var kanske fem meter ifrån mig, och tänkte på samma gång “De är så vackra, så coola djur” och “Herregud, hoppas de inte stångar mig, eller biter mig”. Men de lajade mest med varandra, kivades och dansade.

Jag kände mig upplyft. Som om jag sett essensen av liv, jag som en del i det stora. Samtidigt beklämd. Jag som en del i det stora som en del av det som också förstör det stora. Korallen är död, så är det bara. Och det är turister – som jag – som bidragit. Det syns att de är döda, de är helt färglösa.

Man erbjuder turisterna helikopterturer. Dels är de miljöovänliga och dels stör de faunan, i synnerhet fåglarna. Nu åker vi inte någon sådan men andra turister gör det ju.

Å andra sidan: jag älskar att vara här. Och med honom, han ser så glad ut. Han har blivit röd om näsan trots att han är rätt mörk i hyn. Hans svarta hår efter en dag i saltvattnet ser vilt ut. Detta gör allting bra.

  • Postad 2018-02-13
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen