Jazzhands

Hemkomst

Det finns någonting hos mödrar som driver dem till att vilja hämta sina barn på Arlanda. Oavsett väder eller tid på dygnet. Det är rart.
Jag säger att det är helt lugnt för mig att ta tåg eller buss. Men mamma vill gärna. Så gärna. Tackar nej till jobb den dagen, har ju lovat att hämta dottern vid flygplatsen.
Som sagt, det är rart. Någonting inbyggt i modern, att vilja ta om hand. Man är ju rätt svag efter långa resor. Modern vet detta och vill vara där.

Men jag ser också att det är snö, inställda flyg och krockar. Det låter helt enkelt som en bättre idé med tåget. Eller möjligtvis bussen. Mamma säger att vi avvaktar, vi hörs innan jag flyger och stämmer av.

Även om jag inte är mamma själv kan jag till viss mån förstå känslan eller driften. Det handlar väl om att dels ta om hand men också försäkra sig? Om välmående och så vidare.

Jag städar och fejar och skrubbar hela lägenheten. Jag tror det är en tangerande drift. Jag vill lämna lägenheten i så gott skick som möjligt, för att han ska kunna leva så väl som möjligt när jag inte är här. Jag lagar lasagne (hans favoriträtt i hela världen) och ugnsbakad gnocchi (en ny rätt som blivit en ny favorit) och fryser in i portionsformar i frysen.
Jag fyller badrumsskåp med rengöringsgrejer och skåpet under diskhon med diskmedel och städsaker. Fast det har jag gjort under hela tiden jag är här. Det bor en prepper i mig, någon som ryser vid tanken på att stå handfallen och helt oförberedd.

Jag ber om quarters när jag köper te på caféet så att jag kan tvätta lakan och handdukar i morgon. Eller kanske idag. Men troligtvis i morgon.

Jag har slutat med den generande vanan att överösa med presenter (faktum är att jag ibland grämer mig och önskar att jag kunde ta tillbaka väl generösa gåvor till tidigare pojkar som bara besvärades) men jag kan inte sluta med detta: lämna huset i bättre skick än Innan Mig.
Att Underlätta vardagen. Att Lämna spår.
Jag antar att det är det jag gör? Men jag tänker inte så, jag tänker att han jobbar så mycket och jag vill göra det jag kan för att underlätta lite. För att det ska vara trevligare att komma hem även till ett tomt hem. För jag vet mycket väl att han kommer att sakna mig. Åh, att inte behöva tvivla på en sådan sak. Det är verkligen en känsla.

  • Postad 2018-02-26
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 3

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen