Jazzhands

Salta kakor

Lyssnar på Bruce Springsteen och bakar. Först en semifreddo som troligtvis blir lite rinnig. Attans. Den står i frysen nu.
Sedan choc chip med salt. Det metodiska gillar jag, precisionen och utmaningen i att få alla att se likadana ut. Lika runda, lika tjocka. När jag låg inlagd lade jag pussel. Jag har flera stycken i garderoben om andan skulle falla på eller om pussel skulle bli nödvändigt.

Svarar på ett mail från en snubbe som förklarar att unga tjejer också skickar nakenbilder till män. Detta är det absolut vanligaste mail jag får och det är givetvis bara män som mailar. Jag säger givetvis eftersom det är ganska givet – jag är såklart medveten om detta – att män reagerar eller tar åt sig av senaste boktiteln. I efterhand hade jag satt en annan titel, inget snack om den saken. I stunden kändes det som en rolig hyllning till Rebecca Solnit.
Jag svarar för övrigt alltid att det vore superintressant med en bok om unga kvinnor som skickar oombedda bilder av sitt kön och ingenting annat. Jag skulle läsa den.
Men min bok fokuserar på män som skickar oombedda dickpics.

Sedan återgår jag till att baka, dammsuga och tänka på allt jag måste bära upp till vinden. Allt jag inte borde äga.

Träffar mitt älskade gudbarn som ska börja i ettan och som frågar vad min bok handlar om. Hans morföräldrar undrar hur det var i Norge på min lilla bokturné.

Börjar ställa tillbaka mjöl, muscovadosocker och vaniljpulver i skåpen men ångrar mig och tänker att jag bakar havrekakor med vit choklad istället. Man kan mäta min sinnesro i antal kakor jag har i frysen. Ju fler kakor desto mindre ro.

  • Postad 2018-03-31
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Halvdag

Halvdag, halvpåsk, halv energi. Lite så i alla fall. Unnar mig en Sobril. Egentligen är läget inte alls så allvarligt men just igår orkade jag faktiskt inte tänka på andningen, blicka inåt och allt sånt där. Jag vet mycket väl att darrningar som börjar inifrån, orsakade av lågmäld kravstress och min egen vilja att vara till lags inte försvinner genom att lyssna på mina meditationsövningar.

Så här: de är ett komplement, och ett bra sådant. Men som all annan träning så gäller regelbundenheten och övningen.
De är ett komplement till medicin och terapi/reflektion.

Kravstressen handlar inte om jobb. Eller, inte så konkret i alla fall. Inte i bemärkelsen “gud vad mycket jag har att göra, hur ska jag hinna”. Utan i bemärkelsen “Hur ska jag duga”.
Den är vanlig efter prestation. Efter en presentation, en intervju, en biznizmiddag, en fika med någon jag knappt känner.

Så är det.
Känslan växer. Jag står inne på ICA och drar ut på tiden. Gör enkla saker som att sträcka mig efter ett flingpaket och tänka på exakt vad jag gör.
Jag kommer hem och känner att tiden är knapp, att jag lagt på mig så jävla mycket vikt och att jag inte är särskilt intelligent. I alla fall inte så pas smart som jag skulle vilja vara eller ibland kanske till och med ger intryck av att vara. Jag funderar på om man kan bli intelligentare. Jag orkar inte tänka tanken fullt ut eftersom i den ingår “Det beror på hur man definierar  intelligens”.

Tar en Sobril och senare en sömntablett eftersom jag vet att jag inte kommer att somna annars.

Jag saknar kusten där jag knappt känner någon. Det är så skönt. Jag har mindre ångest där.

  • Postad 2018-03-30
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 2

Etiketter None

2008

A hittar en bild han tog på mig för exakt tio år sedan. Exakt på dagen. Jag minns bilden men inte tillfället. Jag minns att jag tyckte att jag såg rynkig ut runt ögonen (!). Jackan har jag kvar, den tar jag på mig när jag ska till gymmet.

Jag längtar så efter att göra ingenting, att bocka av de mondäna hemmasysslorna som ger en märklig tillfredsställelse. Skriver upp dessa sysslor på en lista: “Stryka skjortor”, “putsa trämöbler” och “tvätta sneakers”.
Det är ett annat tempo i Stockholm än i hemmet på Kalifornien. Där finns inga möten att kryssa mellan, inga saker som måste göras på samma sätt. Jag går till läkaren, tandläkaren, optikern…saker som bara måste bockas av. Jag längtar plötsligt efter att ta fram putsmedlet och meditativt bara stryka teakbyrån framför fönstret.

Eller gå till gymmet. Ja, jag har köpt kort nu. Burit ned väskan med skor och gympabrallor från vinden. Tänkt att de där löparbyxorna får jag då rakt inte på mig idag. Tänkt detta med viss sorg. Tiden som går, kroppen som ändrar sig så snabbt att man inte hinner med.

Ser på bilden. Tio år sedan på dagen. Hade man vetat då vad man vet nu, och så vidare. Ja, då hade jag sett på bilden med ömhet och inte ens reagerat över “rynkor vid ögonen.”

  • Postad 2018-03-23
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Norröver

Jag är på Littfest i Umeå. En behaglig festival med entusiastisk och nyfiken publik, får intrycket av att de flesta är födda på 40-50-talet.
Jag talar i en fullsatt studio, förvånad över att så många är där och trängs. Senare får jag höra att vissa inte fått plats.
efteråt kommer några fram och vill prata, har en kommentar. Om att det är tveksamt av mig att säga att jag avundas männens förhållande till sitt kön. Jobbar vi oss inte bort från det?
Om att det inte stämmer helt och fullt att kvinnans kön inte har samma symboliska kraft som männens, i Finland är kvinnokönet starkt laddat i folktron.

Jag signerar böcker. Jag känner vördnad och tacksamhet för de som köper och vill läsa. Samtidigt vill jag gå upp på hotellrummet och bada i tystnad och ensamhet. Jag vet inte vad det är med mig, men efter varje publikt framträdande jag gör (och jag gillar sådana) vänder mina känslor helt och jag känner blyghet, utmattning och något besläktat med torgskräck. Jag måste försvinna in i ett tomt hörn, bli behagligt osynlig.

Jag ser författare som är så oändligt mycket mer etablerade än mig, jag kan inte ens jämföra. Och jag känner å ena sidan en frisk entusiasm över att bjudas in till samma tillställning som dem, å andra sidan en blygsam bluffkänsla som att jag inte har där och göra.

Ett intryck av Umeå förresten: staden känns ung och härligt lagom stor. Jag kommer inte över ljuset och hur annorlunda det är här jämfört med Stockholm. Promenerar längs älven och tar bilder innan telefonen plötsligt lägger av.
Luften är så ren och frisk. Jag tänker att jag ska sluta skriva böcker man kan tycka saker om, där jag tycker saker eller påstår saker.

  • Postad 2018-03-17
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Reflektionssäsong

Det ligger lite av ett darr i luften. I alla fall den luften jag andas. Inte bara “blir det vår snart”-darret utan ett darr som handlar om nästa steg.
Har skickat manus för bedömning. Har börjat prata om manus eller om den eventuella romanen. Eller vad man vågar benämna den som just nu.
Jag har börjat förklara huvudpersonernas ageranden, varför de gör som de gör. Jag har börjat prata om dem, se dem framför mig.

En sak som ger mig mer darr i Stockholm än i den kaliforniska staden är risken att störa på folk jag inte vill stöta på. Springa in i, inte kunna väja. Jag vill inte vara en nojig person som kalkylerar risker, undviker och garderar. Men jag blir en sådan i Stockholm, om än inte fullt utblommad.

Det fysiska darret sitter i benen, närmare bestäm låren. I förrgår köpte jag gymkort. Jag och A drog i tunga maskiner och släpade runt på vikter. Jag tröttnade först men jag jobbade också hårdast. A tar inte ut sig. Kanske säger det något om våra personligheter, jag vet inte. Eller så tog jag ut mig för att det var mitt första gymbesök på flera år. Men faktum är att jag hade bestämt mig redan innan för att jag skulle köra så hårt så att benen gjorde ont. Och det gjorde jag.

Det var som sagt flera år sedan jag slutade gå till gymmet. Jag sprang 25 kilometer i veckan, älskade det, och sedan gjorde jag det inte mer. Sjukdom kom emellan. Den triggades igång av en person, så är det ofta. Han bor i krokarna, jag vill inte springa in i honom.

Jag hade såklart kunnat bestämma mig för andra saker, som att återta löpningen, visa alla de jävlarna (de påhittade, fantomerna i mitt huvud som inte vill mig väl). Eller bara acceptera att tiden har gått, vi är floden som aldrig är densamma och alla situationer avgörs av hur vi möter dem.
Men det får bli ett senare drag. Efter darren.

  • Postad 2018-03-15
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Den nyfunna accessoaren och dagarna då jag erfar den andra sidan

Dagarna har flutit förbi på egen hand bortom Internet och blogg. Jag har inte haft Internet hemma och har lagt timmar, pengar och tandagnisslan på att få det. ringa support, köpa en sladd, köpa en annan sladd och ringa support igen. Och så vidare. När en luttrad supporterkille guidade mig för femte gången och det plötsligt funkade blev jag nästan gråtfärdig.
“Har du grov abstinens?”, frågade A.
“Nej”, sa jag. “Inte alls. Men jag blev gråtfärdig för att jag inte ska behöva ödsla mer tid och pengar.”

Nå. Dessutom har jag varit borta från världen på annat sätt. Jag har varit i Norge på min första utländska bokturné. Hyfsat späckat schema med panelsamtal, radio, teve och intervjuer…Det var oerhört roligt men jag blev också rejält trött om kvällarna. Jag har inga problem med att varken ge intervjuer eller prata inför publik men det tar på mina krafter, min energi. Det har föga med själva skojhalten i aktiviteten att göra. Bara mitt eget fokus. Dessutom var jag lite orolig för att jag inte skulle fatta norskan men jag kom in i det efter ett tag. Till stor del i alla fall.

Bilden ovan kommer från min goda väns syster som bor i Oslo och som påpekade att min medverkan i en talkshow textades. DET känns stort. Utländskt gästbesök etc.

Och för övrigt tänker jag mycket på det där med att man klipper håret när man längtar efter en förändring i sitt liv och kanske att man börjar klä sig i färgglatt eller något när man blir äldre för att man a) inte bryr sig b) känner att man blir modigare eller rent konkret gråare. Båda kan såklart inträffa samtidigt.
Jag har anammat hårsjalen. Min nya grej för att dölja att jag sällan orkar tvätta håret. På bilden ovan till exempel skulle håret ha tvättats men det var morgonsamtal och uppsamling 7.30 på hotellet för rask promenad till Nationalteatern mitt i Oslo. Jag orkade helt enkelt inte hoppa in i duschen. Men sjal och scarf är min så kallade “nya grej” och jag är helt hooked. Någon som har erfarenhet?
Läste dessutom en intervju med Zadie Smith som alltid har turban och tänkte se där, jag har vinden med mig.

  • Postad 2018-03-10
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen