Halvdag

Halvdag, halvpåsk, halv energi. Lite så i alla fall. Unnar mig en Sobril. Egentligen är läget inte alls så allvarligt men just igår orkade jag faktiskt inte tänka på andningen, blicka inåt och allt sånt där. Jag vet mycket väl att darrningar som börjar inifrån, orsakade av lågmäld kravstress och min egen vilja att vara till lags inte försvinner genom att lyssna på mina meditationsövningar.

Så här: de är ett komplement, och ett bra sådant. Men som all annan träning så gäller regelbundenheten och övningen.
De är ett komplement till medicin och terapi/reflektion.

Kravstressen handlar inte om jobb. Eller, inte så konkret i alla fall. Inte i bemärkelsen “gud vad mycket jag har att göra, hur ska jag hinna”. Utan i bemärkelsen “Hur ska jag duga”.
Den är vanlig efter prestation. Efter en presentation, en intervju, en biznizmiddag, en fika med någon jag knappt känner.

Så är det.
Känslan växer. Jag står inne på ICA och drar ut på tiden. Gör enkla saker som att sträcka mig efter ett flingpaket och tänka på exakt vad jag gör.
Jag kommer hem och känner att tiden är knapp, att jag lagt på mig så jävla mycket vikt och att jag inte är särskilt intelligent. I alla fall inte så pas smart som jag skulle vilja vara eller ibland kanske till och med ger intryck av att vara. Jag funderar på om man kan bli intelligentare. Jag orkar inte tänka tanken fullt ut eftersom i den ingår “Det beror på hur man definierar  intelligens”.

Tar en Sobril och senare en sömntablett eftersom jag vet att jag inte kommer att somna annars.

Jag saknar kusten där jag knappt känner någon. Det är så skönt. Jag har mindre ångest där.