Jazzhands

På kontor

En bra grej, har det visat sig, när man känner en oro eller en släng mild ångest knacka på och sedan tränga sig in fast man säger att man inte har tid är att hoppa in på en redaktion. I synnerhet en där tidningen ska skickas på tryck om tre veckor. Då kör vi!

Faktum är att det är bra. Konkreta arbetsuppgifter, bara att hugga i. Ingen dötid, ingen slötid. Tvärtom – plötsligt är klockan 18.
Det trista är att jag inte hinner träna. Och jag hinner inte laga någon direkt substantiell middag. Jag sover inte superbra men det hade jag inte gjort ändå.
Å andra sidan – en vardag med minskad oro och löftet om ersättning. Win.

Har förresten hamnat i en bra läsperiod också, vet inte om det är effekten av kneg. Men det är det nog eftersom jag vid slutet av dagen inte tar upp datorn. Igår lämnade jag den till och med på kontoret. Läste On Chesil Beach för ett tag sedan, följt av Leila Slimanis nannybok (den heter The Perfect Nanny på engelska, så usel titel) och nu är jag inne på essäer av Zadie Smith som jag av någon anledning aldrig läst någonting av förut. Varför då? Jag misstänker att svaret är att hon är för snygg. När jag tänker på henne ser jag bara hennes perfekta ansikte, röda läppar och turban framför mig och känner mig instinktivt underlägsen. Varför då?
Jag minns en kollega som berättade om hennes trötta, nonchalanta och lakoniska svar på hans intervjufrågor. Men detta borde egentligen inte hållas emot henne. Jag har börjat våndas intervjuer och i hennes fall, med den stjärnstatus hon har, borde frågorna vara av den upprepande sorten.
Sedan minns jag hennes rekordförskott för White Teeth. Varför har jag sett även det som ett skäl att inte läsa Smith? Säger ju mer om mig än någonting annat.
Nå. Nu läser jag essäsamlingen Feel Free med stor uppskattning. Tankar, intellektualism. I dessa Svenska Akademitider är det en påminnelse. Men faktiskt. Jag har en  gammal klasskompis på FB som är bra som reality check. Hen skriver “vem bryr sig om svenska akademin?” och jag tror han talar för många.
Men han skriver också saker som att det är löjligt med “hen” och han använder ord som “batikhäxor” och “kramvänster”. Och jag har länge formulerat det så här: det är anti-intellektualism det handlar om. Att förakta den intellektuella eliten, förakta akademia. Det är inte så att jag är oförstående, men det är en sorglig hållning.
Förresten älskade jag On Chesil Beach som jag faktiskt köpte bara på grund av titeln (Vad händer på Chesil Beach?) och som nu filmatiserats. En vacker och stundtals väldigt rolig berättelse om vår syn på sex och den inte alltid synliga uppdelning mellan det offentliga och det privata. Nannyboken gillade jag också, framför allt klasskildringarna.
Som sagt, bra boktid nu.

  • Postad 2018-04-13
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 4

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen