Jazzhands

Hushållsbestyr

Köket luktar vitlök, jag har gjort det enkelt för mig ikväll och sauterat portobellasvamp med vitlök, blandat med tunn pasta (och lite pastavatten!), rikligt med salt, peppar och parmesan. Och så lite persilja. Hade jag varit aningen mer ambitiös hade jag nog lagt till ärtor också, jag tycker ärtor funkar så bra ihop med svamp.

Jag har kläder här, makeup och allt jag behöver. Är märkligt osugen på att shoppa för tillfället.

En nära vän sörjer en relation som tagit slut, han låter faktiskt helt förvånad när han beskriver smärtan. Det är som om han upplever just den terrorn för första gången i sitt liv. Och kanske stämmer det, kanske är detta en helt ny upplevelse för honom. Han berättar om drömmar, där han och hon möts igen, och om besvikelsen när man vaknar och känslan visar sig vara falsk.

Har du känt så, frågar han.

Om jag har. Jag minns fortfarande en dröm ja hade för kanske ett år sedan då jag satt under ett träd och såg eller hittade brev eller vad det nu var för tecken som sa mig att X försökt kontakta mig men inte kunnat nå fram och jag tänkte, av en så stark lättnad, att han tänkt på mig och med värme och att allt bara hade varit en kommunikationsbrist!

Sedan vaknade jag förstås. Och insåg givetvis att det bara var något slags önsketänkande från min sida, att det skulle finnas en logisk förklaring till att känslorna inte var där längre. Eller i alla fall till synes borta.
För på ett Hugo Rask-vis klippte han ju aldrig helt och fullt även om han bara gav kyla och jag märkte att han var helt stängd. Men det han sa var något annat. En förödande kombination för någon som lämnas och hoppas.

Det var inte drömmarna specifikt som min vän menade när han frågade om jag också känt så. Tomheten, sorgen, ontet. Det har jag såklart också känt. Vi hade goda stunder, X och jag. Men det var som om att lyckan i sig, eller potentialen till lycka, skrämde honom eftersom den kanske skulle innebära förändringar i hans redan väldigt kontrollerade känslor och vänskapsrelationer.
När vi var på semester, det allra sista rycket innan luften försvann, och hade det fint men hela tiden tippade på tå kring det mest brännande. Vi åt middagar, höll varandra i handen och tog fler bilder under den veckan än under hela vårt förhållande. Bevara, bevara. Den sista dagen grät jag eftersom jag fattade att detta tippande kring det äkta och allvarliga bara hände eftersom vi var isolerade, i en semesterlägenhet vi snart skulle lämna. Hade vi varit hemma hade vi redan gjort slut.

  • Postad 2018-05-03
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 1

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen