Olika hej då

Onsdag kväll och jag ligger på hotellsängen och kollar på skräp. Det är en av ritualerna jag har, en av sakerna jag njuter av att göra innan jag reser hem: rena, mjuka lakan och kabel-teve.
I helgen var vi i Fresno, staden mitt i dalen som ramas in av berg och odlingar, vilket gör att staden ligger lagom isolerad och blir varm som en bastu. Inte en vindpust når någonsin Fresno, luften står helt stilla.
Det är inte staden som jag minns den längre, men så har det också gått tjugo år sedan jag bodde där. Vi såg en snubbe knalla runt med en spruta i munnen och en rånare som sprang ut från en affär som säljer bildelar. Jag gissar att han var rånare i alla fall eftersom han hade famnen full med grejer, ett argt butiksbiträde efter sig och en bil som väntade utanför med motorn på. Rånaren hoppade in i den med grejerna och killen bakom ratten körde iväg.

Det var också andra saker som förvånade mig under vistelsen. Fotbollskillens ingifta morbror, som han gillade väldigt mycket, dog hastigt och plötsligt förra veckan. Han mekade med något rör i trädgården, fick en hjärtattack och dog.
Han hade alltid kortärmad skjorta. Han hade vitt hår i en hästsvans och inte sällan ett eller två örhängen. Jag träffade honom ett par gånger.

Inför familjeceremonin hemma hos änkan klädde jag mig i svart men fick höra att det behövde jag inte göra om jag inte ville. Och det stämde, i änkans trädgård satt snubbar i Hawaiiskjorta på plaststolar och åt mackor. Kvinnor i blommiga klänningar drack läsk. Stämningen var god, då och då ställde sig någon upp och berättade något minne, någon rolig anekdot. Man bar ut skålar med jordgubbar, fat med kakor och tårta.
Hans dotter höll ett glatt tal om meddelade att hennes pappa ändå alltid sagt att han ville – och skulle – dö innan 75 års ålder. Han var 72. Hon sa att vi har varit förberedda på detta hela livet, vi är helt okej under omständigheterna. Han var en glad man, han hade velat att hans minnesceremoni var en glad tillkomst. Alla skålade.

Kvällen därpå hölls en minnesmässa i kyrkan. Inte begravning men en mässa i morbroderns ära, eller med fokus på honom. Katolsk sådan med långa, rabblande böner, folk med radband i näven och bedjande folk på knä. Men även där var stämningen god eftersom – och detta påpekades gång på gång – han var på ett bättre ställe nu, han kunde njuta av och glädjas åt evigt liv i himlen.

Jag kom att tänka på att när mammas katt dog sa fotbollskillens mamma glatt att jag skulle hälsa min mamma att det inte var någon fara, inget att vara ledsen över eftersom när vi dör återförenas vi med alla vi älskat under vår livstid – även djur!
Och det är ju en tröst för enbart de redan invigda, enbart de som tror på något sådant. Vilket varken jag eller mamma gör. Så det var inte mycket till tröst eller hälsning.

Hur som helst, stämningen i kyrkan var uppsluppen stundtals. Skratt, applåder. Kantorn som levande och yvigt beskrev deras trogna medlem, som dök upp med sin hästsvans och sitt flin och sjöng högst av alla. Kantorn gjorde en imitation, sjöng en av morbroderns favoritsånger “in the style of” morbrodern. Alla klappade händer och skrattade.

Jag antar att det är bra.
Jag antar att man lär sig sina egna ritualer, sina egna sätt.
Kanske är det lättare om man har en tro, kanske är ateism också en tro i bemärkelsen att en ateist har ju också en uppsättning övertygelser om vad som händer efter döden (= ingenting, det är vad som händer) och kanske bygger man sitt sorgearbete kring dessa stolpar. Vilket sätt är bättre än det andra?

Jag kramade dottern, jag hade skrivit ett brev till henne om sorgen efter en far. Hon sa att det var fint och trevligt och allt men att allting är lugnt.

Jag vet fortfarande inte om det är sant, kanske sant, både sant och inte sant eller bara ett annat sätt att uttrycka sig på. Vi får se. Det var ett farväl, ett jag inte är van vid. Desto vanare är jag vid att säga hej då till LA. Det gör jag nu.