Jazzhands

Disciplin (och brist på)

Jag beundrar disciplinerade författare. De som har en skrivstuga eller ett skrivbord på något kontor, som sätter sig där på morgonen och sedan skriver tills det är dags att gå hem och äta middag.
Jag tror det handlar om attityd och filosofi. Eller, jag är helt övertygad om att det gör det. Ser man skrivandet som sitt yrke, någonting man vidareutbildar sig inom och blir bättre på så är man mer benägen att vara disciplinerad. Man är inte så sentimental eller romantisk kring det hela. Man ser inte skrivandet eller författandet som en av gud given talang eller liknande.

Jag känner flera författare som jobbar så. Som tar skrivkurser, läser böcker om manusskrivande och spänningsbyggande. Som går ned i tid på jobbet (som skribent i någon form) och avsätter onsdagar och fredagar till att bara skriva litterärt. Det är de som får saker gjorda.

Jag känner också aspiranter. Jag kallar dem det i brist på ett bättre ord och för att särskilja dem från De Disciplinerade. De som vill – och säkert också kan – men vars attityd hindrar dem. Tanken på att det krävs genialitet för att bli författare, att det är en position man måste förtjäna. Idén om att varje mening måste vara perfekt. Den skrämmande föreställningen om verket som inte håller måttet.

Egentligen tror jag båda attityderna är nyttiga. Det är som Jane Austens Förnuft och känsla. Man kan inte leva utifrån enbart det ena eller det andra. Man kan inte bara skriva på och jobba utifrån att hårt arbete alltid lönar sig och allt som produceras i skrift också är värt att tryckas.
Det finns ju också en dimension av känsla, talang, lyhördhet i bra skrivande. Annars skriver man ju en katalog eller en instruktionstext.

Får en kommentar från en läsare (älskar kommentarer från läsare!) om mitt skrivande. “Har du ett schema du går efter varje dag? Skriver du på morgonen? Hur mycket skriver du? Tecken eller timmar? Jag tycker det är så himla intressant att läsa om andras skrivprocesser.”

När jag skriver journalistiskt är det oerhört odramatiskt. Jag planerar in när jag ska skriva och så gör jag det. Börjar ofta med första meningen. Eller med att researcha, beroende på vad jag ska skriva om. Men när första meningen är satt är jag ganska på banan med hur resten ska se ut. Första meningen blir som ett abstrakt till en uppsats, en sammanfattning (åtminstone för mig, i min tankeprocess) om resten. Även om det inte alltid är så i praktiken sedan.

Skriva litterärt däremot, det brukar ta en annan form (och tid!). Jag skriver mycket och stryker mycket. Det är väl första stadiet. Eller, nej, första stadiet är att bara skriva. Övertala sig själv om att bara skriva på. Redigera kan man göra sedan, det gäller att bara skriva för att hitta tonen. Låta saker, karaktärer bara komma fram som de vill. Men tonen, framför allt.

Sedan, när jag har någon slags känsla för vad jag skriver, brukar jag bara köra på. Redigera och stryka finns det alltid skäl till, tids nog. När jag skrev Åsneprinsen började det egentligen med en känsla. Jag tänkte på känslan av undantagstillstånd, när regler inte gäller längre. Jag mindes när jag var liten (1987!) och såg på jullovsbio på Victoria här på söder och ljuset slocknade. Det var elavbrott i hela staden, faktiskt det största i Stockholm. Jag minns känslan av överlevnad blandad med spänning. Av att behöva tänka på saker man inte tänkt på förut, av att känna sig sårbar.

Åsneprinsen började med den känslan, den scenen. Nu finns just den scenen inte med i boken. Men det började där och det var därifrån jag började nysta.
Jag är inte så sentimental (tror jag) vad gäller skrivande, jag stryker oftast mer än gärna. Jag stryker halva boken och skriver om. Är man inne i tonen, rösten så är det inte så svårt.

Sedan åker jag ju oftast bort. Det händer faktiskt någonting med en text när man isolerar den, när man går in i bara den. Jag tycker att det är som att gå in i en film, där filmens regler gäller och man får bara acceptera dem. Annars blir det ingen magi.

Jag är varken den disciplinerade Stephen King/Jan Guillou-typen eller den romantiska, ordkonstnärliga som till vilket pris måste känna och smaka på ord. Jag är nog ett ganska dåligt exempel på författare eftersom det dels aldrig varit ett mål i sig för mig, och dels inte känner mig som författare utan bara någon som skriver. Och ibland blir läst. Det har väl med självförtroende att göra, men också attityd, som sagt. Och filosofi. Om jag skulle ge någon skrivande person (eller person som aspirerar på att skriva) ett råd så skulle det vara att faktiskt börja utifrån attityd och värderingar. Varför skriver jag? För att jag drömmer om kicken att se mina tryckta ord i en bok med tjocka pärmar?
För att jag ser en historia framför mig som är värd att berätta?
För att jag vill?

Jag tror faktiskt att det finns mycket att hämta i att undersöka vad man håller på med, vad som faktiskt motiverar ens skrivande. Därefter blir det enklare, klarare. Och mycket, mycket tydligare.

  • Postad 2018-07-01
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 1

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen