Jazzhands

Den svikande kroppen

Jag bryr mig inte om bikinisäsongen per se, eller strandkroppar eller vad det nu rör sig om. Det är inte det. Utan det handlar om att inte känna sin egen kropp, att den jobbar emot och inte med mig.

Har tampats med magbesvär som ingen läsare ska behöva ta del av, kan bara sammanfattningsvis säga att senaste rön från läkarskrået är att jag producerar för mycket magsyra, det är därför jag mår illa ständigt och jämt.
Därför har jag, förutom att ta syrahämmande medicin, satts på en ny diet där jag ska äta så basiskt som möjligt. Eller, det är inte rätt ord eftersom det låter humbug. Jag ska undvika syraproducerande mat snarare. Det vill säga kött, alkohol och kaffe. Inga problem där, äter inget av dem. Men också inget socker, vete och – den här svider – inget te.

Hur som helst, har ätit vetefritt (hyfsat i alla fall) och sockerfritt (hyfsat i alla fall) och gymmat mig svettig i flera veckor nu. Får ändå magkatarr, tror det kan ha psykologiska orsaker.

Men det är inte det som stör mig. Det är att när jag väger mig “på skoj” hos mamma så väger jag mer än någonsin. All time high. Rekordvikt. Tyngre än någonsin förr.

Igen: det handlar inte om Beach 2018, sommarkroppen eller bikinisäsong. Jag går i shorts eftersom det är varmt, mina lår är stora – so what?
Det handlar om min svikande medelålderskropp. Om att man blivit ett oflyttbart berg, en stor klump betong som sitter där det sitter.

Nej, det är inte ett fall av “muskler väger mer än fett”, som A försökte dra till med. Det stämmer inte. Ett kilo muskler väger lika mycket som ett kilo fett. Muskler tar mindre plats bara. Och mycket mer muskler har jag inte utvecklat trots svetten på gymmet.

Det handlar om den svikande kroppen. Den man får acceptera och göra sig vän med och van vid. Och fortsätta gymma för att det “känns bra”.

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen