Jazzhands

Döden i sommar

En liten varelse dog i min famn. Jag höll den, lade handen på den och svepte in den i en handduk. Jag såg den öppna munnen och försvinna från denna världen och överraskade mig själv med att bli förtvivlat ledsen och sorgsen.

Jag passade marsvinen i bara två veckor och ändå blev jag så förtjust, jag ville göra allt för att ha dem glada. Var jag ute på stan ville jag bara hem och kolla på dem, se dem kila runt och äta grönt. Höra deras oerhört rogivande ljud. Vem har sagt att valljud är det mest lugnande? jag skulle hellre lyssna på ljudspår med kutter från nöjda marsvin.

Jag tog upp dem, de fick vara med och kolla på teve. Ligga på min mage eller arm, sänka sina små huvudet med en nöjd suck. Jag ska bli en galen marsvinstant, jag har inte fattat förrän nu vilka perfekta små varelser de är. Personliga, ljuvliga och med samma oskyldiga, nyfikna och öppna blick som ett får.

Så dog den ena. I min famn dessutom. Jag tror det var värmens fel, jag kunde se att hon besvärades av hettan. Jag kallar henne hon men det var en han. Men hon hade ett tjejnamn.
Jag gjorde allt jag kunde: lade ned isklampar i buren, inlindade i en handduk. Jag lånade As fläkt och lät den svalka dem på avstånd. Man vill ju inte riskera att helt kyla ned dem eller ge dem förkylning. De är känsliga.

Men just den här dagen gick det fort. Utslagen låg hon i buren, att ta upp henne var som att ta upp en trasdocka. Jag lade henne i famnen och strök henne med en fuktig tvättlapp. Hon fick plaska i vattnen i handfatet, jag tyckte hon blev lite piggare. Men sedan lade hon sig i famnen på sidan och verkade få konstiga ryckningar samtidigt som hon inte lyfte huvudet.

Jag grät så mycket, för det lilla djuret som led och för det andra marsvinet som blev ensam. För förtroendet man får (eller tar?) och skörheten i dessa små liv.
Jag grät helt enkelt oerhört mycket. Jag vet att jag gjorde vad jag kunde men ändå, att det inte räckte smärtar mig. Att man har djur till låns, man tar dem till låns. Ska man ens ta djur till låns? Ska jag ens bli en galen marsvinstant om detta är vad man får genomlida när tiden är inne? Och då kände jag ändå bara det lilla livet i två veckor, inte mer.

På kvällen när ögonen var svullna och huvudet dunkade, då jag hade sett marsvinet gapa och försvinna i min famn bara några timmar tidigare tog jag upp den överlevande svartvita lilla grisen. Det fick mig att gråta ännu mer,  över hans ensamhet och oskuld. Ja, jag vet att det låter pretentiöst. En mindre sentimental person hade sagt att marsvinet bryr sig inte så länge han får mat. Marsvinet lever i nuet, har inga emotionella minnen.

Men för mig kändes det som en tragedi och en påminnelse om den eviga frågan: är det värt att investera känslor när man blir så förkrossad? Det gäller inte bara djur, det gäller allt: vänner, familj, förhållanden…

Kärleken är densamma, bara i olika nyanser och intensitet.

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen