Jazzhands

Walk tall baby, or don’t walk at all

Igår sköljde en sån där känsla över mig. Det känns banalt att kalla den lycka men jag vet inte varför det skulle vara banalt att vara lycklig, om än bara för en liten stund.
Jag gick hem från caféet som ligger lite längre bort. Jag gick längs längorna av rara små kusthus och kände den friska doften av gröna buskar och snart utblommad rododendron. Jag lyssnade på Springsteen i mina lurar och kände solen kittla näsborrarna.
Där var den, känslan. Snabb men intensiv. Och sedan följdes den av tacksamhet, att jag får känna lycka så här. Att jag får vara på den här platsen och göra precis detta – promenera i solskenet.
Och jag kände mig fri, det är den närmaste känsla jag kan greppa. Fri från mörker och depressioner och svarta hundar. Nu har jag ju inte haft mörker i mitt liv på ett tag men effekterna känns ändå. Lite som den som blivit rånad kastar blickar över axeln, lite som den lämnade sluter sina händer i skydd kring sitt hjärta. Det är inte så att mörkret är närvarande, för det är det inte. Men det finns, även om det håller sig borta.
Och allt detta rymdes i lyckan och tacksamheten under den enda lilla stunden i solen.

  • Postad 2018-09-13
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 1

Etiketter None

Boxning och burritos

Beställde take away-burritos på ett litet ställe nere på gatan. Det är populärt och det är alltid kö där. Men det är okej för man får nachos under tiden. Stället känns ’autentiskt’ vad det nu betyder. De hade boxning på varenda tv-skärm och jag avskyr verkligen boxning. Eller, det är våld jag avskyr. Legitimerat eller inte. Jag har svårt att ens se det på film och har tackat nej till att recensera filmer som jag vet kommer att vara våldsamma.

Medan jag väntade på min beställning försökte jag därför att undvika att kolla på skärmarna men det var svårt. Det var kvinnor som slogs. Två polskor faktiskt och jag tänkte tankar som kära, kära du, varför känner du att du måste göra det där? det måste du inte. Men om det vet jag ju ingenting, det medger jag nu lika mycket som jag var medveten om det också under tankarna.
Men blickarna. Kvinnornas blickar. När de steg in på arenan och såg in i tv-kamerorna medan deras namn och meriter lästes upp. En hade en mantel i glansigt satin. Jag vill inte låta klyschig men deras blickar, deras blickar. Det såg ut som om de försvann ur sina kroppar och blev maskiner, det är det bästa jag kan beskriva det på och det är ingen särskilt bra beskrivning. Eller så försvann de och blev enbart kropp. Det är en annan tanke.

En dag senare skär jag mig på den stora, dyra kniven jag fått i present. Jag har bett om en kniv, en enda bra kniv, och han har kollat på olika knivar i olika affärer och till slut köpt en till mig. Lite större och lite tyngre än jag hade föredragit men jag är oerhört tacksam för hans gest. Jag diskar den och den slinter och lämnar ett hack som sträcker sig över två fingrar. Pekfinger och mellanfinger. Det blöder. Såren är inte djupa, då skulle det göra mer ont snarare än att svida som det gör nu. Men de rinner och de slutar inte rinna. Över diskhon, på min tröja.
Och jag ser fascinerat på. Lämnar kroppen för att bli kroppen, undersöka den. Jag tänker på de boxande kvinnorna. Såren är små men de ser hemska ut och de slutar inte blöda på en lång stund. Saker kan se värre ut än de är. Och ibland är man bara kropp.

 

  • Postad 2018-09-13
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen