Jazzhands

Reströttma

Varför blir man så trött av att göra ingenting? Sex och en halv timmars bussresa blev till sju timmars bussresa igår, av någon anledning. Jag gjorde ingenting, sov inte ens. Dåsade en halv dag. Trött när jag kom fram, trött idag.

Kanske har croissanterna, muffins, coconut cream pie och sundae någonting med saken att göra. Lyckades få i mig allt detta och lite mer därtill under 48 timmar. Och en jordnötsmaräng.

Ligger på soffan och tänker på alla saker jag borde göra. Idag, just nu…Men orkar inte ens resa mig upp och brygga en kopp te.
Det är varmt ute, runt 25 grader och det är inte ens mitt på dagen. Jag borde gå ut, såklart. Borde njuta av att gå i sandaler, jag har nymålade tånaglar dessutom (gula på gränsen till orange, tack Chanel för inspirationen). Lurar mig själv att jag “jobbar” när jag skriver detta inlägg. Smart.

  • Postad 2018-10-17
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Norröver

Måste säga att jag aldrig fattat San Francisco. Eller the Bay Area över huvud taget. Det är sant att jag inte tillbringat lika mycket tid här, och inte haft lika stor insyn. Jag bodde i Oakland en månad i min ungdom och lärde mig att romantisera Berkeleys revolutionärsanda. Men sedan inser man ju att den andan är falsk och tillhör bara de som har råd med den (ungefär som ekobönder på Södermalm – varav jag är en av dem ) och att de tidigare revolutioner som skett på campus varit nödvändiga och framskridna på grund av absoluta orättvisor och tragiska övertramp.

Igår tog jag BART (typ pendeln) från Fruitvale station. Av någon slags synkronicitet hade jag precis läst en lång intervju med Michael B Jordan i senaste Vanity Fair och han beskrev hur han, i filmen Fruitvale, låg på exakt samma plats på stationen där Oscar Grant låg och flämtade efter att ha blivit skjuten av polis. I artikeln säger han “märket efter kulan är fortfarande kvar”. Det är en bra film, jag intervjuade regissören när ha var på besök i Sverige.

Men San Francisco har jag aldrig förstått mig på. Redan på 1990-talet när jag bodde i Oakland en liten stund innan jag flyttades ned till centrala Kalifornien fattade jag inte stället. Liksom LA finns här en dualitet mellan de rikaste rika och de fattigaste fattiga. Däremellan esoteriska rika hippies som  dricker enbart mate och har egen yogatränare. Tänk Södermalm, återigen.

Där ser jag en likhet såklart, mellan LA och SF.

Men dualiteten känns mer förljugen här. I LA finns inte samma hycklande. De rika är vulgärt rika och älskar att vältra sig. Ett tag kände jag en familj som bodde på Rodeo Drive. De ogillade det “gulliga” hus som stod på adressen innan de flyttade in, mejade ned det till botten för att bygga upp en superdesignad, minimalistisk byggnad. Ja, jag säger byggnad och inte hus. Det kändes aldrig som ett hem, mer som en front. En vädjan efter ett hemma hos-reportage i Architectural Digest.

Rikedomen här känns både nedlåtande (“Åh, den här viktorianska kåken? Från 1913. Min farfarsfar köpte den, oj vad trägolven gnisslar när man går upp på natten för att ta sig en sängfösare”) och skämmig. Demokrater med dåligt samvete-aktigt. En demonstration för bättre arbetsvillkor och sedan hem och ligga på schäslongen.
Varje gång jag varit här har jag sett en strejk eller en demonstration. Fattigdomen, det totalt utslagna är svår att ta in, svår att förklara. Folk som tar crack helt casual, bajsar på gatan (det finns till och med en app som talar om vart du ska undvika att gå i realtid för att slippa bajslukt), sover direkt på trottoaren…Googla med fördel Tenderloin district.
Och runt hörnet: några av de dyraste adresserna i hela landet.

Jag fattar inte denna stad. Så smutsig, så rik. Så kulturell (finkulturell!) och så trashig. Så kommersiell, så historisk.

Men, jag känner den inte lika väl som LA. Men grejen är att jag har ingen lust att lära känna den bättre heller.

  • Postad 2018-10-15
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 1

Etiketter None

Lördagar på landet

Jag var alldeles för tidig, såklart. Ivrig på plats för “getyogan” som jag såg fram emot mycket. Även om jag misstänkte – och med rätta – att getterna hellre skulle vilja ligga i skuggan än gulla med yogautövare.
Men ändå – älskar när Kalifornien är så här. Yoga + getter = varför inte? Det är ju detta som jag älskar. Ingen rim och reson. Knas på en nivå som gör knas helt normaliserad och gränserna bara höjs. Jag älskar att ingenting är lagom. Eller ens konstigt.

Jag svettades såklart, brände näsan. Eftersom jag alltid gör det. Men efter yogan, efter krigare och solhälsningar och “jag sjunker lite till så att det verkligen känns i låren” och mjuka getöron känner man sig ju lite, lite lättare i själen.

Jag tänker ofta på djur. På hur min kompis Lola gjorde mig till fadder åt en elefant på min 40-årsdag med motiveringen “även om vi inte haft kontakt i alla dessa år från när vi lärde känna varann på gymnasiet så har vi alltid haft en sak gemensam – djuren!”.
Tänker på hur mamma har foton på mig och brorsan och alla djur vi släpat hem under åren. Katter som fått grädde, en hasselmus som fick namnet Teddy och matades med ost innan han släpptes ut i skogen igen…till och med en kameleont och en tupp blev våra goda vänner under tre veckor i Kenya. Ja, vi var barn vid tillfället såklart.

Vad är det med djur som är så rogivande? Ja, det är förstås idel självklarheter: man är alltid oskyldig innan motsatsen bevisas i djurens ögon. Eller som jag läste på något meme någonstans: “Var den din hund tror att du är”.

Ord att leva efter.

  • Postad 2018-10-13
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 1

Etiketter None

“Hellre cash…”

Ibland ser man så totalt utslagna människor och det är hemskt. Igår såg jag en person ligga på gatan – rätt på gatan – uppsvullen som man blir under solen och utan varken vatten eller mat. Fötterna var svarta, svullna och oformliga. Jag tror att det var en man men jag vet inte.

Jag såg också en man med den största och fetaste katt jag sett i mitt liv. Rund som ett klot, säkert inte frisk, och helt enkelt enorm. Jag sa “Vilken imponerande katt, vad heter den?”.
Gubben svarade “Jag föredrar cash, inte frågor”.

Även om jag blev förolämpad i stunden tror jag att jag förstår hans grej. Lite lättsamma artigheter är inte äkta sympati. Mättar inga munnar.

  • Postad 2018-10-08
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Tiden vi lever i

Som vanligt går jag all in. Köper träningskläder och yogagrejer. Skickar efter någon bäranordning för yogamattan. Lite utifrån den enkla psykologin att om jag investerar monetärt och liksom lever livsstilen så blir det lättare att hålla sig på inkörd bana.
Hittills går det bra. Fyra, fem pass i veckan. Jag är varken yngst, äldst eller sämst i klassen. Däremot den som svettas mest av alla oavsett övningsform. Det är väl genetiskt. Men det känns rätt bra, huden blossar upp och man känner att man är kropp. Och det är det allra, allra bästa motgiftet när man går runt och känner sig som bara sinne.

Sedan är det bakningen. Matlagningen. Jag bakar inte så mycket för tillfället av den enkla anledningen att jag fortfarande är på någon slags diet för maghälsan. Och där ingår inte socker och jag ska gärna undvika vete och animaliskt fett. Så inte lika skoj att till exempel göra hundra egna Oreos, vilket annars hör till livets stora nöjen för mig.

Men det finns saker i bakningen jag saknar. Om träning är att ge sinnet en paus eftersom man fokuserar på kropp, så är bakningen att ge sinnet en paus på annat sätt. Bakning är både metod och känsla. Vetenskap och känsla. En strävan efter rytm, precision. Det är, för mig, att ge sinnet gymnastik och lämna de fria, utsvävande tankarna en stund. De som så ofta leder till allehanda orostankar.

Så jag kör lite matlagning istället men når inte samma galna nivåer där. Men det är givande nog.

En kompis ringer och gråter. Det är inte första gången det händer. Hennes pappa har blivit högerradikal de senaste två åren och lägger tiden på sorg, bitterhet och Fox News sedan hans maka, min väns mamma, dog.
Och jag önskar att jag kunde säga: hitta någonting som gör dig till bara kropp. Och sedan någon aktivitet som leder sinnet på nya vägar, går vilse och avviker från alla de där tankarna som sinnet brukar dra åt.

Jag ser dokumentären om Ruth Bader Ginsburg och tar rådet hon får från sin mamma med sig: “Slösa inte bort energi på onödiga känslor som vrede”.
Nej, man kan inte styra sina känslor. Man kan inte styra sin vrede. Men man kan försöka att låta den inte ta överhanden. Man kan aktivt fatta beslut om hur man ska agera på den. Inte hur man ska känna. Men agera.
Detsamma gäller rädsla och oro.

Jag är inte där ännu men försöker att nå dit.
Och jag kan i alla fall andas fritt mesta delen av dagen. Nästan alla dagar.

  • Postad 2018-10-07
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 3

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen