Jazzhands

Tiden vi lever i

Som vanligt går jag all in. Köper träningskläder och yogagrejer. Skickar efter någon bäranordning för yogamattan. Lite utifrån den enkla psykologin att om jag investerar monetärt och liksom lever livsstilen så blir det lättare att hålla sig på inkörd bana.
Hittills går det bra. Fyra, fem pass i veckan. Jag är varken yngst, äldst eller sämst i klassen. Däremot den som svettas mest av alla oavsett övningsform. Det är väl genetiskt. Men det känns rätt bra, huden blossar upp och man känner att man är kropp. Och det är det allra, allra bästa motgiftet när man går runt och känner sig som bara sinne.

Sedan är det bakningen. Matlagningen. Jag bakar inte så mycket för tillfället av den enkla anledningen att jag fortfarande är på någon slags diet för maghälsan. Och där ingår inte socker och jag ska gärna undvika vete och animaliskt fett. Så inte lika skoj att till exempel göra hundra egna Oreos, vilket annars hör till livets stora nöjen för mig.

Men det finns saker i bakningen jag saknar. Om träning är att ge sinnet en paus eftersom man fokuserar på kropp, så är bakningen att ge sinnet en paus på annat sätt. Bakning är både metod och känsla. Vetenskap och känsla. En strävan efter rytm, precision. Det är, för mig, att ge sinnet gymnastik och lämna de fria, utsvävande tankarna en stund. De som så ofta leder till allehanda orostankar.

Så jag kör lite matlagning istället men når inte samma galna nivåer där. Men det är givande nog.

En kompis ringer och gråter. Det är inte första gången det händer. Hennes pappa har blivit högerradikal de senaste två åren och lägger tiden på sorg, bitterhet och Fox News sedan hans maka, min väns mamma, dog.
Och jag önskar att jag kunde säga: hitta någonting som gör dig till bara kropp. Och sedan någon aktivitet som leder sinnet på nya vägar, går vilse och avviker från alla de där tankarna som sinnet brukar dra åt.

Jag ser dokumentären om Ruth Bader Ginsburg och tar rådet hon får från sin mamma med sig: “Slösa inte bort energi på onödiga känslor som vrede”.
Nej, man kan inte styra sina känslor. Man kan inte styra sin vrede. Men man kan försöka att låta den inte ta överhanden. Man kan aktivt fatta beslut om hur man ska agera på den. Inte hur man ska känna. Men agera.
Detsamma gäller rädsla och oro.

Jag är inte där ännu men försöker att nå dit.
Och jag kan i alla fall andas fritt mesta delen av dagen. Nästan alla dagar.

  • Postad 2018-10-07
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 3

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen