Mellanläge

Men varför är jag nedstämd? De senaste två veckorna har någonting hänt. Det påverkar inte hur dagen ser ut – jag försöker skriva och gå på yoga – men det påverkar hur väl jag gör det. Hur mycket jag orkar och hur mycket jag har lust.
Nedstämdhet, varken mer eller mindre. Ingen oro eller någonting alarmerande. Men någonting som är där, som tynger och trycker ned. Han märker det också. Han säger att jag är melankolisk och han vet inte vad han ska göra. Det förstår jag. Jag vet inte heller vad man gör förutom det jag redan gör: yoga, meditation, skriva som vanligt och försöka, stundtals, utröna om det finns en trigger.

Det här med att en olycka sällan kommer ensam. Kanske är det så, men jag tror också att “olyckor” blir svårare att ta om man redan är tyngd av någonting.

Till exempel så har jag haft väldigt lite jobb de senaste veckorna. Aldrig hälsosamt för en frilansare. Man slår ned på takten och om det vill sig illa så börjar man tvivla på sin förmåga, sin kunskap.
Jag får ett helt normalt, artigt mail från en redaktör som säger att min artikel visserligen är välskriven men det saknas någon mer röst så att det inte blir som en “Wikipedia-artikel, om än välskriven”. Helt normalt, inget konstigt. Men känns ändå.
Skriver på bokmanus, stryker långa paragrafer. Det funkar inte. Blir trött, oförklarligt trött, och vill bara somna på soffan med datorn på magen.

Går ut, ser att det är soligt och jag blickar mot den gröna kullen. Träffar en katt, hälsar på den givetvis. Jag är omringad av värme, lugn och förträfflighet. Jag vet detta, jag vill kunna känna det helt och fullt som jag brukar kunna.