Jazzhands

Ovant

Sov tio timmar i natt, slut efter en veckas jobb. Hur orkar folk? “Du är inte van”, sa kompisen M.

Jag minns min första dag som vikarie på ett dagis, jag trodde att jag skulle somna på tunnelbanan hem. Volymen, alla kids man behövde hålla ett öga på. Jag var matt i hela kroppen men mest i huvudet. Och jag tänkte redan då att herregud, det här finns det alltså människor som jobbar med i flera år.

Vana, antar jag.

Marsvinen är härliga och glada och nöjda i famnen, Alfen gillar att ligga eller sitta vid mitt nyckelben, jag får gärna ha hakan på hans rygg. Då myser han.
Men eftersom det är inbyggt i deras beteende att alltid vara i “flight mode” så springer de iväg så fort man bara tittar på dem i buren eller på golvet. Även om det bara var fem sekunder sedan man kramade dem och kelade med dem och de var så avslappnade så att de kissade på en. Ja, det ska tydligen vara en “komplimang” men lika trist varje gång. Ungefär som när mammas katt kommer hem med en död fågel. Också en komplimang.

Jag hade naturligtvis högtflygande planer på allt jag skulle göra i helgen. Ta igen artikeljobb, skriva klart det ena och det andra, städa garderoben.
Jag sov till tio och sedan blev det halvhjärtat städande av garderoben och nu är klockan fyra och det är tvättdags och det blir nog ingenting mer gjort förutom det skulle jag tro.

  • Postad 2018-12-22
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen