Jazzhands

…och nu en nyhet

Jag har haft saker för mig. Jag har haft videosamtal med veterinären för att Alfen satte nÃ¥gonting i halsen och det lät som om han höll pÃ¥ att kvävas. Han var pÃ¥ sitt allra charmigaste humör och jag blev stolt som en mor när veterinären sa att han var “sjukt söt”.

Jag har haft andra saker för mig också. Blivit bjuden på semla och tillfrågad om jag vill få jobbet förlängt en liten stund.

Men se det går inte för jag ska börja på ett helt annat jobb: som manusförfattare. Nej, inte permanent eller så men under den aktuella säsongen av Svenska Nyheter i SVT. Ska hoppa in i februari och stanna säsongen ut och jag ser mycket fram emot detta. Ja, trots press och stress.
Jag ska vara researcher men det betyder också manus. Alltså, leta fram nyheter och sedan tycka roliga saker om dem.

Ingen press.

Veterinären skrev “ovanligt söt” om Alfen i protokollet som jag fick i morse. Jag skärmdumpade och slängde upp pÃ¥ Instagram för sÃ¥dan är jag nu. Manusförfattare, marsvinsägare.

Jag har haft saker för mig, som sagt. Eller så har jag inte det. Jag minns inte, dagarna flyter ihop. Jag försöker att gå antingen till eller från jobbet. Jag försöker träna och jag försöker äta middag som inte är en tallrik yogurt.
Men det känns som om jag har haft saker för mig.


  • Postad 2019-01-27
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 2

Etiketter None

Januarijobb


Svältfödd man är ändå, på lite uppskattning och resultat. Synliga resultat. Inte abstrakta som vetskapen om att en text går i tryck utan att veta om den ens blir läst.

Nu är jag inne sista rundan pÃ¥ produktionsbolaget. Saker börjar falla pÃ¥ plats, intervjuobjekt bokas och knytas. Synliga resultat, synliga och konkreta saker man kan fÃ¥ ett “men gud sÃ¥ bra!” för.

Svältfödd är man. Har en enda redaktör som säger saker i stil med “Bra text!” och henne älskar jag ju därför. Det är sällsynt med sÃ¥dant. Mest kommer korr och feedback.

Inser nu vilken skillnad det gör, det synliga och konkreta. Och de “bra gjort” som hör till (liksom de “hm, här fÃ¥r vi tänka om i sÃ¥ fall”).

Jag tror att det är exakt det som gör att jag trots intensiva timmar och lÃ¥nga dagar inte känner mig helt utmattad. Det och träning, antar jag. Varje gÃ¥ng jag är pÃ¥ gymmet känner jag “det här var bra” och “den tog nog”. Varje gÃ¥ng jag klär pÃ¥ mig känner jag “gud, det tar ju ingenting alls”.

Men nu kom jag av mig. Poängen är att jag inser vikten av konkretisering. Och att träningen ger energin som får bränsle av bekräftelsen och sedan sover jag okej.

  • Postad 2019-01-23
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 1

Etiketter None

Två gånger existentialism

TvÃ¥ gÃ¥nger den här veckan har jag drabbats av en mikrosekunds dödsskräck. Eller om det är ren existentialism, nÃ¥gon slags becksvart insikt – pÃ¥ riktigt, i hela kroppen – om livets förgänglighet.

BÃ¥de tillfällena var lika banala. I efterhand tänker jag att det är grejen, att det banala och allmängiltiga är det som öppnar vÃ¥ra sinnen. Man grÃ¥ter lättare till, tja, musikaler än till intellektuella dramer. Känslorna är inte nödvändigtvis större, bara lättillgängligare. LÃ¥sen lättare att lirka upp.NÃ¥. Första gÃ¥ngen var i trappan pÃ¥ väg ned till tvättstugan. Jag var pÃ¥ en middag hos nÃ¥gra släktingar förra veckan. Vi gav dem julklappar och de de ansÃ¥g att vÃ¥ra var sÃ¥ mycket mer generösa än deras sÃ¥ de ville bjuda pÃ¥ middag. Jag skojade och sa “Det räcker med nÃ¥got enkelt, hummer och skaldjursplatÃ¥ bara duger bra”. De bjöd pÃ¥ hummer.

Jag hade nÃ¥gra dagar tidigare hittat nÃ¥gra svartvita kort pÃ¥ släktingarna. En period i tonÃ¥ren var jag inne pÃ¥ “foto”. Ja, det är säkert alla en gÃ¥ng i tonÃ¥ren. Om man inte är helt insnöad pÃ¥ sport kanske. Jag skulle framkalla själv, gjorde ett primitivt mörkrum i ett hörn av mitt rum och sÃ¥ vidare. Morfar var fotograf, jag bjöd hem mig själv till honom för att han skulle visa mig. Morfar var en lÃ¥ng, smal och stel person. Han köpte tÃ¥rta och pratade mest om Tyskland och tändstickor. Han var mycket fascinerad av Ivan Kreuger. Kanske för att morfar (och jag) liksom Kreuger hade ett tyskklingande namn fast vi är svenska. Jag vet inte. Eller sÃ¥ gillade han entreprenörer, sina egna smeder och sÃ¥ vidare. Han var moderat, trots allt.

Morfar byggde mörkrum i sitt rum, framkallade nÃ¥gra bilder pÃ¥ tÃ¥g och byggnader. Inga människor. Han lät mig inte försöka själv, jag tror inte hans ens förklarade mer än “här har vi framkallningsvätskan”.

Jag hade med mig nÃ¥gra negativ, jag hade tagit bilder pÃ¥ släktingarna och kusinen som dÃ¥ var liten. De bilderna hittade jag för nÃ¥gra dagar sedan, inte alls dumma. Lite hÃ¥rda i kontrasterna kanske ett par stycken men annars fina. Jag tänkte ta med dem till släktmiddagen men glömde. När jag kom hem efter middagen sedan, mätt pÃ¥ hummer och glassbomb, sÃ¥ tänkte jag att jag skulle skicka dem istället. Lägga i ett kuvert tillsammans med ett tackkort. För en minimal sekund tänkte jag “Tja, vad man nu ska med fotografier till. De är ju inte relevanta, jag menar det är ju bara en liten skärva i en stund som passerat för länge sedan. Vad ska man med dem till? “titta pÃ¥?” För att minnas? Vad i sÃ¥ fall?”.

Sedan ryckte jag på axlarna, i alla fall mentalt, tog tvättkorgen och gick ned mot tvättstugan. När jag låste upp dörren ned till källaren kom det över mig, jag svajade och kände ett styng i bröstet. Alltså verkligen, rent fysiskt, medan en tanke bara flashade förbi i hela hjärnan och hela kroppen: vi ska alla dö.

Tanken försvann lika snabbt som den kom men känslan stannade kvar. Jag gick och tränade med A och berättade för honom om upplevelsen. Först trodde han att jag fÃ¥tt nÃ¥gon slags farhÃ¥ga i stil med “jag kommer dö i morgon” men sÃ¥ var det inte. Han blev pÃ¥tagligt lugnare. Det kändes typiskt att gÃ¥ och träna efter en sÃ¥dan upplevelse, att göra sig själv till kropp igen. NÃ¥got slags enträget försök att bevisa för sig själv att man finns.

För ett tag sedan såg jag klart näst sista säsongen av The Americans. Jag hade sparat säsongen, vill inte att serien ska ta slut. Jag såg i alla fall klart den och det finns en sen som är ett lite melankoliskt collage där flera av familjemedlemmarna gör mondäna saker fast med symbolisk betydelse (sätter sig i bilen etc) till Elton Johns Goodbye Yellow Brick Road.

Morgonen därpÃ¥ gick jag till jobbet – jag har ett sÃ¥dant nu i ett par veckor. Jag satte pÃ¥ mig lurarna direkt när jag steg utanför porten och av nÃ¥gon anledning (eller för att jag hörde den kvällen därpÃ¥, antagligen) bläddrade jag fram Goodbye Yellow Brick Road pÃ¥ Spotify och började gÃ¥.

Det var grått ute, lagom ruggigt. Jag såg ansiktena på alla som passerade mig på Östgötagatan, tänkte på alla vi som tänker att vi vill göra gott. Vi som vill känna mening. Som går till jobbet, hem från jobbet. Och då kom samma känsla över mig igen, om än inte lika kraftig. Snarare mer som en mjukt spirituell känsla. Den som handlar om att man är en del av något större men att man samtidigt bara är en utbytbar, relativt obetydlig varelse bland andra relativt obetydliga varelser. Min existens betyder någonting och ingenting. Och absolut ingenting. Och snart är den förbi men det kommer andra, annat.

Jag höll på att snubbla, halka på isen.

Vad vill jag säga med detta? Att den som inte någon gång kan känna sig berörd över tidens tillstånd just nu är både lyckligt lottad och samtidigt har ett hjärta av sten.

  • Postad 2019-01-13
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 2

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen