Jazzhands

Dolly Parton life

Det här med 9-5 är förödande för mitt slackerliv. Jag fattar inte hur heltidsjobbande folk har tid och ork att ses, städa, köpa frimärken, handla yogurt, komma ihåg att ringa mamma…Jag kommer hem och orkar inte ens laga middag. Tar ett marsvin för lite avslappningsterapi och kollar på tv-serier medan den sitter på axeln och snackar. Finns inget mer avslappnande. Men det är också allt jag gör om kvällarna. Orkar inte lyfta ett finger och än mindre skriva. På torsdagar är arbetstiden 9-21. Jag skojar inte.

Ha. I min naivitet tänkte jag “ja, men frilansgrejer kan jag ju göra på kvällarna, och på helgerna i värsta fall annars”.
“Ja, men blogga och sånt kommer jag ju ha tid med såklart.”
“Ja, men vi kan väl ses efter jobbet någon dag?”.

En annan, mycket märkligare värld har öppnats för mig. Kollegor, lunchmatsalar, morgonmöten, fruktkorgar och instängd luft.

Jag gillar det ju. Kanske inte instängd luft och så men jag gillar att ha en uppgift, jag kan förstå hur det kan kännas bra i kroppen. Sedan känns det som om jag inte bidrar med mycket men jag gör mig alltid tillgänglig. Jag researchar saker som faller bort på grund av tidsbrist, ringer experter och folk som sedan inte behövs. Men det är the name of the game. Det är grundligt, det är viktigt. Allt annat handlar om mitt ego.


  • Postad 2019-02-25
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen