Det stundande

Förändringar men samma förändringar. Snart dags för Kalifornien igen. Har jag berättat om mitt experiment? Nej, det har jag inte. Men det är en sedelärande berättelse om perspektiv.

Det var poppis, i alla fall i teorin och på FB, att i januari avge löften om att inte handla någonting på ett år. Inga kläder i alla fall, eller sådana grejor.
Jag kände spontant att idén är jättebra men jag tror inte på regler av den kalibern eftersom det lätt leder till skuldkänslor och känslan av misslyckande. Det funkar säkert svinbra för vissa, i synnerhet de som har vinnarskalle, men inte för mig. Däremot gillar jag ju utmaningar. Så jag började forma en utmaning i mitt huvud runt rea-tiderna där i januari. Jag tänkte “hur länge kan jag vänta med att köpa någonting till mig själv?”.
Jag kollade på rean, tog upp något plagg och kände på det. Tänkte “skulle jag sätta på mig den här idag, här och nu? Behöver jag den? Älskar jag den?”. Och kom på hur lätt det var att komma fram till att nej, det är lugnt. Jag går vidare.

Nu är det bara april, den fjärde månaden på året. Men jag har inte handlat någonting. Jo, till marsvinen förstås och mat och sånt. Jag handlade också ett nytt sänglakan för att jag dels behövde ett och dels för att det var från ett nystartat företag som bara tog emot förbeställningar eftersom de utvecklar en deal med fairtrade OCH miljövänlig tillverkning. Tänkte det lät som något som var nice att stödja.

Men jag har inte handlat kläder, skor, accessoarer…inte ens strumpor eller underkläder. Och det är inte så svårt när det ligger en utmaning i potten. Ett experiment, så väljer jag att se det. Ett experiment för mig själv.
Och blir det så att det sparas lite pengar – det vet jag inte ännu – så ska jag lägga dem på riktigt snofsiga hotell när jag åker tåg i Frankrike i sommar.