Skriv, skriv

Jag kommer ingen vart. Skriver, raderar. Skriver ingenting. Skriver lite till (“förutsättningslöst”) och inser att jag plötsligt skriver med vrede.

Jag har tänk på det förut, hur döden är nära besläktad med vrede. Man blir arg på döden som snor bra, levande människor. Man blir arg på den som går och dör, den som lämnar. Ett jävla svek.
Detta för att döden, att någon som funnits inte längre finns, är så svårt att greppa. Det är egentligen enkelt, såklart: kroppen slutade, människan upphörde.
Men i detta enkla finns det mest komplexa. Det är irriterande. Man blir arg.

Har i stort sett inga artikeljobb. Sånt går i vågor såklart, jag skriver ju för Aftonbladets fina kulturbilaga. Men det är kortare spaningar oftast, som jag visserligen älskar. Men jag behöver fler jobb. Fast vill inte ha jobb, vill hellre vila. För jag känner mig trött. Börjar tro att det är luften, den är förorenad och allmänt dålig här.

Går på konsert, vi ser Beach House. Vuxna människor i publiken ser ut som barn, vissa beter sig som barn också. Vi är ett gäng som går och jag blir utmattad. Av konserten, av att stå, av hög volym, av att prata och socialisera. Jag vill gå hem direkt efteråt. Men den amerikanska mannen har ännu inte helt begripit att jag blir trött av människor, att jag inte gillar att umgås i grupper. Eller ens umgås alls en längre tid. Han blir sur och tycker att jag är tråkig och ibland även lite överdramatisk. Han är inte ensam, det är ingen ovanlig reaktion direkt. Men jag önskar att jag blev tagen på allvar oftare. Det här var i förrgår och jag är fortfarande slut. Eftersom jag självklart inte bara kunde få gå hem efteråt utan var tvungen att “ta en drink”, “vara lite trevlig” och “träffa lite folk”.

Det är kanske det vreden handlar om. Och inte döden.