Jazzhands

Melankoliska maj


Jag har en oro som inte går över. Det är trist. Jag gör det jag tror på: vårdar kroppen och försöker att distrahera mitt inre, ge det en liten paus. Problemet är att pauser lätt kan förslöa.

Jag försöker skriva men det blir bara dåligt. Känns platt och kliché. Så jag slutar att skriva. Jag försöker jobba men jobben är få. En tidning skriver att de ska ändra formatet, en annan att de ska byta redaktör. Jag ogillar att vara så utbytbar.

Jag ser en fin dokumentär om Mr. Rogers och tänker på snällhet. Kindness är ett bättre ord, det är mer aktivt. Snällhet har tyvärr andra konnotationer, som att man är snäll i brist på annat. I brist på mod eller intelligens?
Vill man inte bli ihågkommen som en snäll person? Minns en intervju med Eddie Redmayne som börjar så här: “Du har ryktet om dig att vara den snällaste, artigaste och mest älskvärda personen i Hollywood…?”. Ja, jag sa inte att det var en bra intervju, bara att jag minns den. Han svarar i alla fall “Tja, hellre det än ett rykte om det motsatta?”.

I brist på att skriva bra tänker jag att jag ska vara snäll och göra gott. Är de ens relaterade? Jag tänker att tanken på att glädja eller i alla fall vara snäll, kanske mildra någonting, skulle kunna distrahera oron.

Till och med Mr. Rogers hade oron. Mest den där vanliga, om att inte duga. Men han hade försprång: han var kristen. Det fanns alltid någon att stå till ansvar inför, någon som skulle summera i slutändan. Någon man kunde falla tillbaka på i stunder av tvivel.

Det är rörande i alla fall. Är det betryggande? Det vet jag inte. Men jag vet att alla, oavsett, har oron. Det är bara en fråga om mer eller mindre.

  • Postad 2019-05-16
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 2

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen